Jag trampar vidare på väl inslagen väg.
Vi fortsätter alltså att prata om ”den andra kvinnan”.
Dagens inlägg kommer att handla om hur det känns att bli utsatt för den andra kvinnan.
Igår handlade det om att vara den andra kvinnan.
I kväll tar vi det från andra sidan.
Här läser ni det inlägget.
Inlägget från just igår är långt som satan.
Som om orden inte ville ta slut.
Jag har på känn att dagens inlägg blir precis lika långt.
Förmodligen längre.
Så gör dig själv en tjänst, hämta en balja med kaffe om du har för avsikt att läsa
kvällens tankar.
Du kommer att behöva varenda droppe.
Det är märkligt egentligen hur man någonstans tänker att man inte kommer att bli
utsatt för en partners otrohet.
Det är underbart egentligen, gulligt naivt.
I början av en relation då är man tighta.
Man slukar den andra.
Den andra slukar en själv.
Och man vet att inget fult kommer att komma in i vår relation.
Någonsin.
Att det händer andra, det vet man givetvis.
Och ändå är man helt säker på att det inte kommer att drabba en själv.
För det vi har, det vi delar, är så speciellt att ingen någonsin kommer att komma
emellan oss.
Så naivt tänkte jag.
Hahahaha, ja herregud, jag trodde på allvar att jag var så speciell för honom
att han aldrig skulle vara med någon annan än mig.
Och ändå kände jag till hans bakgrund.
Jag hade varit en del av den, på ett väldigt fult sätt.
Och ändå, ÄNDÅ, mina vänner, var jag i det närmaste övertygad om att vi var oerhört
speciella för varandra.
Samtidigt som jag inte kunde släppa sättet vi blivit tillsammans på.
Turerna vi haft med varandra innan.
Men de tankarna fick en underordnad roll i mitt medvetna.
Lyckan sken mot mig istället, och jag drogs med.
Men om jag skulle fråga mina vänner skulle de förmodligen kunna påminna mig om att
jag faktiskt aldrig litade på honom.
Men likafullt tänkte jag, kände jag, att vår kärlek var så speciell, att den hade utstått
så oändligt många prövningar, att den skulle hålla för evigt.
Som vi alla vet är för evigt ibland en betydligt kortare tidsperspektiv än vad orden antyder.
Så blev det för oss.
Jag minns dagen än.
Jag fick veta det en söndag förmiddag, strax innan lunch.
Via icq. Av en vän.
Jag minns fortfarande chocken.
Jag kan fortfarande minnas hur jag rämnade inombords.
Jag vet att något slets sönder där inne den dagen.
Jag minns fortfarande att det gick en våldsam värmevåg genom kroppen där jag stod i köket.
Jag ringde nämligen upp min vän för att höra henne säga det till mig i person.
Skriket från mig kom rakt ut.
Som om någon just försökt döda mig.
Sedan slet jag upp toadörren, där han satt.
Jag är glad att den inte var låst, för jag är relativt säker på att jag sparkat in den då.
Han tittade på mig. Stirrade på mig.
Jag skrek med mina lungors fulla kraft att ”vad fan har du gjort?”
VAD FAN HAR DU GJORT?
Han stirrade chockad på mig.
Jag antar att den person jag var, där och då, var chockartad.
Han sa inte ett ord. Han stirrade som förhäxad på mig.
Och jag skrek.
Varenda granne hörde mig.
”Du har ju legat med – inatt, din satans jävel”.
Jag skrek så att rösten slets sönder.
Den slutade fungera.
Eller så var det chocken som på något vis gjorde att den slutade fungera.
Och jag minns hur han stirrade på mig.
Jag vände om, fick tag i telefonen igen, och ringde tjejen ifråga.
Hon blev chockad också.
Och trodde jag drev med henne.
När det gick upp för henne att jag inte skämtade, när jag förklarat vad
vår gemensamma kompis berättat för mig, började hon gråta.
Hon visste där och då att det hänt, fastän hon inte hade något minne av det.
Och sa att hon skulle komma över direkt.
