Det är egentligen helt okomplicerat.

Vissa inlägg har jag i det närmaste helt klara i huvudet när jag väl sätter mig
framför datorn.
De har då cirkulerat i allt från en eftermiddag till flera veckor i medvetandet.
Både aktivt och passivt funderade på.

Här nedan följer ett som legat i mitt omlopp sedan före jul.
Skillnaden till andra sådana inlägg är att det inte blir klart.
Det blir liksom inte ok:at för publicering.
Och har det inte blivit det fastän jag dragit på det sedan före jul, då lär det inte
bli det heller.
Vilket gör att jag skriver ned det jag har.

Nu undrar ni kanske vad för smaskigt som ska komma från mitt tangentbord i afton.
Haha, ni lär bli gruvligt besvikna när ni nu får veta att det handlar om mat.
Om ätande.
Om problemet med mat.
Och problemet med ätande.
Som ju inte är ett problem med varken mat eller ätande.
Eller jo, det är ett problem, men i själva verket hellre en symptom.
Och en lösning på ett problem.
Komplicerat? Jajamän.
Okomplicerat? Det också.

Problemet handlar om trasighet.
Och hopplösheten som följer på det. Vissa dagar.

Så nej, det blir ingen toksmaskig fortsättning på det här med otrohet, eller om att ligga
med sina ex.
Det kanske kommer något sådant framöver.
Idag, och i snart 2 månader finns något som för mig känns väldigt viktigt att skriva om.
Fastän jag inte blir klar i huvudet med inlägget.

Jag har ett matproblem.
Det är inget nytt under solen.
Jag har skrivit om det många gånger här.
Jag har lärt mig leva med det.
Och när det går dåligt har jag lärt mig mörka det.
Det handlar om att få allt att verka normalt.
Är det inte så vi alla gör med våra mindre stolta ögonblick?

Syns det finns det inte.
Oavsett om vi, för att återknyta till de tidigare inläggen, är den andra kvinnan eller
den som försöker få sin relation att se normal ut fastän det finns en annan kvinna i den.

Eller, som i mitt fall, inte har ett sunt förhållande till mig själv.
Och heller inte till mat.

Vad som fick mig att sätta mig ned med dessa tankar just idag är att det blivit
mindre sunt den sista tiden.
Och för att jag läste en krönika av Jenny Strömstedt idag.
Och lyssnade på en intervju i måndags, i P4, där en före detta anorexisjuk tjej berättade
om sjukdomen och vägen till ett normalt liv.
Det är alltså en del små saker som alla dragit åt samma håll den senaste tiden,
därav att inlägget kommer precis idag.

Läs med fördel Jenny Strömstedts krönika.
Hon skriver klockrent om hur det som uppfattas normalt har förändrats gällande människors kroppar.
Att det mer eller mindre blir en aha-upplevelse att se vanliga kvinnors kroppar,
i hennes fall i ett omklädningsrum.
Att vi är så vana att alla är långa, smala och släta, att man hajjar till när man ser någon
som inte är det.
Vilket egentligen är väldigt märkligt, med tanke på att de flesta av oss faktiskt
inte är långa, smala och släta.
Eller fylliga på precis rätt ställen.

Jag har skrivit oss less om det. Min kropp, före och efter operationen för
alldeles strax 2 år sedan.
Och förmodligen kommit till en massa smarta och genomtänkta slutsatser.
Bara för att inse att jag är tillbaka på ruta 1 igen. Då och då.
För jag landar aldrig i mig själv.
I hur jag ser ut. Varken som stor eller som mindre.
Jag tappar aldrig lusten av att kontrollera det hela.
Jag blir liksom inte kvitt det hela.
Det går däremot upp och ner.
Ibland är tankarna mer närvarande, läs löper gatlopp med mig, och ibland är det bara
närvarande lite sådär i förbifarten.

