Den pågående delen avslutades. Där och då.

Jag fortsätter utan närmare presentation rakt av från gårdagens inlägg.
I händelsen från igår var jag 38 år.
I aftonens inlägg är jag dagar från att fylla 15 år.

Det var första skoldagen i 9:an.
Ni vet, man gick egentligen bara dit, kollade in schemat, träffade
kompisar och insåg att vi var äldst på skolan.
Vilket fick oss samtliga 9:or att känna oss skapligt överlägsna.
Ungefär så.

Vi cyklade hem igen, mina kompisar och jag som bodde åt samma håll.
Vi skulle lite senare under eftermiddagen fara ner på stan.
För den dagen samlades galet mycket ungdomar på stan.
Det vällde in ungdomar från skolorna som låg vid stan. Första dagen
på det nya skolåret.
Norrhammar (som jag gick på), Kanal, Sörböle och Brännan.
Givetvis även folk från skolorna utanför.
Det var med andra ord något man inte ville missa.

Men som sagt, hem först. Jag gissar att man skulle fixa frisyren eller
något liknande som var grymt viktigt på den tiden.
Förmodligen byta kläder ett antal gånger också.
Japp, ens säng kunde verkligen se ut som ett slagfält när hela garderoben
låg utslängd över den…

Dörren var olåst när jag kom hem.
Okej, Vickan var alltså hemma redan.
För mamma och pappa jobbade dagtid.
Ropade hej i hallen.
Och hörde hur han svarade.
Satan.
Kollade genast efter Vickans skor. Men nej, hennes skor stod inte i hallen.
Satan.

Ångesten slog till med full kraft och magen fylldes med flytande lava.
Precis där jag stor i hallen.
Jag slängde min Salomon-ryggsäck i hallen och gick in.
(Visst minns ni den ryggsäcken? Alla hade den. Och man ritade och
skrev på den med guld och silverpennor. Samt hade alla möjliga pins
fastnålade på den.)

Jag gick till mitt rum, de få stegen som var från hallen till mitt rum.
Med en helvetes galen ångest i magen.
Men log när jag såg honom. Och sa hej en gång till.
Han var i färd med att skruva ihop min stereo.
Den jag fått i konfapresent av mina föräldrar.
Ingen av dem är teknikintresserade så de hade bett honom hjälpa till
med iordningställandet av den.
Jag hade bara ingen aning om att det skulle ske just den dagen,
det hade ingen sagt till mig.
Jag gissar att de ville att det skulle bli en överraskning.
Vilket det sannerligen blev. Av det mer jävliga slaget.
Hade jag vetat att han var hemma hos oss hade jag aldrig gått hem givetvis.
Utan då hade jag följt någon av mina kompisar hem.
Men nu var det för sent.
Vi kallpratade. Om vad minns jag inte.
Men jag tror att han berättade att han snart var klar med stereon.
Jag stod kvar i dörrposten hela tiden.
Han reste sig upp från golvet där han mekade på med det tekniska.
Och satte sig på min säng.
Han la handen på mitt överkast i en strykande gest.
Och sa ”ska du inte komma och sätta dig?”.

Och då lossnade något hos mig.
Ångesten slet tag i hela mitt förnuft.
Utan att titta på honom tog jag tag i telefonen (på den tiden hade man
hem-telefoner endast) en sådan satt nämligen på väggen alldeles vid
min dörr, precis där jag nu stod.
Jag ringde det välbekanta numret till Linda.
Jag kan det än, hundra år senare.
Och hon svarade.
Gud förbannat, de sekunderna innan hon svarade. Det tog en livstid.
För han satt och tittade på mig.
Jag nästan skrek åt henne att ”nu är jag klar, är du på väg?”
Vilket fick Linda att låta förvånad, för vi skulle ju inte träffas
förrän om någon timme.
Men jo, jo hon var klar svarade hon.

Och utan att titta på honom eller säga ett ord sprang jag ut.
Nedför trapporna och iväg på cykeln.
Linda mötte mig några minuter senare.

Jag minns absolut inget annat av den eftermiddagen.
Vilka vi var med på stan, vilka killar vi förmodligen spanade på,
vad vi köpte för godis eller något överhuvudtaget.
Inte ett förbannade jävla skit minns jag.

Det enda jag minns var att jag inte skulle fara hem.
Tills jag var överjävlasäker på att hela familjen var hemma.

