Degerman goes bananas i badrumsmiljö. Part 2.

Jag gissar att ni liksom jag, ibland är tvungen att uppsöka toaletten för att göra nummer
två, när ni är hos bekanta.

Bara det i sig är verkligen inte kul, men if you have to go, you have to go.
Något som gör det hela ännu lite värre är om det fastnar nummer två på
toaporslinet.
Det är läskigt hemma, och ännu läskigare när man är borta.
(Absolut värst blir det givetvis om det inte finns någon toaborste att tillgå.
Herregud, då kommer paniken lite sådär med blixtfart.
Samtidigt som jag undrar vad det är för fel på folk som inte har någon toaborste.
Alternativt att de verkar ha en spännande teknik att göra nummer två på, som gör att det
inte fastnar något på porslinet.)

Anywho, det har alltså fastnat en del nummer två på porslinet och man börjar
titta sig om efter toaborsten för att kunna göra rent efter sig.
Av någon helt oklar anledning låter jag alltid blicken stanna kvar fäst
på skålen eller fatet där toaborsten bor och hänger på.
Jag vet verkligen inte varför, det har bara blivit så.

Jag kollar nämligen om den är ren.
För här mina vänner, här är det viktigt för mig.
Skålen, fatet eller vad det nu än är för mojäng toaborsten bor i, måste bara
vara kliniskt ren.

Annars känner jag en spykänsla i halsen.
Det får inte vara just något vatten i behållaren, inte ens rent sådant.
Jag kan tåla någon liten antydan till fukt, men det får liksom inte vara vatten
där nere.
Och är det då smutsigt till råga på allt, ja då måste jag anstränga mig för
att svälja.
För då är jag äcklad till vansinne.

Hahaha, jag vet verkligen inte när jag fick den här besattheten av att toaborstar
och deras tillhörande hem måste vara rena.
Men det är ett absolut måste.

Det här är, om möjligt, en ännu viktigare sak än min åsikt om att
gästhanddukar är ett måste i varje människas badrum.

Om jag har rena toagrejer själv?
Jajamän, kan ni hajja!
Jag blir nämligen nästan lika äcklad av mina egna smutsiga sådana,
som andras smutsiga sådana.

Herregud, lobotomi är nog grejen för mig, likafullt…