Vilket hon gjorde.
Kaffe mina vänner, drick det nu, för det här är ett långt inlägg.
Nåväl.
Vi kör vidare.
Jag minns än när hon kom innanför dörren.
Både hon och jag var oerhört allvarliga.
Tårarna kom.
Jag kramade henne.
I all min bottenlösa sorg och desperation kramades vi.
Min älskade vän och jag.
Sedan pratade vi, alla tre.
Jag skrek, grinade och agerade helt i chock.
Jag var arg, rasande och förbannad.
Jag var desperat.
Jag behövde svar.
Varför hade de legat med varandra?
Det var den givna frågan.
Och förutom den hade jag 300 fler frågor.
Ni som varit i samma situation vet hur viktiga idiotiska frågor blir.
Detaljer som absolut inte spelar någon roll känns som det mest viktiga någonsin.
Jag frågade, de kunde svara på allt utom hur det gått till att de faktiskt låg med varandra.
Min vän, hon tog ansvar för sin del.
Alkoholen gjorde minnet mycket luddigt och osäkert.
Men hon utgick från att vår gemensamma vän sett precis det hon berättat att hon såg.
Hon tog ansvar för det.
Min karl, han gjorde det inte.
Jag frågade honom om vi skulle fixa att gå vidare från det här.
Han svarade att det berodde på hur länge jag skulle älta det.
Det säger han där han sitter i soffan framför mig, bredvid vår vän.
Redan då skulle jag ha vetat att vårt förhållande var över.
Inget skulle kunna laga det.
Det enda som någonsin skulle kunna hela en sådan situation, är att den som varit
otrogen tar ansvar.
Svarar på allt som frågas. Hur många gånger samma fråga än ställs.
Lyssnar till de sårade känslorna.
Lyssnar till de arga känslorna.
Klarar av att höra det svikna om och om igen.
Han försökte, det ska jag ge honom.
Men det hjälpte inte.
För han ville inte ta ansvar.
Han mindes inte.
För det stämmer absolut att det var väldigt mycket alkohol inblandat den där kvällen.
Så han mindes inget.
Alls.
Vilket inte stämmer.
Det vet jag inom mig.
Utan tvekan.
Alltså fanns inget att prata om, för honom. Utan han ville glömma.
Och gå vidare utan att prata, utan att lyssna.
Jag ville också gå vidare.
Men lyckades inte riktigt.
Jag trampade omkring i det som gjorde ont. Kom inte riktigt någon vart.
För jag fick inga svar på mina frågor.
Hans sätt smulade sönder den tillit jag kämpade så hårt för att känna.
Och jag ville vara tillsammans med honom ändå.
För han ville vara tillsammans med mig.
Och jag tyckte om honom mer än livet självt.
Långt mer än vad jag tyckte om mig själv.
Den här episoden är givetvis längre än jag skriver om här.
Den hade många twister, många besvikelser.
Dagar av vansinnig ångest.
Veckor av tårar. Av frågor.
Månader av tvivel. Osäkerhet.
År av tillitsproblem.
Det finns så oerhört mycket att berätta, och samtidigt inget att berätta.
Tilliten var söndersmulad.
Liksom förhållandet i sig.
Men det räcker att berätta historien såhär.
Min vän och jag redde ut våra känslor kring det som hände.
Det gick långsamt från början.
Trevande.
Försiktigt från både hennes och mitt håll.
Kanske visste vi att läget var så skört att det inte fick begås några misstag.
Jag visste från första stund att min vän inte gjort det för att såra mig.
Det blev en bieffekt, som krossade, men den vetskapen var likafullt underbar.
Jag lärde mig oerhört mycket om människor under den perioden.
Men det var först när jag drog mig själv i skiten, med en gift man, som jag skulle komma
att till fullo förstå hur omständigheter spelar en avgörande roll i det som händer.
När jag tog det steget själv, då förstod jag.
Det var det som hände, den natten, mellan min karl och min vän.
En rad omständigheter. Mycket olyckligt sammanfallande.