Jag har alltid tänkt om den här händelsen som dagen då jag tog mitt
fega jävla arsle och flydde.
Hals över huvud.
För det var precis så det kändes.
Ångesten var så stark att jag nästan inte kunde röra mig.
Min hjärna fungerade inte.
Förutom till att ringa Linda.
För att ge mig själv en chans att komma undan.
Det är ett under att benen fungerade tillräckligt för att springa nedför
trapporna.
Rimligtvis borde jag har fallit nedför.
Så stumma blir mina ben när jag har den typen av ångest.

Jag har tänkt många gånger på vad som skulle ha hänt om Linda inte hade
svarat i telefon just då.
Hade det varit kört, än en gång, för min del?
Hade jag ringt någon annan av mina kompisar?
Det spelar givetvis ingen roll, för Linda svarade.
Och har inte förrän rätt nyligt haft en aning om att hon förmodligen
räddade mitt liv den dagen.
Eller, jag vet inte om jag sagt det till henne i de ordalagen.
Hon kanske faktiskt inte vet att jag lever endast för att hon svarade
i telefon den dagen.

För jag var färdig.
Jag var helt klar.
Jag hade funderat på döden många gånger.
Först på lek. Sedan med en hoppfull känsla.
Till att nu vara framme vid att kännas helt rätt.
Lugnt och rätt. Enkelt.
Jag hade senaste året funderat en hel del på hur jag skulle göra det.
För jag visste att jag inte kunde fortsätta leva.
Jag hade bara inte kommit till det avgörande ögonblicket då man
tar beslutet.
Då man passerar den sista gränsen till att äntligen veta att man är
helt okej med att ta steget.
Liksom ingen ångest över någonting längre.
Bara lättnad. Liksom med ett leende.

Hade jag inte tagit mig hemifrån den dagen hade jag varit framme
vid det ögonblicket.
Jag hade varit nära så länge.
Jag väntade bara på det sista. Det avgörande. Klartecknet.
Jag hade inte levt idag.
Om jag varit kvar hemma och han hade fullföljt.
Det vet jag med hundraprocentig säkerhet.
Jag hade dött strax efteråt. Förmodligen bara någon dag senare.

Jag hade under så många år inte haft någon lust att leva.
Bråken hemma var många.
Jag var den mest jävla besvärliga tonåring du kan tänka dig.
Jag slogs mot precis allt.
På mitt introverta sätt.
Men det fanns bara en person jag var trygg nog med, som därför fick ta all
min ilska och frustration.
Mamma.

Där pappas och min relation inte fungerade, vilket var på många plan,
där skrek jag åt mamma.
Där vansinnet med pedofilen pågick, där skrek jag åt mamma.
Där min ångest slet i mig, där skrek jag åt mamma.
Jag har sagt så fruktansvärda saker till henne att det är ett
under att hon älskar mig fortfarande.
Jag gjorde precis allt i min makt för att hon skulle sluta älska mig.
För att bevisa för mig själv att jag faktiskt inte går att älska.
Jag har slängt igen varenda dörr i ansiktet på henne.
Tigit ut henne.
Skrikit ord som hora, satans jävla fitta och kärringjävel åt henne.
Jag har sagt att jag hatar henne, att jag önskar att hon var död.
Att hon kunde dra åt helvete för att hon var så jävla värdelös.
Och precis allt där emellan.
Det har jag gjort mot min mamma.
Mot den människa som betyder mer än livet självt för mig.

Och hon fortsatte att älska mig.
Jag har tänjt varenda gräns möjlig för att bevisa för mig själv
att jag kunde få henne att sluta älska mig.
Vilket hon aldrig gjorde.
Jag fick henne att gråta, men aldrig att lämna mig.

När jag tänker på det slits något sönder inom mig.
Min skam är enorm.
När jag minns hur jag betedde mig.
Hur jag fortfarande beter mig.
För hon är den som får ta allt det arga som ibland ramlar över mig.
Allt från barndomens jävla skit. Med tonår som var våldsamma.
En pedofil och även en icke-fungerande relation med min pappa.
Hon har fått ta all frustration, all ilska, all ledsamhet och all
ångest då det gällde relationen med J.
Hon har lyssnat timme ut och timme in på det jag försökte hitta ord för.
Utan att kunna göra något alls. Då det gällde J.
Hon var tvungen att lyssna, för att ta emot honom med öppna armar.
Annars hade jag lämnat henne.
Och min galenskap när jag inte lyckades göra någon rätsida i allt
det sinnessjuka, den fick hon ta också.

