Dåtid. För att hitta tillbaka.

Jag känner för att skriva.
Twisten är att jag inte vet vad jag vill skriva om.
Med betydelsen att jag inte vet om jag vill skriva om det som händer pågående,
modell dagbok, eller om jag vill skriva om något mer specifikt.

Det är mycket som trängs bland tankarna.
Det är mycket som passerar medvetandet och skapar känslor.
Förmodligen ännu mer som passerar det omedvetna och där skapar ännu mer känslor.
Oavsett så hamnar jag i ett läge där jag vill skriva. För att sortera.
För att stilla. För att skapa ordning i oordningen.

Jag har de senaste veckorna gått och blivit en hyfsat sentimental version
av mig själv.
Jag har tänkt och reflekterat långt mer än vad jag i vanliga fall gör.
Inte bara om livet de senaste veckorna, de senaste månaderna.
Det har mer rört livet i stort.
Där jag sett tillbaka, tittat på förutet.
Från högstadiet fram till nu. Skulle man kunna säga.
Med fokus på högstadietiden, gymnasietiden och åren fram till 25.
De perioder i livet då jag var som mest lycklig.

Alla tankar har lett mig in i en märklig känsla.
En bra känsla, absolut. En varm sådan.
Men som samtidigt skapar en längtan.
Det är något svårdefinierat över det hela.
Vemod? Längtan? Glädje? Ånger? Förundran?
En sjysst gröt av ovanstående har gjort att jag liksom känner mig …på väg.
Tillbaka.
Inte till då.
Men tillbaka till dåtidens känsla.
Eller rättare skrivet, tillbaka till mitt minne av dåtidens känsla.

Det hela började med helgen jag spenderade i Stockholm nyligen.
I själva verket började det givetvis tidigare.
För de senaste veckornas dynga, där saker och ting vänts upp och ner på ett
sätt jag varken önskat eller känner mig okej med, har lett till många funderingar.
Hela den här perioden sedan den där jävla torsdagen har jag tänkt och känt
långt mer än vanligt.
Samt att jag i denna veva träffade min goda vän M från förr, efter att inte
haft någon kontakt alls på 15 år.
Jag var alltså helt enkelt inne i ett läge då jag tänkte och kände mycket när
en biljett till Stockholm med mitt namn på damp ned.

Helgen som förövrigt var en vitamininjektion rakt in i blodet sedan saker
och ting gick åt helvete.
Umgänge. Mysande. En tillvaro och en atmosfär som värmde det kalla och mörka.
Anette och hennes Kristian visade mig en helt ny dimension av generositet.
Helgen spenderad i deras sällskap fick mig att på allvar vilja ta mig tillbaka
dit jag vill befinna mig i mående.

I vilket fall.
(Mental notering; röd tråd Cicci, röd tråd!)
Precis såhär blir det när jag har mycket som rör sig i mitt inre, då stryker liksom
textens röda tråd på foten titt som tätt.
Nåväl. Tillbaka till varför helgen i Stockholm fick mig att bli en sentimental tjej,
som började fundera på tider som varit. På mående som varit gott.

Anette och jag lyssnade på de inspelningar hon har kvar med Hangover.
Den grupp Camilla, Maria, Anette och jag var.
Den vi spenderade flera timmar varje vecka med repandes på veckorna,
och med spelningar här och där på helgerna.
Stora delar av högstadiet och hela gymnasiet.
Den gruppen och den andra gruppen jag tillhörde. Många, många timmar.
Med något av det bästa jag gjort i hela mitt liv.
Jag ska ägna ett helt inlägg om just Hangover vid tillfälle.
Så varmt ligger den tiden om mitt hjärta.
Just nu nöjer jag mig att nämna att det var låtarna med vårt band som blev starten
på den här något sentimentala resa jag befinner mig görandes.

Jag har tänkt mycket på den tiden sedan Stockholmsresan.
Högstadiet. Gymnasiet. Åren efter gymnasiet, de första vuxenåren.
Givetvis på ett glorifierat sätt.
Ni vet, man kommer ihåg de bra sakerna. Och de riktigt dåliga.
Men mest de bra händelserna.
De förmodligen många, långa, trista gråzonerna till transportsträckor har minnet
i stort sett inte ägnat något utrymme till alls.

Jag har tänkt mycket på de människor jag umgicks med.
En del av dem umgås jag med än.
En del har jag tappat.
Och en del jag tappat som åter dykt upp. Lycka! Det är sannerligen lycka, hörrni!

Jag har egentligen alltid haft lätt för att knyta an till folk.
Jag vet inte riktigt varför.
Jag är i grund och botten en ensamvarg.
Bitvis en väldigt social sådan.
Kompisar och nära vänner har jag haft gott om.
Nu när jag tänker på det har jag faktiskt alltid haft gott om både vänner och kompisar.
En del av mig blir helt klart smulans mallig nu när jag inser hur lyckligt lottad jag är,
och alltid har varit, i det avseendet.

