Den dagen var inte idag. Tack gode gud.

Pappa lever.
Låt mig börja inlägget med att klargöra det innan vi fortsätter.

”Jag tror du måste köra,” sa pappa.
Vilket var den mest märkliga meningen överhuvudtaget med tanke på att klockan inte
ens var 10 och att han mycket väl visste att jag inte var i chaufförsskick
efter gårkvällens fantastiskt roliga fest.
Vi hade nämligen just satt oss i bilen, där han skulle skjutsa mig för att hämta hem Alice.

Men sa den felaktiga meningen det gjorde han, och jag blev med ens så fruktansvärt
jävla rädd.

Vi hade alltså precis satt oss i bilen och sakta börjat rulla från stugtomten när han
sa orden.
Jag tittade på honom och visste att något var fruktansvärt fel.
Så jag sa till honom att ”absolut, stanna bara så kör jag.
Inte för att jag hade för avsikt att köra, men jag behövde få koll på vad som
just höll på att hända.
Men pappa svarade inte, han fortsatte att köra i snigelfart några meter till innan
vi var på väg i diket.
Jag tog tag i ratten och styrde upp oss på vägen igen, samtidigt som jag försökte att
säga så lugnt och vänligt som möjligt att han skulle stanna bilen.

Och som jag tittade på honom föll hans huvud bak mot nackstödet.
Hans ögon var vidöppna och stirrade oseende upp i taket, samtidigt
som han trampade gaspedalen i botten.
Jag insåg att pappa dog precis i det ögonblicket.

Tack och lov har mina föräldrar en automatväxlad bil så det var bara att slå ur växeln
för att få stopp på drivet, och sedan vrida av med nyckel för att få stopp på
motorns rusande.
Jag svängde ratten så att vi kom in på en grannes tomt.
I det här läget kände jag mig av någon märklig anledning helt lugn
och totalt fokuserad.
Med bilen stannad slog det dock om helt, jag skrek på pappa, jag rörde vid
hans arm. Jag skakade honom.
Han reagerade inte.
Hans kropp var så stilla, hans ögon såg ingenting längre.
Det var precis som på film, när livet försvinner ur kroppen och lämnar
den tom med öppna ögon.

Jag försökte hitta telefonen som jag för några sekunder sedan hållit i.
Men den var borta. Jag måste ha släppt den, och nu kunde jag inte hitta den.
Jag ropade på pappa i panik.
Och jag var helt säker på att han var död.

Jag flög ut ur bilen och sprang de hundra meterna tillbaka till stugan.
Jag slet upp dörren och liksom bara skrek ”Vickan, pappa har dött”.
Det var som i en jävla mardröm.
För hur jag än sprang i stugans rum och på gården hittade jag ingen.
Kändes det som.
Varken Vickan, mamma eller Mark. Och inte heller någon av de tre gäster
som sovit över.
Ingen. Jag var ensam.
Fast de hörde mig självfallet och kom direkt.
Vi sprang tillbaka till bilen, Vickan var framme före mig.
Jag hörde hennes röst, och jag hörde helt plötsligt även hans röst.
Pappa levde.

Vickan ringde 112 direkt, vilket var tur, för jag är inte säker på att jag skulle
ha fått fram ett enda vettigt ord.
Det kanske var lika bra att jag inte lyckats hitta min mobil likafullt.
Sedan satt hon och pratade med honom. I lugn och ro med mycket vänlig röst.
Jag hörde henne skämta lite med honom.

Vi sa till varandra att han måste ha fått en stroke.
Vilket han inte hade, förklarade ambulanspersonalen direkt de började kolla
upp honom.

Jag var liksom så avdomnad hela tiden vi väntade på ambulansen.
Det kändes som den kom på bara någon minut, trots att det är två mil till stugan.
Jag kunde inte sluta gråta. Jag försökte lugna ned mig, för han levde, han var
kontaktbar och han var vettig.

Tack och lov att Vickan var lugn.
Hon styrde upp situationen helt och hållet.
Hon skötte det hela så otroligt bra. Och hon var så vänlig med pappa.
Mitt i allt, bland alla grannar som dykt upp, mitt i döden, mitt i det levande
satt jag och kunde inte greppa något alls.
Den förlamande rädslan… jag känner den än.

Jag ser det framför mig hela tiden.
Som en film som spelas upp gång på gång.
Hur han vek bak huvudet mot nackstödet, och med vidöppen mun gapade tyst med ögon
som inte innehöll någonting längre.

Hur han bara lugnt fastnade mitt emellan två sekunder. Och blev kvar där.

