Den andra kvinnan.

”Den andra kvinnan”.
Jag skulle lika gärna kunna skriva ”den andra mannen”.
För enkelhetens skull utgår jag från mig själv.
Där jag alltså blir den som är ”den andra kvinnan”, eller är den som
drabbas av ”den andra kvinnan”.

Med det sagt, passar inte ”den andra kvinnan” dig, byt ut det till ”den andra mannen” bara.

Ni förstår givetvis, men låt mig förtydliga likafullt.
”Den andra kvinnan” syftar på den kvinna som alltså har en sexuell relation med
en upptagen man eller upptagen kvinna.
”Den andra kvinnan” spelar andrafiolen, så att säga.
Hon har en sexuell relation med din karl eller kvinna.
Med den som redan befinner sig i ett uttalat förhållande, samboskap eller äktenskap.
”Den andra kvinnan” är den som knullar din karl. Eller din kvinna.
Medans du inte har någon aning. Eller kanske du misstänker något, kanske finns det
situationer eller frågor utan svar som skapar ett obehag som inte riktigt går definiera?
Eller så vet du, men har inte givit ditt samtycke.
Din karl eller kvinna är alltså otrogen med den här personen.
Det är hur jag definierar betydelsen av ”den andra kvinnan”.
Jag googlade faktiskt det hela, men hittade inte något vettigt, så ni får hålla till
godo med min definition.

I vilket fall.
Att vara den andra kvinnan.
Eller att bli drabbad av den andra kvinnan.
Oavsett, det är smärtsamt.
Som fan.
På helt olika sätt.
Jag har provat att både vara och att bli drabbad.
Jag har alltså lite mer kött på benen än vad som sträcker sig till kakor bakade av moral.
där saker och ting är svarta eller vita.
Där det inte finns några gråzoner.
Där det bara finns rätt eller fel.
Där mina val gör mig till antingen en bra människa eller till en dålig människa.

Jag har levt mer än så.
Rätt eller fel och svartvitt tänkande är lätt.
Särskilt om man aldrig befunnit sig i en sådan situation, där känslorna dragit iväg
med dig, där ditt förnuft skrikit dig i örat men du inte velat lyssna. Alls.
Där du hittat precis de omständigheter du behövt hitta för att kunna ge dig själv
tillåtelse att fortsätta.

Där känslorna blir förnuftets antagonist.
Inte alltid. Men ibland.

Jag önskar att jag levt mitt liv utan att ha varit den andra kvinnan.
Jag önskar att jag levt mitt liv utan att ha blivit drabbad av den andra kvinnan.
För det finns egentligen bara smuts att hämta där.
Det finns bara en unken lukt. Till slut.
Även där det börjar med omständigheter som förvisso är fel, men som känns så rätt.
Lev i den situationen och skiten går till slut inte går bortse ifrån.
När man lever ett sådant liv finns alltid en unken lukt som följer med.
Och handlar det då bara om sex och absolut inget annat, då lär den unkna lukten komma
ikapp dig ännu fortare.
Om du äger någon typ av självinsikt, vill säga.

Jag har lärt mig mycket om människor.
Jag har lärt mig mycket om mig själv.
Det är bra. Det tycker jag om.
Jag har bredare erfarenhet av livet än om jag inte gått igenom dessa olika
kvinno-stadier.
Men det har varit erfarenheter som kostat mer än de smakat.

Likafullt är de erfarenheter som gjort mig mer förstående angående hur vi människor fungerar.
Vårt sätt att vara, att handla.
Jag tror det här har gjort mig mer människovänlig än vad jag skulle varit annars.
För är det något jag kan något om, så är det gråzoner.
Där människor inte faller in i moraliskt korrekta mallar.
Där jag har förstått att det finns långt bredare spektrum i vårt sätt att vara än
de man först möts av.
Där människa A inte alltid gör människo-A-saker, alltså. Tvärtom.
Fast det i slutändan kommer att visa sig vara människo-A-saker likafullt.
Jag har lärt mig att vi handlar väldigt olika, beroende på vilken situation
vi befinner sig i.
Och då menar jag olikt från oss själv.
Att i vissa situationer då handlar jag, Cicci, på det här viset, det är liksom jag,
det är mitt sätt.
Min omgivning känner igen mig. Mitt sätt att vara, att göra saker på.
I en annan situation kan jag handla helt annorlunda, till synes som en nästan
främmande person.
Där min omgivning inte känner igen mig. Mitt sätt att vara eller göra saker på.
Men båda sätten är mina.
Alla femitelva sätt är faktiskt mina.
Beroende på omständigheterna.