Vickan och jag pratade i vintras om det här.
Hur hon minns hur jävlig jag var mot mamma när vi var i tonåren.
Vilket i sin tur gjorde Vickan förbannad på mig.
Hennes minne stämmer mycket bra.
För precis så var det.
Mamma fick ta precis all skit som jag inte kunde äta eller skära bort.
Hon fick ta all min ångest som jag inte fick utlopp för på annat vis.
Hon fick ta mitt eviga testande av vart hennes gräns för att älska mig gick.

Våld in ger våld ut.
Alltid.
Antingen vrider du det in mot dig själv.
Eller utåt, mot andra.
Jag gjorde båda.
Jag vände våldet mest mot mig själv,
men mamma fick dra ett väldigt tungt lass också.
Jag dör inombords när jag tänker på hur jag har behandlat henne.
På hur jag fortfarande behandlar henne.

Jag kan vara en mycket elak och egoistisk människa.
Men bara riktat mot en enda person i världen förutom mot mig själv,
nämligen mot min mamma.

Ytterligare kompliceras det här med att jag har en underliggande
önskan om att hon ska stå upp för mig.
Då det gäller pedofilen.
Men hon kan inte.
Och jag vet att jag måste acceptera det.
Att någonstans komma till ett avslut där. Där jag slutar önska det av henne.
Men jag vet inte om det är möjligt.
Jag behövde henne då, och jag gör det fortfarande.
Men hon kan inte.
Hon säger att hon väntar på rätt tillfälle.
Men det finns inget rätt tillfälle, skriker jag tyst för mig själv.
Hon säger inte de ord till honom jag behöver att hon ska säga.
Det gör mig rasande förbannad. Och enormt besviken.
Men mitt mer sunda jag vet att det inte är så enkelt som svart eller vitt.
Gråzonerna är stora, och det finns mycket som komplicerar.
Men inom mig, när jag är helt ärlig, så skriker jag åt henne att hon
ska stå upp för mig.
Att hon måste stå upp för mig.
Om hon påstår sig älska mig, då borde hon vilja göra det för mig.
Hon borde vara den första att erbjuda sig göra det.
Tänker det barnsliga hos mig själv.

För jag vet självklart att livet inte fungerar så.
Hon älskar mig oavsett om hon kan ta de orden med honom eller inte.
Vilket jag vet.
Jag måste bara komma till vägs ände med min önskan.
Så den inte förtär mig.
Men jag tror alltid jag kommer att ha det som dröm.
Att mamma säger följande ord till honom:
”Det du gjorde mot Cecilia är inte okej, du är inte välkommen hos oss
något mer.”
Jag behöver så desperat de orden från henne.
Snälla, säg dem för min skull.

Men jag vet att det förmodligen aldrig kommer att ske.
K och L, mitt Lag, vi har pratat mycket om det.
Om att jag inte ska hoppas på de orden. På det ställningstagandet.
Att jag ska hitta ett sätt att leva utan att få höra det sägas.
Jag förstår givetvis att glappet mellan min önskan, som är tydligt
uttalad till henne, och hennes oförmåga att göra det förmodligen
skapar stor ångest hos henne.
Det är sorgligt, för jag vet att hon vill mitt bästa.
Men jag har måstat vara övertydligt med min önskan till henne,
för min egen skull.

Vad den meningen är för mig är upprättelse.
Det är därför den är så viktig.
Mot honom. För mig.

Mitt liv känns i bittra stunder som en jävla massa skit som jag aldrig
någonsin lyckas få upprättelse ifrån.
Att det som har hänt inte är rättvist är en sak.
Men upprättelse…
Det är vad som skulle göra mycket av det onda mindre ont.

Att veta att jag är värd så mycket för någon att de tar de orden
i sin mun för min skull.
För den jag är för dem.

Då det gäller pedofilen.
Då det gäller min pappa.
Då det gäller J.
Då det gällt andra som klivit över alla tänkbara gränser.

Kanske är de det barnsliga hos mig som önskar det?

Jag är våldsamt destruktiv ibland.
Någonting hos mig är svart och dödar allt i min väg.
Det är ångesten hos mig.
Den som dödar mig långsamt.
Sliter mig i stycken med blodet forsandes.
Som gör att jag missbrukar vad fan som helst för att slippa känna den.
Då blir jag den mest destruktiva någonsin.