Hur jag försökte få kontakt med honom, men allt jag fick till svar var hans vidöppna
lugnt tittande ögon upp mot bilens tak.
Hur han bara slutade leva alldeles bredvid mig.

Jag får det inte ur huvudet.
Jag går under gång på gång när filmen spelas upp i mitt huvud.
Gråten är alldeles nära mig hela tiden.
Jag var så fruktansvärt rädd.
Jag är fortfarande så våldsamt jävla rädd.
Det stod så skrikande klart för mig att jag inte på något vis är redo att säga
hej då till min pappa än.
Oavsett det så ofta komplicerade i vår relation finns det inte på kartan att
han får dö ifrån mig.
Jag insåg hur otroligt gärna jag vill ha honom i mitt liv.

I vilket fall, ambulansen kom, och man konstaterade direkt att någon
stroke var det inte frågan om.
Mamma, Vickan, Mark och jag åkte in till stan.
När vi möttes upp på akuten mådde han bättre. Han sa att han kände sig betydligt piggare.
Fast han såg väldigt trött ut.
Jag började slappna av lite. Fast jag kände mig liksom helt tom i huvudet.
Den där filmen som nu spelas upp hela tiden hade börjat gå på repeat redan då.
Fastän han låg framför oss, livs levande, sägandes att han kände sig bättre såg jag
honom dö gång på gång.

Vi var kvar på akuten några timmar och när han fick komma på Medicin åkte vi
tillbaka till stugan.
Vickan och Mark hade bjudit de långväga gästerna till en surströmmingsmåltid,
och beslutade sig för att ha den likafullt då pappa ju var bättre och på ett
bra ställe.
Men jag kände mig helt slut. Jag var inte i något läge alls att umgås.
Otroligt trevliga människor som jag hade haft så kul med kvällen innan skulle
komma, men nej, jag ville bara hem. Och försöka få någon rätsida på det ofattbara
som hänt i morse.

Jag åkte och hämtade Alice hos Katta och Robban.
Katta, som fyllde år, hade folk på fika. Jag stannade och fikade ihop med dem.
Vilket var otroligt skönt. Jag kände ju folket som var där, så jag behövde liksom
inte anstränga mig eller vara mitt bästa jag. Jag kunde bara flyta med och ha det
riktigt gott.
Bilderna i mitt huvud var inte lika påtagliga när jag satt i deras inglasning och
bara tog det lugnt.

Jag åkte sedan förbi pappa på lasarettet.
Han såg bättre ut. Han var helt klar i huvudet och förutom en trötthet kände
han sig bra.
Det blir intressant att höra om svaren på provtagningarna kan ge någon klarhet.
Läkaren trodde att det var relaterat till hans låga blodtryck. I morgon vet de
kanske mer. Hoppas jag. För jag behöver liksom veta mer.

Det kändes bra att sitta och prata med honom i afton.
Jag grinade när jag berättade hur rädd jag hade blivit.
Han grinade också.

Kontentan av det hela är att pappa mår bra, vilar i lugn och ro på lasarettet där
han är i allra bästa händer.
Dagen innebar också att jag insåg hur mycket jag tycker om honom.
Och hur lite jag är redo att säga hej då.
Det känns annorlunda och otroligt bra att ha fått chansen att förstå det.
Medan vi fortfarande är i livet båda två.

Jag har hela dagen haft ett stort behov av att prata om det.
Hur jag upplevde det. Hur rädd jag blivit.
Mamma och Vickan blev självklart väldigt rädda också, men för dem hann han
aldrig dö tänker jag, han var vid medvetande hela tiden de var med.
Därför är det svårt att förklara hur fruktansvärt det kändes.
Hur otroligt rädd jag är än.
Att jag under två-tre minuter levde med vetskapen att pappa just dött.
Den tid det tog att hämta Vickan och mamma och sedan springa tillbaka till bilen.
Under den tiden var pappa död för mig.
Helt lugnt och fridfullt hade han bara somnat.
Från att några minuter innan suttit i soffan och pratat med mamma och mig om den
otroligt roliga festen bröllopet kvällen innan varit.

Och jag bara måste prata om det.
Jag måste får berätta om detaljerna, som jag minns dem.
Som kanske inte längre är i närheten av vad som faktiskt hände, men likafullt.
Jag behöver berätta det om och om igen.
Som för att få ut rädslan ur hjärtat.

Jag hoppas bara synen i mitt huvud försvinner och inte följer med mig i sömnen.
Kanske är det därför jag inte gått och lagt mig än, trots att klockan är strax
före fyra på morgonen.
Jag är så rädd än, fast jag ju vet att han mår fint nu.

Min pappa dog i dag. För att några minuter senare leva igen.
Hur hanterar man det?