Så enkelt är det.
Omständigheter i situationer avgör hur vi handlar.
Och det är precis så det ska vara.
För det gör oss tänkande. Flexibla.
Vilket även gör oss oförutsägbara. Såvida man inte har lust att se detaljerna.
Vilket moralens väktare och högtridande människor mer än gärna väljer att bortse ifrån.
Det handlar inte speciellt ofta om att vi är inkonsekventa, tvärtom, vi handlar utifrån
de omständigheter som är rådande just för denna situation.
Förmodligen helt i sanna Cicci-anda.

Det kan bli helt rätt.
Det kan bli galet fel.

Jag har många gånger önskat att jag varit mer svartvit i mitt sätt att vara.
För det borde ha kunnat hjälpa mig att sätta de gränser jag egentligen skulle
velat sätta, men inte fixat, beroende på de omständigheter som var rådande då.
Ett svartvitt tänkande hade varit perfekt att ha då.
För då är det antingen rätt eller fel.
Och fel har inte många lust att göra.
Att begå.

Jag är för alltid full av förundran över de som gör rätt, även när omständigheterna
och valmöjligheterna i det närmaste crosscheckar dem i fel riktning.
En del gör rätt då. Likafullt.
Tar det känslosamt smärtsamma, men gör rätt, på det viset att de kan se sig själva
i spegeln utan att känna skam eller ha behov av skygglappar.
Jag förundras.
Jag beundrar.
Och vet att det är dit jag själv vill komma.
Det är dit jag själv jobbar för att komma.

Det verkar för mig som ett rent liv att leva.
Kanske med ett inslag av tillbakablickar och tysta funderingar om vad som skulle
ha hänt om de gjort annorlunda.
Om de givit efter för känslorna.
Ja, kanske går de miste om något. Som vid något enstaka fall hade kunnat bli något
bra och något vackert.
Men nej, som regel tror jag att de kan trösta sig med att de gjorde bra val.
De gjorde rätt val.
Skiten man drar in i sitt liv, genom att följa sina känslor när man vet att man gör fel,
den skiten går inte tvätta bort.
Hur du än försöker.
Vi kan maskera den precis hur vackert vi vill, eller göra den hur liten och
bagatellartad vi vill.
Till syvende och sist är den skit jag gjort, något som följer mig, lik förbannat.
Om du har ett samvete.
Saknar du det, eller har väldigt bra förträngningsmekanismer, ja då får du det
garanterat att fungera ändå.
För då var det aldrig ditt fel.
Då var det alltid någon annan som gjorde fel.
Du själv är faktiskt rätt jäkla oskyldig.
Enkelt.

Jag har delar av den förträngningsmekanismen.
Hade delar av den.
Men det börjar vara länge sedan.
Min skit, den jag själv dragit in i mitt liv, den är utan tvekan jag själv i allra
högsta grad delaktig till.
Punkt.

Att ha någon vid sidan om sitt förhållande kan förmodligen bero på alla de möjliga
orsaker.
Gissar att det ofta handlar om att man vill bli bekräftad.
Så enkelt. Och så komplicerat.
Man vill bli sedd, lyssnad till.
Åtrådd.
Se någon bli galet kåt bara man visar sig naken för honom eller henne.
Vara viktig för någon.
Höra fina ord om sig själv.
Ha någon att berätta om sig själv för.

Man vill vara gemensam med någon.

Vad har jag själv sysslat med när jag varit den andra kvinnan?
Kär. Första gången jag var den andra kvinnan var jag kär.
Oj, denna förälskelse. Så ljuv, så underbar och så smärtsam.
Speciellt när han blev tillsammans med en annan tjej, medans han och jag
hade stoppat vid att vara goda vänner och KK.
Om jag bröt?
Jajamän. Det gjorde jag. Rakt av.
När det väl gick upp för mig att han faktiskt hade ett förhållande,
då bröt jag.
Att jag lät det ta ett bra tag att förstå det, det stämmer också.
Klassikern inträffade då.
Med mitt brytande började han sakna mig.
Och började höra av sig någon vecka in på deras förhållande.
Och jag, jajamän, jag gjorde ett felval av rejäla proportioner.
Jag började prata med honom igen. Och kort därefter fortsatte vi ligga med varandra.
För jag var ju så KÄR i honom.
Ja men för fan, ni hör ju själva…
Jag var den som till synes bara var kompis, men som alltid gav hans flickvän kalla kårar.
Hon visste inom sig.
Hon frågade honom.
Han nekade.
Hon fortsatte att vara i ett förhållande med honom tills han avslutade det.
Hon hade alltid en riktigt dålig känsla då det gällde mig.
Vilket hon hade helt rätt i att ha.