Det senaste året har det gått bättre.
Det är inte lika svart längre. Jag är inte lika destruktiv längre.
Ångesten är mildare.
Men fan vad jag har måstat jobba för att komma hit.
Timmar ut och timmar in på Kliniken ihop med Laget.
Många timmar i gruppen ”Konsekvenser av våld”, dagar och
aftnar ihop med teatergruppen Öppna.
I mina mörka stunder tänker jag att det här aldrig kommer att ta slut.
Jag får aldrig ut ångesten ur mitt liv.
Att det inte kan vara meningen att livet ska vara såhär slitsamt.

Men så ljusnar det.
Det lugnar ner sig.
Jag sliter kroppen trött. Det drar med sig att sinnet lugnar sig.
Jag umgås med rätt människor. Rätt människor umgås med mig.
Jag känner mig välkommen och älskad.
Vansinnet slutar slita i mig.
Jag fortsätter bygga upp.
Målmedvetet.
Inser att haveriet inte blev lika djupt som förra gången.
Glädjs åt det.
Ser att framsteg sker.
Glädjs ännu mer.
Får tillbaka hoppet. Om att det ska bli bra.
Om att livet ska bli bra.

Nu går det ibland långa perioderna mellan avgrunderna.
Ibland flera månader.
Avgrunden blir heller inte djup eller långvarig som tidigare.
Kartläggning. Timmar av kartläggning.
Herregud hur väl kan en människa känna sig själv tänker jag?
Laget och jag har kartlagt mig under år vid det här laget.
Jag känner mig själv utan och innan.
Mina grundantaganden om mig själv.
Mina automatiska tanker.
Mina livsmönster.
Och ändå förvånas jag, över att jag missat något, när vi tar det
ett varv till.
Det finns liksom alltid något som jag missat.
Eller inte varit redo att förstå, kanske det hellre handlar om.
Senaste året.
Alla tidigare års teori gick äntligen börja omsätta i praktik.
Uppbrottet mellan J och mig.
Äntligen.
ÄNTLIGEN!
Innan dess var det inte möjligt.
Men nu, nu fanns helt plötsligt alla förutsättningar.
Och jag tog tillfället. Ihop med Laget.
Började omsätta oändligt många timmar av teori till praktik.

Med dem har jag fått skala av min hud ända in till benet.
Vilket har varit nödvändigt.
Jag har varit tvungen att göra om allt från början.

Jag snubblar och faller fortfarande. Givetvis.
Om och om igen.
Blir ledsen. Blir desperat. Tappar hoppet.
Reser mig upp.
Laget sliter upp mig de gånger jag inte lyckas resa mig själv.
Vi skrattar strax efter.
Hoppfullt.
Ihop med Laget skrattar jag.
Åt mig själv. Vänligt. Kärleksfullt.

Det här kommer att gå fint.
Jag vet det inom mig.
Även de dagar jag slits ner och stirrar i avgrunden.

Jag har så satans bra folk omkring mig.
Ingen möter mig med hånfullhet eller spydighet längre.
Utan jag möts av vänlighet. Och förståelse.
Än en gång, utan de runt omkring mig vore jag inget.
Min förändring är tack vare dem. Och tack vare mig.
Laget, mina vänner, mamma och Vickan, folk runt omkring mig som
finns med på allt från stora till små sätt.

Jag tror inte jag någonsin kommer att kunna förklara vad människorna
omkring mig betyder för mig.
Även den till synes minsta gest kan vara fantastisk för mig.

Jag menar, säg mig, vilka ord är vackra och kraftfulla nog
att säga tack med för att förklara att jag i skrivande stund
får tillbaka mitt liv.
Nej. De orden finns inte.
De kommer aldrig någonsin att finnas.
Den tacksamheten kan endast sägas på ett språk som inte är begränsat till
något så litet som en hel världs språk.

Jag flydde den där första skoldagen i 9:an.
Ingen tvekan om det.
Men med Lagets hjälp har jag börjat se lite annorlunda på den händelsen.
Det känns fortfarande som jag flydde, absolut.
Men vad som också hände var att övergreppen från pedofilen upphörde.
Aldrig någonsin efter den dagen försökte han igen.
Laget sa att han sett på mig att det var över nu.
Att han hade uppfattat det klart och tydligt.
Att han såg mig markera att det var över nu.

Jag gillar tanken tänkt så.
Gör inte ni?

Tack för att ni följer med när jag berättar.
Låt oss alla ha en fantastisk torsdagskväll.