Intervjun jag lyssnade till tidigare i veckan på P4 tog upp precis det.
Hon pratade om sin anorexi, som varit mycket nära att kosta henne livet.
Förmodligen sånär som på 1, max 2 dygn.
Hon konstaterade att anorexi är en psykisk sjukdom.
Och jag håller med.
Jag har läst att det är den mest dödliga psykiska sjukdom vi har.
Om det stämmer eller inte vet jag inte.
Men det skulle inte förvåna mig ett dugg.
Jag tror att många som får den aldrig friska. På riktigt.
Jag tror att den finns där under, latent, och riskerar att bryta ut igen.
Om man inte arbetar väldigt effektivt.
Hon pratade om att det absolut inte handlar om kropp och storlek.
Utan om kontroll.

För visst är det så.
Jags skriver inte utifrån ett anorexiperspektiv, utan från ett matmissbruksperspektiv.
Det är annorlunda.
Särskilt som i mitt fall, där det handlar om hetsätning.
För där kommer det näring in. Som måste ut.
Den anorektiska äter inte. Om det går att undvika.
Endast minimalt. Alldeles för lite.
Och tappar kontrollen och vräker i sig.
Och kräks upp det.
De får helt enkelt ingen energi.

I mitt fall har det handlat om att överäta.
Och göra mig av med det.
Det kan man göra i lite olika varianter.
För mig har det handlat om att kräkas upp det, träna bort det, eller begränsa intaget.
Men fortfarande alltså äta tillräckligt för att det inte ska bli svält.
Och hela tiden kommer det alltid att handla om när det vänder, och jag börjar överäta.

Kontroll handlar det livet om.
Mycket strikt kontroll.
För det gäller att kontrollera det, eftersom jag vet precis hur det blir när
det går åt helvete.
Och det är just den vansinniga kontrollen som självklart får det att kollapsa.

Numera kräks jag inte.
Just för att jag inte kan. Efter min gbp fungerar det inte.
Rent fysiskt kan jag inte kräkas.
Det kommer möjligtvis lite slem, men absolut inget annat.
Vilket är jävligt frustrerande.
Och samtidigt tur, för då kan jag inte ägna mig åt det.
För den ångesten är inte att leka med, kan jag berätta för er, där man sitter på toagolvet
med hakan över toastolen, rödsprängda vätskande ögon och med snor och kräks i näsan.
Japp, vackrare än så är det inte.
Och ångesten blir total.
Det som var tänkt att lindra ångest föder ännu mer ångest.
Ekorrhjulet, runt, runt. Som inte tar slut.

Numera ägnar jag mig åt träning.
I powerwalkformat.
45 minuter per dag.
(Som stavas 50 minuter – 75 minuter per dag, om jag ska vara ärlig.)
Då ger jag det jag har.
I backar som jag ok:at som bra för ändamålet.
Det är viktigt det där vet ni, hur promenaden är utformad.
Ett visst tempo ihop med vissa typer av backar.
Annars räknas det inte.
1 timmes promenad i ett tempo som inte är mitt måste göras om.
Så enkelt är det.

I vilket fall.
Jag gillar att promenera. Har alltid gjort.
Jag lyssnar på musik, jag flåsar, svettas och tränar kroppen på precis det sätt
jag vill.
Varje dag.
Jag känner mig extremt levande. Jag älskar att känna hur blodet liksom forsar fram i mina
ådror, och hur lungorna används till det yttersta.
Hur musklerna samarbetar perfekt.

Om jag inte går en dag får jag vansinnig ångest.
Vilket har lett till att inget väder eller bristande motivation får mig att avstå.
Samt att jag har Alice numera.
Hon behöver motion.
Fiffiga Cicci har numera en hund som behöver mycket motion.
Och jag trivs väldigt bra med henne ute i spåret.
Hon är en mycket bra träningskompis.

Jag kontrollerar mitt matintag. Förutom att motionera.
Jag önskar att jag kunde säga att jag inte gör det.
Att jag anser att jag inte behöver göra det.
Rent viktmässigt skulle jag nog kanske inte behöva göra det.
Eller jag vet faktiskt inte.
Kanske, kanske inte.

Men mentalt är det bland det viktigaste jag gör.
Just nu är jag i en period då jag har järnkoll.
Eller nej, det är inte riktigt sant, för jag räknar inte kalorier.
Jag gjorde det just före jul, bara för att få svart på vitt hur mycket jag äter.
Nu behöver jag inte göra det, för jag har ju liksom ett överslag i huvudet som gör att
jag vet när jag ligger på okej intag eller inte.