Om jag brydde mig?
Nix.
Inte nämnvärt.
Efter att ha legat med honom första gången sedan han blev upptagen så var den
delen av mitt samvete på semester. Jag kopplade liksom bort det.
Jag visste utan tvekan att jag gjorde fel.
Men ansåg att han var den som gjorde mest fel, för han var den av oss som var
i ett förhållande.
Själv var jag singel, och alltså i det närmaste utan ansvar för det felaktiga
i situationen.
Hahahahaha, har ni hört den förut?
En underbar gammal goding. En klassiker. En all-timefavourite!

Det dåliga samvetet började äta sig igenom mig.
Sakta men säkert.
Vi gjorde några riktigt skitiga saker mot hans flickvän.
Då kunde jag känna att det här inte var jag.
Att jag inte gör så mot någon annan.
Eller mot mig själv, för den delen.
Jag respekterade inte henne uppenbarligen. Men heller inte mig själv, alls.
Jag började få svårt att se mig själv i spegeln.
Bara för att fortsatte på väl inslagen väg.
Jag tystade skammen och ångesten med mat. Som alltid.
Det fungerade. Hyfsat.

Nej ni, ansvaret var mitt.
Också.
Utan tvekan.
Att jag var singel hör inte ens hit.
Det är förmodligen den absolut sämsta förklaring på ens eget beteende någonsin.
Den förklaringen är nämligen oerhört hårdhjärtad och kallhamrad.
Och på inget sätt något som jag vill förknippa med mig själv.
Hans dynga gjorde verkligen inte att min egen skit började lukta rosor.

Jag har tänkt mycket på henne genom åren.
Jag vet att hon fick veta, så småningom, att hon hade haft rätt i sin magkänsla.
Det var slut mellan dem då hon fick veta.
Jag gissar att det gjorde precis lika ont ändå.
Många är de gånger jag har velat säga förlåt till henne.
För att jag var så oerhört egoistisk och grym.
Den här delen av mitt liv är i det förflutna, vilket gör det svårt att kontakta
henne och säga att jag är ledsen.
Vi bor inte i samma stad längre, men jag skulle kunna mejla henne på Facebook vilken
dag jag så önskade.
En del av mig vill det.
För jag behöver säga att jag är ledsen, att jag vet att jag sårade henne,
att jag var egoistisk.
Och att inget av det som skedde var hennes fel.

Men jag har inte gjort något av det.
Jag vill inte slita upp sår hos henne.
Som säkert är läkta.
Men som kanske alltid bara är läkta lite på ytan.
Med ny fin hud, men med tunn fin ny hud.
Hon kommer garanterat alltid att komma ihåg mig. Och den delen av sitt liv.
Som något hon helst av allt vill glömma.

Jag vill be om förlåtelse för hennes skull.
Men mest för min egen.
För jag vill bli ren inför mig själv.
Jag kan inte göra det ogjort. Alls.
Men genom att be henne om ursäkt så har jag gjort det enda jag kan göra.
Efter det finns inget mer att göra.
Så det skulle utan tvekan vara en självisk handling från min sida.

Än en gång.

Jag vill få chansen att göra rätt nu, något jag gjorde så oerhört fel då.
Om hon sedan inte svarar mig, eller säger att det är okej eller säger att hon inte
kan förlåta mig, det har jag ingen kontroll över.
Oavsett vad responsen blir, om den ens skulle bli alltså, har jag gjort det
enda jag kan göra.
Och det i sig skulle kännas oerhört bra för. För mig.
Men jag sitter fast. För jag vet inte om det är rätt att höra av sig till henne
efter så lång tid och riva i det som en gång gjorde så ont.

Jag vet inte.
Jag vet bara att jag verkligen inte tycker om den person jag var då.
Jag får lust att skala av mig huden när jag tänker på det jag var kapabel
att göra mot någon annan.
Det passar inte in i min självbild.
På något vis.
Jag vet inte hur jag ska göra.