Något år senare kom min vän och jag att flyta bort från varandra.
Våra liv gick in i faser som gjorde att vi träffades mindre och mindre, ni vet sådär som
händer när man liksom bara växer bort från varandra.
Som när man helt plötsligt lever sina liv i olika städer.
De gånger jag springer på henne blir jag alltid glad.
Hon var oerhört viktig för mig och jag känner enorm värme och respekt för henne.
Hon är en otroligt fin människa.
Men att se henne gör även att jag påminns om det som var.
Det är inte lika angenämt.
Det gör inte ont på det viset längre, men det känns.
Däremot var händelsen i sig hård att leva igenom.
Jag skakades i allt jag var.
Min glädje dog.
Jag blev en människa som jag absolut inte trivdes med själv.
Jag blev oerhört misstänksam.
Såg faror i alla.
Såg potentiella hot i varenda tjej och situation jag mötte.
Nej, jag blev verkligen inte en rolig människa att leva med.
Varken för mig själv eller för någon annan.
Jag kommer nog aldrig att glömma den söndagen, eller det som följde i den nattens kölvatten.
Fastän det är länge sedan.
Den händelsen är den avgjort mest smärtsamma händelse i mitt liv, i vuxen ålder.
Det den slet sönder saknar motstycke.
Vilket är helt vansinnigt att tänka sig, då jag varit med om ett par riktigt hårda
smällar i mina förhållanden.
Men den här skiljer sig från mängden.
För den förändrade hela mig.
Mitt sätt att vara.
Mitt sätt att tänka om andra.
Mitt sätt att tänka om mig själv.
Den dödade något inom mig som aldrig gick väcka till liv igen.
Jag kan inte riktigt förklara det.
Det är bara en känsla jag har.
Det handlade om svek på sådana plan, om ansvarslöshet, som ägde kraft nog att döda.
Nu när jag levt livet många år till ser jag annorlunda på det som hände då.
Mitt liv har jag levt skitigt och utan förmåga att sätta gränser och skydda mig själv.
Jag har utsatts för psykiskt våld bortom vad jag ens själv kan förstå.
Och jag har lärt mig mycket.
Min förståelse för människor har blivit större.
Jag är inte på något sätt naiv längre.
Då var jag betydligt mer svartvit i mitt tänkande.
Det handlade om rätt eller fel.
Nu vet jag bättre.
Och det får mig att se tillbaka på den här episoden med andra ögon.
Inte på något vis med mindre sårade ögon. Alls.
Men det sårade har fått sällskap av en människovänlighet.
Där jag förstår bättre, det jag inte förstod då.
Jag har dragit mig själv i skiten.
Jag vet precis varför jag gjorde det.
Jag är helt medveten om alla pinsamma och ynkliga omständigheter som fick mig
att göra riktigt dåliga val.
Väldigt få saker förvånar mig längre.
Det känns som jag antingen hört det tusen gånger förut, eller som om jag gjort
misstagen själv.
Människans förmåga att göra fel på så oerhört många sätt har jag accepterat.
Vi gör så gott vi kan.
I de situationer vi befinner oss i.
De som har ett samvete.
De som saknar samvete eller har förträngningsmekanismer utöver de vanliga, de
klarar sig.
Alltid.
De är inte fästa vid någon tillräckligt för att vara rädda för att förlora denne.
De kan skövla.
Utan att de bekommer dem nämnvärt.
Är det dock något som förvånar mig fortfarande är den typen av personlighet.
Vad de är kapabla att göra, utan att känna ånger.
Det skrämmer mig.
De skrämmer mig.
För jag har en fallenhet för att fastna för just den typen av människa.
Vi är som hand i handske, de personerna och jag.
Jag har levt mitt liv jagsvagt, och blir en lätt munsbit för en sådan människa.
Många år senare, efter ett avslutat förhållande, fick jag åter veta hur det kändes att vara
den som blev utsatt för den andra kvinnan.
Eller rättare sagt, jag blev utsatt för min karl som var skrupelfri.