Jag har senaste tiden tänkt mycket på de människor som kommit och gått i mitt liv.
På människor jag fortfarande efter alla år fortfarande har i mitt liv.
På människor jag saknar.

Mest tänker jag på de goda vänner jag haft. De härliga kompisar jag haft.
Där jag har kvar några av dem.
De jag klev in i tonåren med. Där allt var nytt.
Ny skola, Norrhammar. Vilken kontrast till Alhemsskolan!
Vår lilla klass som slogs ihop med en Norrhammarklass.
Ett helt nytt liv startades där. Ett större liv.
Så otroligt kul vi hade.
Och som sagt, musiken som klev in i mitt liv. På ett helt nytt plan.
Istället för att bara vara på den lyssnande sidan blev jag istället en del av den.
Vilket kom att färga högstadiet och framför allt dominera gymnasiet.
Skellefteå var redan då en grym musikstad.
Och där, mitt i allt, kände jag liksom alla.
Haha, nej givetvis gjorde jag inte det. Men jag var en del av allt som hände då.
Kände till. Kändes till.
Allt folk som var i grupper och som levde i musik precis som jag.
Som var bekanta för mig.
Mina kompisar som spelade.
Och alla spelningar vi hade, och alla andras spelningar jag var på.
Samt hängde i andras replokaler. Influerades. Inspirerades.
Jag levde mitt liv bland musik helt enkelt.

Jag förstår precis varför jag blev sentimental när Anette lät vår musik
äga högtalarna härom helgen.

Där är jag kvar.
I det sentimentala.
I minnen.
I mycket som jag inte tänkt på under många år.
I 25-årsåldern blev annat dominerande i mitt liv. Jag kom att tappa bort mig själv.
När de flesta omkring mig hade funnit sig själva, förlorade jag mig själv.
Jag slutade utveckla den person jag var.
Jag började följa någon annans utveckling.
Blev en Cicci som var helt främmande för mig.
Blev en skugga.
Drevs av drömmen på att få tillhöra.
Släppte allt som var viktigt för mig. Mina vänner. Mina tankar. Min röst.
De fick ingen plats. Förutom de gånger jag var själv.
Någon annan blev viktigare i mitt liv än vad jag själv var.
Det var svårt, förmodligen omöjligt, att utvecklas i den egna personen på
det sätt jag levde.
Vilket jag förstod väldigt lite av då.
Som jag förstår allt om idag.

Paradise Lost album ”Draconian times” går för övrigt på repeat i lurarna nu.
Den skivan har inte existerat för mig de senaste 15 åren egentligen.
Den är mörk. På riktigt. Melankolisk rakt igenom.
På ett annorlunda sätt, som ingen annan skiva jag lyssnat på är.
Brutal och vacker.
Jag älskar den.
Den blev given att plocka fram då jag klev in i den här bakåtkännande bubblan.
Den dök upp i mitt liv några år efter gymnasiet.
Den passade mig perfekt.
Vi är som gjorda för varandra.
Vissa perioder i livet.

Jag lyssnar också en hel del på Sisters of Mercy och The Mission just nu.
En del Radiohead-låtar avnjuts också.
Hahaha jo ni, jag dammar verkligen av gamla godingar som hållit mitt musikgillande
hjärta trollbundet sedan såväl 80-talet som tidigt 90-tal.
Det är egentligen den där musiken jag sällan delade med andra jag lyssnar på nu.
Som jag i stort sätt bara lyssnade på när jag var själv.
För att den i mångt och mycket passade den ensamvargiga delen av mig.

I och med Spotify finns det i det närmaste inga gränser musiktillgänligt-mässigt.
Jag börjar i en ända en afton, och fyra timmar senare har jag konsumerat många grupper
och ännu fler låtar.
Musik som nästan fallit i glömska men som helt plötsligt återfinns i minnet just för att
låten innan väckte.
Jag kan lyssna en hel kväll. Längre och längre in i mitt livs passion.
Jag knarkar helt enkelt musik. Så är det bara.
Samtidigt som jag besöker gamla fotoalbum.
Samtidigt som jag tittar på gamla urklipp från tidningar med Hangover.
Samtidigt som jag läser dagböcker.
(Kära nån, det är förmodligen bara en tidsfråga innan jag sitter och bläddrar i de
gamla skolfotokatalogerna också. Nåväl.)

Så här ser delar av en vägg ut hemma hos mig för övrigt.

Jag verkar ha ett enormt behov av mina rötter. Att hitta tillbaka till dem.
Är det kanske just det som kris skapar?
Behovet av att hitta det man tycker om med sig själv.
Som man av olika anledningar tappat bort.

Ja, så kanske det är.
Vad vet jag.