Dan före dan(mark).

Tack ska ni ha för responsen på gårdagens inlägg!
Ni är helt fantastiska, era kommentarer värmer!
Det väcker alltid en viss anspänning hos mig att skriva om den här delen av mitt liv
så öppet som här.
Det kommer fler inlägg i ämnet, och om konsekvenserna av övergreppen,
men för tillfället håller jag mig på mer lättsam mark.
Som ni vet ska jag till Danmark, och i dag är dagen före avresedag,
därav att jag väljer lättsamt inlägg då tankarna är mer eller mindre i ett packande och planerande tillstånd.

Ett inledande möte med Sellmer Klinik, som utför insemination, är målet för resan.
Vilket jag alltså är mycket intresserad av.
40 år och utan karl, då är det hög tid att göra något åt det.
Om man vill ha chans att bli mamma alltså.
Vilket jag vill. Särskilt då det inte blev något av min graviditet i höstas.

Med det sagt åker Mona och jag till Danmark i morgon, måndag.
Mona, min mycket goda vän från högstadietiden, som jag inte haft någon kontakt med alls på
18 år innan hon hörde av sig till mig i höstas.
Fina, fina tjejen, precis liks härlig som jag kände henne för många år sedan.
Hon gör mina inseminationönskningar till verklighet.
Kort skrivet, utan hennes inblandning, ingenting.

Vi kommer att spendera några dagar där, med huvudmål mötet på Sellmer.
Det som kommer att hända där är att vi diskuterar igenom inseminationsförloppet,
hur det går till och vad jag bör vara förberedd på.
Jag får chansen att fråga alla de tänkbara frågor jag har.
Jag kommer att gå därifrån med den information jag behöver och vill ha.
Själva inseminationstillfället (tillfällena) blir vid ett senare läge.
Planeringsvis redan i vår.
Den här resan är till för att känna av kliniken och få information.
Det är mycket spännande.
Nervöst också, om man så vill.
Jag har förvarnat Mona att det kan tänkas att jag blir mer och mer tyst ju närmare
vi kommer mötet på kliniken.
Det är nämligen jag i ett nötskal. Är jag orolig eller även förväntansfull, för den delen,
har jag en tendens att bli rätt tyst.
Som om all fokus behövs inom mig.
Tack och lov att jag inte åker själv.
Dels har jag aldrig varit i Danmark eller Köpenhamn och hittar alltså ingenstans.
Dels är det danska språket helt främmande för mig.
I mina öron är det grötigt. Och med det knepigt att förstå.
Mona däremot kan både staden och språket.
Hur bra är inte det?
Hon lär uppfatta så mycket mer än jag under mötet på Sellmer, vilket är mycket tacksamt.
Vi har gott om tid på oss att prata om det efteråt, så det jag inte hann uppfatta
på grund av nervositet eller språkförbistringar, ja det lär hon har koll på.

På vägen hem mellanlandar vi i Stockholm hos Anette och Kristian.
Anette och jag konstaterade för någon dag sedan via telefon att konstellationen
Mona, hon och jag inte existerat på många, många år.
Senast var under gymnasiet, vill jag minnas.
Och med tanke på att jag är 40 nu, så gör en matematisk beräkning gällande att det är
hundra år sedan vi umgicks sist. Minst.
Därför blir det jättekul att spendera aftonen och kvällen i deras sällskap.
Det här blir en bra vecka. En annorlunda vecka.
Än en gång, tack och lov att Danmark har andra lagar kring det här med insemination för ensamstående.

Låt oss alla ha en finfin söndag!

Idag är det dag 22 i #blogg100-utmaningen, och jag är fortfarande kvar. Jojomänsan!