Som drog in den andra kvinnan i mitt liv.
Jag visste det inte då.
Jag misstänkte det.
Jag misstänkte många om det.
Och så även hon.
Alla sms som kom.
Händelser som fick mig att känna mig utanför.
Som om min karl medvetet höll den osäkra situationen vid liv.
Jag kunde inte sätta ord på det då.
Utan jag visste att han spelade ett spel, men inte på vilket plan.
Han fick en oerhörd makt genom detta.
Jag blev svartsjuk. Osäker.
Frågade.
Blev kallad paranoid.
Blev skrattad i ansiktet och tillsagt att för fan skärpa mig.
Min osäkerhet försvann inte.
Jag kände att det försiggick något.
Vad detta något var visste jag inte.
Jag trodde till sista att det bara handlade om att han smickrade sitt ego med henne och
med flera andra tjejer.
Att han gick igång på att hålla min osäkerhet igång.
Men inte att något mer egentligen skedde.
Jag hade fel.
Fick jag veta efter att det blev slut mellan honom och mig.
Jag tog nämligen kontakt med henne.
En riktigt skitig och skabbig historia rullades upp.
Vi pratade. Jag fick möjlighet att fråga henne om sådant jag ville ha svar på.
Jag insåg hur lurade jag blivit.
Både hon och jag hade blivit grundligt lurade.
Jag blev förvånad över hur långt han gick för att ljuga så att situationen skulle
gagna honom.
Att han ens kunde förvåna mig på den fronten trodde jag var omöjligt.
Men det visade sig att jag inte hade haft en aning om hur skrupelfritt och skickligt han
spelat ut henne och mig mot varandra.
Hon och jag kom att prata om mycket annat också.
Och jag började gilla henne. Började trivas med henne. Trivdes med mig själv i hennes sällskap.
Kände att jag ville bli kompis med henne.
Kanske till och med vän med henne.
Om hon ville vara det med mig.
En fråga stod dock emellan oss.
Vi hade pratat om det, men lite mer på avstånd. Inte specifikt, utan mer på det
stora hela.
Och jag kände att om jag skulle kunna vara kompis och kanske vän med henne skulle
jag behöva svar på den frågan.
Så jag mejlade henne, för jag vågade inte fråga ansikte mot ansikte.
Jag frågade om de faktiskt gått så långt att de legat med varandra.
Jag pratade igenom det hela med mamma innan jag skickade det.
Om mina tankar och känslor kring min potentiellt nya vän, om varför jag behövde svar
på just den här frågan.
Hon lyssnade, och jag pratade och pratade.
Hon läste igenom mitt mejl innan jag skickade det.
Hon satt även med mig när jag skickade det.
Hon satt fortfarande kvar med mig när jag läste svaret.
Hon satt vid min sida genom den kvällen.
När jag reagerade.
När chocken lamslog. När tårarna kom.
För svaret var ja. De hade legat med varandra. Flera gånger. Under några månaders tid.
Jag dog.
Igen.
Det blev svart.
Jag dog under en kväll och under en natt.
Sorgen var enorm. På så många olika plan.
När morgonen kom hade jag gjort bort stora delar av förlamningen och sorgen.
Något annat hade på småtimmarna smugit sig in, nämligen ilska.
Helt plötsligt var jag rasande förbannad på honom.
För att han använt mig så jävla grymt.
Han hade använt mina känslor för honom mot mig.
Och fått mig att tvivla på mig själv.
Fått mig att på allvar förstå att jag måste skärpa mig.
Att jag inte var sund.
Med precis alla kort på bordet fick jag chansen att fråga henne allt jag behövde fråga.
Jag kom att reagera hårt inför henne.
Jag skrek och var sårad via mejl.
Hon lyssnade. Lät mig reagera på det sätt jag var tvungen att göra.
Hon sa förlåt.
Och jag förlät.
Utan att tveka.
Jag hade deras historia klar för mig.
Jag kände inga tveksamheter om hur det gått till.
Det arga och ledsna fanns kvar, det finns kvar vissa dagar än utan tvekan,
men jag var helt klar över hur både hon och jag blev lurade.
