Jag känner att jag borde dela med mig av lite lustigheter,
mitt bland allt det allvarliga.
Och vilka är bäst lämpade för det, om inte Dårhus Degerman.
Mamma och jag satt och pratade om Eurovision som gick i tisdags.
Jag följer ju som bekant inte det hela, men det gör mamma, så hon berättade
om bidragen, den hon tippat som vinnare, som inte gick vidare och om Petra Medes
fantastiska sätt att leda det hela.
Hon berättade även att Loreen hade uppträtt.
M: Loreen gjorde ett väldigt bra uppträdande.
C: Okej, körde hon sin nya låt eller Euphoria?
M: …tystnad…Euph… Eu… Euphoria…
Pep hon till sist fram med tunn röst, som fick mig att titta på henne.
M: …(med en viskning) hon körde Euphoria….(paus)…ihop med en barnkör.
Nu svämmade mammas ögon över och tårar började rinna.
Hahahahahaha, det slår aldrig fel!
Det här är både mamma och jag på pricken.
När vi hör musik, som för oss är RIKTIGT BRA, då börjar vi gråta.
Ofelbart.
Känslorna tar över.
Tårarna berättar bara att det är någon vi upplever som underbart bra.
Det har absolut inget med ledsamhet att göra.
Utan det blir en fantastiskt, underbar och känslomässig härdsmälta.
Och det riktigt lustiga i det hela är att det alltså räcker att tänka
eller prata om det.
Känslan blir oerhört stark.
Så mamma grinade några tårar, torkade bort dem och då, då kunde hon
berätta om Loreens uppträdande ihop med barnkören som gjort Euphoria
på ett oerhört bra sätt.
Hahahahaha, det kunde lika gärna varit jag.
Och vi skrattar alltid lika gott åt det hela, när tårarna väl är torkade.