”Den kaxiga lilla lusekoftan”

… och just när jag skulle ta på mig kläderna för dagens motionsrunda
slog det mig, exakt där jag stod i hallen med täckbyxorna i påklädningsläge.
Jag har inte haft någon ångest kring mat på länge.
Så konstigt. Jag är så van att ha det och nu har jag det inte.
Och har inte haft det på ungefär en månad, nu när jag tänker efter.

Den här upptäckten fick mig att genast avbryta mina promenadplaner och
sätta mig ner här med datorn i knäet och börja knappa på detta inlägg.
Det är nämligen stort det här.
Att inte ha ångest när mat är involverat.
Faktiskt så stort att jag bara måste skriva ett inlägg om hur det är att
inte ha det. 🙂

Det är så galet jäkla skönt att inte ha matångesten andandes i nacken hela tiden.
Jag är klart medveten om vad jag äter, men inte på det där sjukliga sättet,
där allt kretsar kring behovet av begränsning.
Min medvetenhet handlar mer om att jag ser till att jag lägga ner energi
på planering, så jag ska få i mig samtliga 7 mål per dag.
Med näringsmässigt bra alternativ.
Som i mitt fall stavas proteiner först, kolhydrater sen.

Det är lugna perioder på matfronten då jag inte befinner mig i ägglossnings
eller mensperioder. Vilket jag alltså inte gör nu.
(Som ni läste igår så vet jag ju inte egentligen vart jag befinner mig i
kvinnocykeln alls, då jag varken har ägglossning eller mens för tillfället.
Bara det i sig är inte bra, och något jag måste kolla över.)

Det är i alla fall vid de tillfällena som det oftast drar igång,
och då alltså blir ett problem.
Vid vissa perioder i kvinnocykeln alltså.
Jag gissar att väldigt många av kvinnligt kön kan relatera till att
de perioderna är man galet sugen på det mesta som klassas som ”onyttigt”.
Det finns en anledning till varför man ibland kan se chokladkakor placerade
i mensskyddshyllan på affären.
Det är humor på högsta nivå. Och blodigt allvar på högsta nivå. 🙂
Choklad + mens = sant.

Herregud, vad är det för jävla skitord förresten? ”Onyttigt”.
Struntsamma vad man äter, det är väl hellre hur mycket man äter som
gör något ”nyttigt” eller ”onyttigt”…
Och ja, jag är absolut en av dem som använt mig av onyttiga livsmedel
på onyttiga sätt.
Ni som har sett ”Du är vad du äter”, på den nivån låg jag i mitt ätande.
Eller faktiskt över den nivån, om jag ska vara helt krass.
Pinsamt när jag tänker tillbaka på det, japp jag skäms som fan,
men så var det.
Utan förskönande omskrivningar.

Jag tycker det är helt rätt att åka förbi X:et på hemvägen och köpa med
sig ett skrovmål, eller äta upp en snabbt ihopslängd chokladbollssmet
när man inte orkar laga middag.
Absolut.
Men jag gjorde det varje dag.
På ett eller annat sätt.
Och då är det inte okej längre.

Men nu är det andra tider.
Bättre tider.
Matmissbruksproblematiken finns kvar fortfarande.
En gastric bypass ändrar givetvis inte den.
Det hade varit önskvärt, men så är det inte.
Det är en fysisk operation, och ska inte förväxlas med ett psykiskt
problem som matmissbrukande är.

Det kommer ett inlägg om det inom kort, jag ska titta tillbaka på de 2 år som gått
sedan jag gjorde min gastric bypass, vilket idag är exakt 2 år och 3 dagar sedan.
Hur de 2 åren varit och vad de inneburit för förändringar för mig.
Och då blir matmissbruket lite av en röd tråd.
Men mer om det vid ett senare tillfälle.

Idag konstaterar jag mest smålyckligt sådär att jag faktiskt gått en lång period
utan att känna något ångestmässigt i matväg alls.
1 månad.
Det är stort.
Inget behov av kontroll, då heller inget överätande som denna kontroll
ofelbart leder till i mitt fall, och alltså heller ingen ångest.

