Bloggfrånvarande Degerman checkar in.
Härliga, underbara helvete hörrni!
Är vad som pågår.
Vilket givetvis bara betyder en sak; ägglossning.
Älskade, älskade ägglossning!
Men kära nån.
I vanlig ordning blir jag en ovanlig version av mig själv.
(Eller ovanlig och ovanlig, en version som återkommit en gång i månaden de senaste 30 åren kanske inte exakt kvalar in på ovanlig längre?)
I vilket fall, den mest påtagliga delen av månaden inträffar alltså under ägglossningen, alla kategorier.
I vanlig ordning händer följande:
Humöret svänger. Och fort går det. (Vilket resulterade i att jag fräste åt en mixer som inte fungerade som det var tänkt när vi i söndags bakade arraksbollar.)
Känslorna är väldigt starka, i vilken form de än kommer. Vilket gör att jag kan gråta floder åt gulliga hundklipp på Youtube. Eller glad över alla ramar om jag får höra någon glad nyhet. Eller känna mig väldigt kärleksfull när jag umgås med någon som jag tycker om.
Alla känslor blir med det sagt väldigt starka.
Hela jag är en förstärkt version av mig själv.
Och jag känner för att ha massor med sex. Hela tiden.
(Vilket är smulans icke-kompatibelt med att inte vara i ett förhållande för tillfället… nåväl. 😉 )
Grymma män blir helt plötsligt mer attraktiva än vanligt.
Jag gissar att jag i vanliga fall har hyfsat märkliga referensramar då det gäller vilken typ av män jag attraheras av. Och i ägglossningstider dras det till sin spets.
(Jag tror jag ska prata med K och L om det här, det känns inte helt sunt att attraheras av grymma och våldsamma män. Kanske finns det någon förklaring till det i mitt förflutna, vem vet? Jag skulle i sådana fall gärna vilja veta hur en sådan koppling ser ut. Det skulle kunna leda till att jag slipper känna mig så fel och annorlunda gällandes detta.)
Jag tycker otroligt mycket om den här delen av månaden.
Den gör mig våldsamt levande. Med förmodligen lika stor betoning på båda orden;
våldsam – levande.
Den kombinationen är fantastisk.
Ja inte så att jag går ut och låter den kombinationen leda till fysiskt våld, haha nej då, jag är en synnerligen fredlig person. Alla dagar på månaden.
Kroppen däremot är fylld med energi som är så fantastiskt våldsamt forsande att den hotar att spränga varenda blodådra jag har. Och sådan kraft måste få utlopp. Punkt.
Vilket jag gärna gör i skogen.
Vandrar och vandrar. Går på stigar och skogsvägar jag aldrig varit på förut.
Nästan för att med mening gå vilse. För att sedan se hur lång tid det tar att hitta hem.
Den typen av spänning i kombination med att använda kroppen hårt tilltalar mig väldigt mycket i det här läget.
Jag älskar det.
(Och det finns ju inget på riktigt farligt i att inte veta vart man befinner sig, vid kris är det ju bara att gå tillbaka samma väg som man kom. Vilket jag än så länge sluppit, tack och lov, det skulle nämligen kännas som att fuska.)
Den här månadens sådana aktiviteter stoppades av min hallux valgus som inte är kompatibel med ens några promenader alls längre än vad det tar för Alicen att göra sin toalett eller i något tempo som på något vis får mig att svettas.
Så det får helt enkelt vänta tills det är dags nästa månad.
För det här kommer att inträffa nästa månad också.
Fantastiska ägglossning!
Jag passar som sagt också på att gråta floder under den här perioden.
Vilket känns väldigt rensande.
Signifikant för den här perioden är också musikvalet.
Jag är musikälskare. och med det, allätare.
Men just under ägglossningen blir min smak helt plötsligt väldigt smal.
Och vad som fungerar växlar beroende i vilken fas av ägglossningsstadiet jag befinner mig.
Som regel gillar jag tempo-låg musik hela fasen.
Skillnaden är dock att i början är det mer vacker och lågmäld musik jag njuter av.
Nu när jag passerat det stadiet är det fortfarande tempo-låg musik som gäller, men jag byter gener. Nu väljer jag med fördel melodiska deathmetal-låtar.
En viss låt med Marduk söker jag mig alltid till när ägglossningen inte är sentimental längre, utan när den är i sin mer våldsamma och drivande fas.
Just den låten passar mig väldigt bra då. (Alla dagar annars under månaden också, men framför allt några speciella dagar som sagt.)
Mjukt, melodiskt men med ett stråk av våldsamhet. Här hittar ni den.
Äger ni hörlurar, sätt då på er dem och vrid upp volymen. Den blir absolut fantastisk då!
Jag tror ni kommer att gilla den!
I övrigt har den nyss gångna helgen spenderats på Casa Hawk och i stugan.
God mat, god dryck och väldigt gott umgänge.
En helg helt i min smak med andra ord!
Julfint på Casa Hawk.
(Den tilltänkta bildtexten skrattade vi länge åt där vi satt, men well, jag tror det blir mer rumsrent att nöja sig med att konstatera att det sannerligen var julfint på Sunnanå, hehe.)
Idag hälsade Vickan, Emil, Alice och jag på Anki, Doris och Sara.
Jag konstaterar efter det besöket följande saker;
* Alice är en hund med en energinivå som, mild uttryckt, är hög.
Doris klarade sig riktigt bra vill jag tycka, hon satte gränser när Alice blev alldeles för på. Vilket var bra gjort av en unghund på 1 år.
* Emil är ett socialt geni som fungerar finfint i nya miljöer. (Där en högröstad Alice gör sitt bästa för att leka ihjäl samtliga.)
* Anki bjöd på den godaste chokladpaj jag troligtvis någonsin smakat. MUMS!
I afton har jag provat mata Emil med flaska. Vilket funkade fint.
Det kändes som en bra idé då jag ska vara barnvakt på torsdagsafton, och skulle det då bli akut efterfrågan på mat är det bra om vi testat det redan nu. Vilket vi alltså gjort. Byte av blöja fungerar även det.
Haha, att vara moster är sannerligen finfina grejer.
Här ser vi en bild på Emil och mig från lördagens stughäng.
Låt oss nu alla ha en härlig måndagskväll, det som är kvar av den!