Dear lord.

Herregud.
Jag kommer aldrig att nyktra till.
Möjligtvis att jag blir körbar någonstans där vid onsdag, torsdag nästa vecka.
Jag fick bokstavligt talat bända loss tungan från gommen i morse, den hade
torkat fast där uppe på ett mycket ocharmigt sätt.

Morgonpromenaden var en chock för kroppen.
Jag ålade mig fram längs gångvägen.
Något klipp i stegen fanns det inte tillstymmelse till.
Alice undrade nog varför i hela friden vi gick så långsamt.
Men den hunden har ju aldrig varit berusad och vet därför inget om hur det
känns att vakna dagen efter en fest.
Hade hon provat på det, ja då hade hon vetat precis varför det var snigeltempo
på vår morgonrunda idag.

Som sagt, fest på Casa Hawk igår gör en icke körbar Cicci idag.
Och ändå mina vänner, ändå drack jag varannan vatten.
Åtminstone ett tag. Sedan kan det tänkas att jag slutade upp med det.
Dumt, varför i hela friden slutade jag med det?!
Nåväl.

I vilket fall, idag händer inte mycket, så jag kan gott ägna mig åt att försöka nyktra till.

Festen igår var toppen.
Något annat kan jag inte säga, den var helt enkelt toppen!

Som ni alla vet är Erika en köksmagiker.
Till förrätt bjöd hon på 3 olika snittar, typ.
Krustader med fyllning samt ett litet kex med röra på.
De hade helt olika smakinriktningar så varje ny tugga blev liksom en överraskning.
Vi tömde givetvis fatet med dem. Eller tja, jag kunde faktiskt ha tömt det själv,
tur de andra var snabba nog att hinna få sig en smakbit…
Till varmrätt blev det varm smörgåstårta ihop med en väldigt god och vacker sallad.
Samt god sås.
Jag åt tills jag i princip sprack.
Jag lovar, jag såg höggravid ut.
Linda och jag tittade liksom på varandra och uttryckte, med en och samma röst, att det
här var något av det godaste vi ätit.
Efterrätten var en pannacotta med nutellabotten.
Den såg väldigt god ut, men jag var tyvärr tvungen att passa på den, eftersom
jag inte vågar mig på efterrätter längre.

Så maten, ja den gick inte av för hackor!
Tack Erika, du är bara så jävla bra på att laga god mat!

Och umgänget, det var det sannerligen inget fel på.
Linda, Erika och jag.
Vi hade mycket att prata om.
Hur mycket som helst faktiskt.
Att vi fyller 40 år i sommar var ett av alla ämnen vi hann avhandla.
Vilket åtminstone fick mig att behöva dricka en extra klunk med vin. 🙂
Haha, japp det ämnet i sig kunde ha dödat all feststämning, men tappra som vi är
lyckades vi vända det faktumet till något bra.
Eller så var det den extra klunken med vin som fick det att kännas bra, vad vet jag. 😉
Jag insåg också att jag har mycket att lära mig om skor.
Min skogarderob är varken stor eller vacker.
Jag provade skor igår som jag inte ens kunde ställa mig upp i.
Hmmmm, kan bli en utmaning för detta år, att lära mig gå i högklackat.
Så ämnena runt bordet och i soffan varierade rejält, vilket skapade trivsel på
hög nivå.

Sedan musiken.
Makarna Skogly har väldigt bra teknik i sitt hem.
Vilket gör att bra musik blir ännu bättre.
Montserrat Caballé och Freddie Mercurys ”Barcelona” är grym i vanliga fall,
och med makarna Skoglys ljud genererade den låten ståpäls.
Över hela kroppen.
Vi lyssnade också till när delar av Heart framförde ”Stairway to heaven”,
då kom det till och med lite känslosamma tårar hos er Degerman.
Alltså jag och musik.
Det är mitt livs passion.
Och om makarna Skogly ska dra iväg med sin husvagn i sommar, så ska jag be att
få vara husvakt åt dem.
Och sedan ska jag lyssna på musik en hel helg.
Högt.

Jag hade det fantastiskt igår.
Med mina goda vänner, med god mat och med god dryck.
Samt grym musik.
Jag kunde inte ha trivts mer än jag gjorde.

Tack och lov att Linda bromsade mitt alkoholintag.
Det var vettigt gjort.
För själv var jag uppenbarligen inte intresserad av att bromsa.
Och tja, jag tycker nog att jag är väldigt charmerande när jag är
berusad, men det är ju som dumt om ingen förstår vad jag säger! 😉

Där vid 2-tiden kom jag hem.
Och somnade på ungefär en millisekund.
Och vaknade löjligt tidigt i morse.
Så idag blir nog en seeeeg dag kan jag tänka mig.

Jag insåg för övrigt en annan sak igår.
Som jag berättat om tidigare så har jag inga killkompisar.
Förutom Patrik.
Utan jag har killbekanta som jag exempelvis titulerar som mina kompisars karlar,
mina kompisars kompisar, min granne eller liknande.
Istället för att rätt och slätt titulera dem som mina kompisar.
Det gör det hela väldigt tryggt och jag kan hålla dem långt ifrån mig.
Igår insåg att jag faktiskt har en till killkompis.
Danne.
Jag har helt enkelt kul i hans sällskap.
(Han kan ha en helt annan åsikt om det, för jag tjatade honom grön med min
musik igår…)
Nej men allvarligt, med honom kan jag liksom vara mig själv.
Och jag kan sitta löjligt nära honom i soffan, som när vi kollade Spotify, jag kan
låta min arm ligga vilande mot hans ben, utan att få behovet av att skapa avstånd.
Jag kan liksom slänga mig ner i soffan och sitta kloss mot honom.
Och tycka att det känns helt okej.
Utan att få behovet av att skala av mig huden i ren ångest.
Det är väldigt stort för mig.
För jag tycker mycket om närhet, men håller mig alltid borta från den.
Jag håller liksom närhet på en armlängds avstånd i mitt liv.
Och ändå är jag så vansinnigt förtjust i den.
Visst hjälpe alkoholen till just igår, men när jag tänker om det så skulle jag lika gärna kunna
göra det när jag är nykter.
För han är en sådan som jag vågar göra det med. Som jag har lust att göra det med.
Han är en av de bra killarna man möter i livet.

Och varje gång jag umgås med makarna Skogly slår det mig att de passar väldigt bra ihop
de där tvåern.
Jag tänker på det varenda gång jag träffar dem faktiskt. Så även igår.
Det är något speciellt med dem. De har något speciellt mellan sig.
Vilket gör att de sprider trivsel omkring sig.
De har en dynamik mellan sig som är svår att förklara, men den känns tydligt när man
är i deras närvaro.
Casa Hawks soffa är en av de mer trivsamma platser jag någonsin befinner mig på.
Många gånger då jag varit i avgrunden är det just dit jag sökt mig.
Där är det tryggt. Och oerhört trivsamt.
Hela deras hem andas trivsamhet.

I vilket fall, jag hade mycket trevligt igår.
Linda, som är en av de gladaste och gulligaste jag känner, och bland de snyggaste också
för den delen, blandade mycket goda mojitos igår.
Jag har inte druckit någon sådan innan, och tänkte genast att en sådan har hon inte
blandat till mig för sista gången.
Himmel så goda de var!
(Och nej, jag kommer aldrig att förstå hur hon kan gå i så högklackade skor som hon gör.
Det är en gåta för mig.)

Tack för igår ladies!
(Och Danne givetvis!)
Det här gör vi om.

Nu ska jag ägna resten av dagen åt att nyktra till.
Om det nu ens är möjligt.