Av någon som saknar skrupler.
Kanske skrattade en liten del av mig elakt åt att hon också blivit sårad av honom.
Det är inget jag är stolt över.
Och ju mer jag lärde känna henne ju mer tystnade det skrattet.
Det finns inte längre någon känsla av skadeglädje gentemot henne.
Kanske gjorde det aldrig det, utan kanske handlade det mer om att jag var galet sårad
och vevade yxan där jag kom åt.
För jag var förbannad och sårad, av dem båda.
Hon har ett samvete, visade det sig.
Som gör att hon känner sig ledsen för min skull, fastän hon blev lurad och
rejält sårad själv.
Det har däremot inte han.
Och mot personer som honom biter inga yxor i världen.
Han hade alltså gjort betydligt mer med henne än att endast smickra sitt ego,
som jag trodde.
Vilket fick som följd att det arga jag kände inför honom äntligen kom till tals.
Jag hade förvisso känt det arga länge, men först nu lät jag den känslan faktiskt
få kännas hos mig. Jag lade inte band på den, som tidigare.
Det var välbehövligt. På väldigt många plan.
För det gjorde att jag äntligen kunde sätta den gräns mot honom som jag behövde sätta.
För att må bra som människa.
Efter den gränssättningen, som var mycket våldsam för att vara jag, lossnade
något hos mig.
Jag kände mig oerhört lättad.
Fri.
Det var mycket som lättade med vetskapen om hur han lurat mig.
Jag är numera vän med denna tjej.
Det jag känt inledningsvis med henne, när jag kontaktade henne, att jag gillade
henne alltså, det höll i sig.
Efter att jag fått ställa den avgörande frågan så lossnade det för mig.
Jag ser mig som vän med henne, jag hoppas hon ser mig som vän.
Jag har fått fråga det jag behövde fråga.
Jag får fortfarande fråga, om jag behöver.
Jag har fått situationen helt klar för mig.
Jag är fortfarande förvånad över hans skrupellöshet och hans sätt att manipulera en
situation helt utan ånger.
För att få en flickvän på tå och en älskarinna att smickra sitt ego med.
Det gör ont fortfarande när jag tänker på hur han behandlade mig, men det förlamar
absolut inte.
Den insikten fick mig att klarna, på ett väldigt sunt sätt.
Mycket ont gör det däremot att jag inte litade på mig själv.
Eller, vår relation var så komplicerad och våldsam att det inte hade spelat någon roll
om jag litat på mig själv, eller inte.
Det fanns mycket där som komplicerar det hela.
En psykiskt våldsam relation skapar band och sätt att vara som jag törs hävda
att sunt och normalt folk inte kan förstå.
Inte ens kan komma i närheten av att förstå, till och med.
Det är så galet skruvat att du inte kan sätta dig in i det om du inte provat leva så själv.
Med det sagt.
Ja, jag har varit den andra kvinna vid tillfällen.
Jag har även haft den andra kvinnan i mitt liv vid tillfällen.
Oavsett vilken sida man står på gör det ont.
På olika sätt förvisso, men det gör ont.
Och det är smutsigt.
Än en gång har jag lärt mig om människor.
Har det kommit något positivt ur alla dessa episoder så är det nog det,
att jag lärt mig om människors sätt att vara och agera.
Mitt eget sätt att vara och agera på.
Omständigheterna styr.
De gör dessa dussinhistorier, som vi alla känner till, att bli helt unika.
Det är vad jag kommit fram till.
Omständigheterna gör situationen.
Det kommer inget bra av att vara den andra kvinnan, eller att bli utsatt för henne.
Några av er protesterar kanske och menar på att ni känner folk som börjat sin
livslånga kärlekshistoria så.
Det kan säkert stämma, men för mig är de undantagen som bekräftar regeln.
Det är jag helt övertygad om.
Vänner, nu är jag klar för ikväll.
Jag har vänt ut och in på mig själv.
Sov gott.
Det ska jag sannerligen göra.