Jag har varit ”den andra kvinnan” till en annan man också.
På ett helt annat sätt.
Han är gift. Han var gift även då.
Vi gick över gränsen. Utan tvekan.
Inte på samma sätt som det jag ovan berättat om. Men likafullt på ett sätt som
hans fru inte skulle må gott av, eller fara väl av.
Hon vet delvis. Men samtidigt inte. Det gjorde henne väldigt illa.
Här är det en väldigt stor skillnad till den tidigare episoden.
För jag var nämligen själv i ett förhållande.
Jajamän, er Cicci vet precis hur jävlig man kan vara.
Men den riktiga twisten är att mot den jag var tillsammans med känner jag i det
närmaste ingen skuld.
Alls.
Heller inte mot denne gifte mans fru.
Ja, jag hör hur fan jag låter.
Något hade hårdnat och kallnat hos mig.
Jag är inte sentimental längre.
Hans fru såg oss. Min pojkvän såg oss. Vid ett av tillfällena.
Min skam fanns. Finns.
Men någon ursäkt eller förlåtelse har jag inte tänkt be om.
Jag vill inte ha den.
Jag behöver den inte.
Från någon av dem.

Jag ser själv hur vansinnig jag låter när jag skriver det.
Det är så fel.
Jag gjorde fel. Så jävla fel.
På så många plan.
Kanske är det skammen som får mig att vägra känna mer skuld än jag gör.
Nej.
Jag känner skuld. Det gör jag.
Mot frun. Mot min partner.
Men inte på det vis alls, att jag känner för att lägga mig platt och
be om deras vänlighet och förlåtelse.

Jag var inte kär.
Förälskad på sin höjd.
Attraherad, utan tvekan.
Framför allt var jag i ett enormt behov av bekräftelse.
Jag behövde desperat duga för någon.
Duga för mig själv.
Han hade alltid varit attraktiv i mina ögon. Men absolut inget mer.
Jag kände till honom sedan många år, som en kul kille helt enkelt.
Liksom rolig och underhållande. Och jävligt snygg.
Och tjena Kerstin, en period kom omständigheterna att spela i samma tonart.
Den tonart som gjorde att jag börjar begå överlagda misstag och fel.
Jag ville verkligen gå över gränsen med honom.
Jag fick en handfull tillfällen att bli alldeles varm inombords av att umgås med
honom på sätt som inte är okej, på något plan.
Ingen av oss skapade tillfällena aktivt.
Däremot tog vi dem rakt av när de gavs.
Utan tvekan.

Vilken klassiker.
Han var sårbar. Jag var sårbar. Attraktion. Alkohol.
Den mixen är förödande.
Att avbryta då var jag inte ett dugg intresserad av.
Folk före mig har avbrutit tusentals sådana situationer.
Men inte jag.
Nej.
Tvärtom.

Jag borde skämmas betydligt mer än vad jag gör.
Jag vet.
En del av mig gör det också.
Den del som skrattar till i skam när jag pratar om det, eller som gömmer mig
under kudden för att det känns så jävla pinsamt att bara tänka på det.
Samtidigt som en annan, större del, av mig håller huvudet högt.
Och vägrar lägga mig platt.
Fast det är precis det jag borde göra.
Men i helvete.
Jag kommer inte att göra det.
Det finns inte en chans.
Jag håller huvudet högt fastän jag borde sänka det.
Jag kan inte hjälpa det.

Så kär en gång, sårbar i behov av bekräftelse en annan gång.

I det ena fallet var jag alltså kär.
I det andra fallet var jag i ett bottenlöst behov av bekräftelse.
I det ena fallet är jag fylld av ånger och behovet av att få säga förlåt är stort.
I det andra fallet är skammen närvarande. Men jag bär huvudet högt och tänker
att den som har åsikter om mig här, kan dra åt helvete.

Vem har jag blivit?
Vad har jag gjort mig själv till?
Kommer jag att gå in i liknande situationer?

Jag vill tro att jag tänker annorlunda om mig själv nu.
Att jag är inte längre är jagsvag på det sätt jag varit tidigare, att Laget och
jag har jobbat mycket på det.
Det är tryggt om det är så.
Jag vill inte längre dra ner mig själv i skiten.
Mitt värde är större än så.
Inför mig själv.
Jag tycker bättre om mig själv än jag någonsin gjort, numera.
Det ger också en ökad chans till att ta bättre beslut.
Sårbar och i behov av bekräftelse är vi alla, mer eller mindre.
Min skyldighet inför mig själv är att se till att hålla det till det mindre.
Så jag kommer ihåg det egenvärde jag känner inför mig själv.
När det vacklar.

