Den röda tråden ler ikapp med solen idag!

Idag har förmiddagen spenderats ihop med gruppen ”Konsekvenser av våld”.
Det är omtumlande som alltid att vara där.
Omtumlande på ett bra sätt var det sannerligen idag.
Jag slogs nämligen över hur långt jag kommit.
Jag är inte i närheten av den person jag var för inte fullt 1 år sedan.
Skillnaden är milsvid!
Och på så kort tid!

Den absolut största skillnaden är att jag numera är fylld av livslust.
Fylld med hopp inför framtiden.
Som jag förvisso inte vet något alls om, men numera skrämmer den inte livet ur mig.
Tvärtom!
Jag längtar efter nästa dag numera.
Jag längtar efter dagen idag, och jag längtar efter dagen i morgon!
Mitt liv är inte längre en transportsträcka.
Som alltid kantades av ångest och oro.
Det var bara intensiteten av dessa som varierade.

Nu är det så annorlunda. Så underbart annorlunda.
Jag drömmer mardrömmar om att jag är kvar i mitt gamla liv.
Jag vaknar i panik och är tillbaka i känslan.

Vissa dagar är galet kolsvarta fortfarande.
Mörkret rasar ner över mig och jag dras med.
Då jag är ledsen, då jag är arg, eller då jag vrider bort huvudet av skam
inför den jag är. Inför den jag varit.

Dagar då jag inte orkar resa mig ur sängen. Dagar då jag äter och dövar.
Absolut. De dagarna finns också.
Men det är inte lika tätt mellan dem.
Det svarta håller mig inte i ett järngrepp några längre stunder.
Det kan handla om timmar, det kan handla om några dagar.
Men inte mer än så. Inte dagar eller veckor i sträck längre.
Och då är det helt okej att det kolsvarta dyker upp, och även tar mig med.
Jag vet numera att det bara är en kort period.
Och jag vet vad jag ska göra för att häva det svarta.
Vissa gånger klarar jag det, vissa gånger går det inte fullt så bra.
Och när det går dåligt, riktigt dåligt, då levererar Laget. Alltid.
Jag skriker desperat till dem och de svarar. Varenda gång.
De ger mig den där handen som är vänlig och stark.
De är det lugna när jag själv tappat fotfästet och faller.
De ger mig den känslan jag behöver för att klara av att lyfta blicken
och ändra fokus..
De lyckas alltid ge mig precis det jag behöver när jag inte längre kan hjälpa mig själv.

Jag undrar om de någonsin kommer att förstå vidden av hur just de är helt
avgörande för all den förändring jag gör just nu.
Att utan dem hade inget av detta kunnat ske.
Herregud, jag undrar hur många psykologer, terapeuter och kuratorer jag mött
under årens lopp.
Men först när jag träffade just K och L började förändringen.
Den har varit på gång under en lång period.
De har kämpat i uppförsbacke, för jag satt fast och kämpade hårt för att
få stanna kvar där jag satt fast.
Jag försvarade min rätt att vara kvar där.
För det var det enda jag ville.
Några alternativ fanns inte.
Nu sitter jag inte fast längre.
Och nu kan förändringen ske på allvar. Där teori blir praktik.
Först nu är det möjligt.
Jag är tacksam, jag är bara så galet tacksam ska ni veta!
Jag måste ha gjort något riktigt rätt i mitt liv för att få den chans som
det innebar att träffa dem.
Jag blir sentimental bara jag tänker på vilken fantastisk tur jag har som
har dem vid min sida.

I vilket fall.
På träffen med gruppen idag slogs jag gång på gång hur galet tacksam
jag är över det liv jag lever idag.
Hur crappy det än är en del dagar så inser jag att jag verkligen har
världens bästa liv på gång!
Ekonomin, som förvisso får mig att gråta och som gör att min mage havererar
gång på gång, men jämfört med hur livet var för 1 år sedan så inser jag att
jag liksom är den mest lyckligt lottade ever.
Hahaha, jag menar, jag har ett liv!
Som varken skräms eller ger mig konstant ångest.
Jag skrattar i det här nya livet.
Jag skrattar för att jag är glad, inte för att jag måste.
Och jag är trygg.
Jag är trygg för första gången någonsin i mitt liv.
Smaka på innebörden av det vackra ordet; trygghet.
Jag. Är. Trygg.

I vilket fall, herregud vad jag har svårt att hålla mig till en röd tråd här.
Eller vänta, hahahaha, dagens röda tråd är nog glädjen förresten!
Uppenbarligen.
Eftersom alla mina försök till att berätta om dagen hela tiden flyter ut i
en mängd ord om hur glad och lycklig jag känner mig.
Då får mer pretentiösa röda trådar pausa ett slag, tror jag minsann.
Idag är den röda tråden frihet, lättnad, lycka och hopp!
Japp, så får det bli.

I vilket fall (igen!), idag på träffen pratade vi om normala reaktioner till följd
av att ha upplevt våld i nära relationer.
Här kopierar jag materialet rakt av.
Det är från Folkhälsopolitiskt program Västerbottens läns landsting,
Lena Sjöqvist Andersson, hälsoutvecklare.

Det här är obehaglig och skrämmande läsning ska ni veta.
Igenkänningen är total. Och gör mig ledsen när jag läser.

Normalreaktioner efter att ha upplevt våld i nära relationer.
* Otrygghet.
* Rädsla.
* Sömnproblem.
* Mardrömmar.
* Trötthet.
* Minnesproblem.
* Koncentrationsproblem.
* Oro.
* Starka minnen.
* Känslomässigt avtrubbad.
* Ångest.
* Ätstörningar.
* Mani.
* Depression.
* Störd tidsuppfattning.
* Tillitsproblem.
* Relationsproblem.
* Självdestruktivitet.
* Missbruk.

Listan är lång.
Och jag klockar in varenda en av de punkterna.
Vilket förfärar mig när jag läser dem.
Herregud! Det känns så… omfattande.
Och samtidigt, inte undra på att jag känner mig glad som en lärka vissa dagar.
Då insikten trillar ner, den där jag känner hur fri och glad jag känner mig.
Hur hoppfull jag känner mig.

En del av dessa punkter har redan förpassats till mitt förflutna.
De är förvisso närvarande, men spelar inte längre någon större roll.
De finns, jag känner dem, men de styr mig inte längre.

Andra punkter finns kvar hos mig på ett mer närvarande sätt.
Där de fortfarande påverkar mitt dagliga liv.
Men skillnaden är milsvid även då det gäller de punkterna.
Jag har fått en distans, som gör skillnad.
Jag känner att de är möjliga att bearbeta så att de också kommer
att tillhöra mitt förflutna så småningom.

Jag kommer att plocka var och en av dessa punkter och skriva om
vad de inneburit i mitt liv.
Då kommer inläggen att bli lite mörkare, men det är helt okej.
Det är en bearbetningsfas som pågår.
Ibland kommer det att bli kolsvart just därför.

Idag var det dock en glad Degerman som klev ut från gruppens möte vid lunchtid idag.
Jag är så intensivt medveten om hur underbart bra mitt liv är just nu.
Fattar ni hur det känns?
FATTAR NI HUR DET KÄNNS?!
Hahahahaha, herregud, jag skrattar som om jag håller på att förlora förståndet.
Jag inte bara har ett liv, det är fantastiskt också.

Kära nån, hur ska jag någonsin kunna förklara hur oändligt tacksam jag är
för att ha fått chansen att leva ett liv där jag räknas, är medräknad och är älskad?
Ett liv där jag känner mig fri, glad och hoppfull!

Sannerligen god onsdagseftermiddag, mina vänner.