Så jävla najs!
Det här skulle jag kunna vänja mig vid. 🙂

Det slog mig egentligen redan igår, hur bra det kändes på matfronten.
Jag hade en träff med min favoritfamilj på Casa Hawk nämligen,
där umgänge, mat och vin var planen.
I vanliga fall brukar jag begränsa intaget av mat under en dag då jag
ska dricka vin på kvällen.
Det är helt fel, jag vet, för det gör min kropp svag och alltför mottaglig
för alkoholen.
Men jag har liksom inte kunnat hjälpa det.
Ångesten har varit för stark om jag skulle ha ätit som vanligt och sedan
då även dricka vin.
Men igår, då gjorde jag tvärtom.
Det är sannerligen nya tider på gång vänner!
Jag åt precis som jag skulle hela dagen.
Eller jag missade 1 mål under dagen, på grund av mellanmåls-planerings-sjabbel
från min sida.
Det var alltså inget planerat utan det blir så ibland, vilken dag som helst.
Så jag kom till Casa Hawk väläten.
Och väl där åt jag helt utan att ångesten drog igång.
En väldigt god kötträtt serverades. Och jag, moi, har turen att ha flera matlådor
av denna kötträtt ståendes i min kyl för närvarande.
Hihihi, jag kommer att äta väldigt gott några dagar här framöver.
Tack Erika, du delar sannerligen med dig av det goda!
Din matmagi och mina smaklökar sa verkligen I do till varandra igår!

Jag åt och drack utan att något alls drog igång.
Jag åt även ett kvällsmål när jag kom hem.
Med samma braiga känsla.

Det låter kanske märkligt när jag pratar om ätande på det här sättet.
Om ångest och mat i samma mening.
Det är i det närmaste omöjligt att förklara vad det handlar om eller hur
det känns för den som är lycklig nog att slippa den här skiten i sitt liv.
Jag kan inte skriva om det nu ens.
För nu känner jag inte ångesten, och då kan jag inte beskriva hur
tankarna och känslorna river och sliter.
Nästa gång jag är i det läget ska jag beskriva den.
I den realtiden har jag inga problem med att hitta orden.
Ni som haft problematiken kommer att känna igen er.
Och ni som inte har den eller någonsin har haft den kommer nog att
undra om det jag skriver är på riktigt. Eller om jag driver med er.
För precis så galet är det, matmissbruket och ångesten.
Tankar och känslor som går runt, runt. Som går vilse och som har lämnat
alla spår av sundhet och förnuft någon helt annanstans.

Det är därför jag så ruskigt tacksamt sitter här i soffan och myser när
jag tänker på att jag inte är i någon sådan period just nu.
Det är liksom en befrielse.
För matmissbruk, när den är allvarlig, den sliter med en 24/7.
Endast med avbrott för sömnen.
Där man går och lägger sig med känslan och tanken att i morgon då ska jag
börja om, då ska jag för fan skärpa mig.
I morgon är alltid dagen då man ska göra allt precis rätt.
Bara för att starta morgonen med att plocka upp de bortkastade
delicatobollarna ur soporna. Och börja om.
Japp, jag har gjort det hundratals gånger, och den ångesten när man just
ätit en upplockad delicatoboll ur soporna det första man gör på morgonen,
den är jävlar inte att leka med.

Jag är glad att jag slipper den skiten numera.
Vilket jag gör endast av den anledning att jag sedan min gbp gav mig fan
på att inte äta sådan mer.
Och med sådant menar jag godis, fika, snax, läsk, friterat, pizza och liknande.
För jag visste inom mig att om jag fortsätter med det, omän i liten skala, så kommer
jag aldrig att lyckas med min operation.
Jag skulle ha sumpat den. Utan tvekan.

Det har gått bra hittills.
Jag är bara 2 år in på den nya vägen, och har ett helt liv kvar, så det är
självklart alldeles för tidigt att säga att jag har lyckats.
Jag har lyckats i dessa 2 år. Såpass kan jag säga.

Jag har givetvis upptäckt att jag kan missbruka annat.
Som Wasas frukostbröd och tuggummi exempelvis, som ljusugnsbrödssmörgåsar.
Så nej, missbruket tog inte operationen bort, men jag har styrt om det.
Styrt upp det, så att säga.
Men blivit skrikande medveten om att ”nyttigt” eller ”onyttigt” mer är en
fråga om mängd.
Inget annat.

Som jag i skrivande stund alltså inte känner ett enda spår av.
Fantastiskt!

Nu är det dags för en promenad.
För nu har jag skrivit av mig de mesta tankarna jag slogs av när jag just
var i färd med att dra på mig täckbyxorna för 1 timme sedan.

Och Lena, din reflektion över Norges mest munviga skidåkare Petter Northug som
”den kaxiga lilla lusekofta” kommer att få mig att fnissa muntert resten av dagen.
Förmodligen flera dagar framöver.