Gränssättning, återigen.
Att dra gränser. Att hålla dragna gränser.

Jag har levt tillräckligt mycket för att veta att jag kommer att ställas inför
situationer då jag måste välja mellan det som är rätt, i betydelsen det som
skulle göra att jag kan se mig själv i spegeln utan att skämmas.
Och mellan det som skulle ge mig omedelbar tillfredsställelse, men som skulle kosta mig,
i form av min egen värdighet.
Och som skulle kosta mig att såra någon annan.

Min självbild innefattar inte att jag är en egoistisk jävla skit till människa.
Men i själva verket har jag levt mitt liv egoistiskt många gånger.
Vilket skapat en oro hos mig. Det har skapat en felklang inom mig.
Det har fått min självbild och det jag egentligen är att krocka.
Jag kan låtsas om att det inte är så, men innerst inne vet jag bättre än så.

Egenansvar.
Oberoende av omständigheter.
Det är så det måste vara.

Oavsett om jag är kär, om jag är i behov av bekräftelse, om jag känner mig ensam,
om jag är arg eller om jag är rädd att förlora någon.
Är denna man upptagen, oavsett vad han säger om sin relation, så är han upptagen.
Om jag vet det, då är ansvaret mitt.
Också.
Vet jag inte, då är ansvaret inte mitt.
Men i samma minut jag får veta att han är upptagen, då börjar nya regler gälla.
Då är det upp till mig att ge rodret till förnuftet, för mina känslor är inte
längre betrodda.

Det är så enkelt att skriva.
Det är däremot oerhört svårt och jävligt i det riktiga livet.
I det skarpa läget.
Där omständigheterna styr.
Där vi gör omständigheterna rätt för oss själva.
Så vår del i det hela blir bagatellaktiga, kanske rentav obetydliga.
Samtidigt som jag skäms när jag ser mig själv i spegeln.

Gladast skulle jag vara om jag aldrig mer befann mig på sådan mark.
Men det kommer att hända.
Livet är för långt för att det inte ska dyka upp sådana omständigheter.
Där jag befinner mig i just den tonart denna upptagna man spelar.
Då jag kanske själv är upptagen. Eller singel.

Det enda jag med säkerhet kan säga är att jag kommer att vara bättre rustad när
det väl händer.
Förhoppningsvis tillräckligt för att göra val som på längre sikt är sådana som
ger värme och stolthet inför mig själv.
Men jag vet absolut inget om det.

Så ja, jag har levt tillräckligt för att ha lärt mig något om livets gråzoner.
Jag har utan tvekan varit den som förstört och skapat djupa sår.
Jag har lärt mig väldigt mycket om mig själv.
Jag har lärt mig oändligt mycket om andra människor.
Om omständigheter.
Om förståelse.

Jag har utan tvekan fått det jag förtjänat.
Jag har fått smaka på det jag själv givit andra.
Jag vet hur det sliter sönder. Hur det förändrar tillit till andra människor.

I morgon ska jag berätta om de gånger då ”den andra kvinnan” funnits i mitt liv,
men inte varit jag.
Det finns två episoder, helt olika från varandra, precis som i mitt fall,
som jag kommer att berätta om.

Jag väljer att lägga ut min egen skit först.
Jag vill att ni ska veta att jag på inget sätt levt oskyldig och gjort rätt val.
Det hade varit ett pinsamt hyckleri.
Och jag känner inte riktigt för det.
Förvisso att jag inte kan berätta om episoderna till punkt och pricka, det handlar om
respekt gentemot andra.
Däremot kan jag återberätta dem med tillräckligt många detaljer för att de ska
ligga mycket nära de faktiska händelserna.

Jag ville skriva en text om egenansvar.
I situationer där egenansvaret tagit semester.
Gömts bort.
Kanske skämts bort.
Jag ville skriva en text om den förståelse för människor jag fått av att leva.
För situationer.
För känslor.
För skitighet.

Jag hade gärna avslutat inlägget med något slagkraftigt.
Men jag kommer faktiskt inte på något.
Det blir klychéaktigt allt jag tänker mig som slagkraftigt.
Och jag vill inte ge det som redan är så löjligt klychéaktigt något mer
av löjets skimmer.

Utan jag vill bli ren.
Jag vill jobba bort min egen smuts.

Och jag vill få gråta över det som gjort så ont, fastän jag själv orsakat samma smärta.