Fortsätter det i den här stilen bör jag nog göra en ny kategori här på bloggen.
Saxade telefonsamtal med mina föräldrar.
Idag var det ingen mindre än min mamma som fick mig att le.
Jag visste att hon skulle på stan vid klockan 10, och eftersom jag själv var där i ärende så ringer jag på hennes mobil för att kolla om vi ska mötas upp.
M: Ja Solveig.
C: Hej det är jag, vart är du?
M: Blir strax avsläppt vid CK.
C: Okej, jag kommer in på stan om några minuter, jag ringer dig när jag är där så kan vi ses.
M. Jag har ingen telefon.
C: Men du pratar ju i den nu.
M: Nej, det är pappas.
— här blir jag lite osäker själv, så jag kollar på displayen som talar om att det är mammas mobil jag ringt på.
C: Men snälla mamma, det är din telefon jag ringt till.
M: Men pappa gav den till mig från sin ficka.
C: Jaha, ja då hade han väl båda era telefoner där då.
M: Ja kanske det —låter något tveksam—
Samtalet tar slut kort efter detta.
Och jag lägger på luren, flinar lite och skakar på huvudet.
De är så roligt förvirrade mina föräldrar ibland.
Varför pappa hade sin och mammas mobiler i sin ficka förtäljde inte historien.
Inte heller att mamma uppenbarligen inte känner igen varken sin egen ringsignal eller heller pappas ringsignal för den delen.
Eller utseendet på sin egen telefon.
Jo jag tackar jag…
Ps, jag är väldigt förtjust i mina föräldrar, omän jag lägger ut lite lustigheter på deras bekostnad. Ds
Pingback: Vi är inte riktigt som alla andra. | Svart nonsens och prunkande rappakalja