Okej intag för mig är 1800-1900 kalorier, by the way.
Med det sagt, jag låter bli att räkna, jag äter ju i mångt och mycket samma saker
varje dag, ja ni fattar.
Kanske man kan säga att jag har järnkoll, utan att ha det?

Det finns dock 2 dilemman.
När jag äter ute.
Och när jag dricker alkohol.

När jag äter ute, eller äter hos vänner, då vet jag ju absolut inget om
kaloriinnehållet i maten.
Kanske att jag fått kolla receptet och skapat mig en uppfattning i huvudet, men som
regel har jag ju faktiskt ingen aning.
Det är för övrigt intressant hur mycket man kan googla sig till om man behöver
information om utemat.

Hur jag då löser ångesetproblematiken som finns när jag äter ute eller äta hos vänner?
Jag äter helt enkelt mindre än jag tänkt mig.
Det fungerar mycket bra.
Det är det sätt jag kontrollerar en situation som jag inte har kontroll över.
Äter jag en hamburgare ute till lunch så skippar jag locket eller botten.
Ibland, när jag känner mig lite wild and crazy då lyxar jag till det och äter
både lock och botten, men då med en våldsam ångest som jag inte blir kvitt hela dagen,
utan gång på gång räknar på, liksom fantasisiffror i mitt huvud.

Eller som när jag äter hos Sunnanåborna, då äter jag tills jag är mätt.
Bara för att mama Skogly är den bästa jag vet på att laga mat.
Jag börjar med en liten, i mina ögon acceptabel portion, men befinner mig strax
i köket och hämtar mer.
Men, återigen fiffiga Cicci har självklart lösning även på det.
Eftersom jag vet att jag kommer att äta mer när jag blir bjuden på mat där,
så har jag sett till att förlänga min powerwalk.
Eller helt enkelt hoppa över ett av dagens andra måltider.
Jajamän, lösningar, de finns det gott om.

Jag har väldigt många sådana lösningar på eventuella situationer.
Det är självklart i min värld.

Och ja.
Jag vet hur jag låter.
Och samtidigt har jag inte en aning.
Jag vet att det inte är sunt. Jag är helt med på det.
För jag sorterar kraftigt när jag pratar om mat och motion.
Jag vet precis vad jag kan säga och inte.
För att framstå som sund och normal.
Det är bara med Laget och Stina jag faktiskt pratar utan censur på det här området.
Eller så lite censur jag tänka mig.

Därför gjorde intervjun i P4:a intryck på mig.
Den tidigare anorexiasjuka tjejen och jag pratade varandras språk.
Hon berättade episoder och sätt att tänka på när hon var sjuk, och jag förstod hennes
språk utan tvekan.
Jag kände igen varenda ord hon använde. Jag följde hennes tankebanor med lätthet.
Som för Lotta Bromé var rena franskan.
Då, just då, förstod jag med all tydlig klarhet hur det ligger till.
Att det jag håller på med är inte friskt.

Ni känner säkert igen er delvis, särskilt nu när julen och nyår är avklarade, det brukar få
många att känna att man vill bli av med de extra kilona man dragit på sig under denna månad av
totalt frosseri.
Då börjar man röra på sig mer, och förmodligen tänka lite mer på vad man äter.
Kanske både i mängd, och i sättet att hålla det goda till fredags- och lördagsmys.
Kanske även söndagsmys beroende på vädret och på hur mycket godsaker som finns
kvar från kvällen innan.

Men jag tänker mig att det ändå på något sätt skiljer sig från det tänket till det
jag håller på med.
För jag utövar kontroll.
Som inte har med mat att göra.
Alls.
Utan som handlar om något helt annat.
Att hålla en ångest i schack.

Den där ångesten som alltid funnits.
Som jag får totalt utlopp för i och med att hålla maten i schack.
Jag får äntligen känslan av kontroll över mitt liv.
Då spelar det absolut ingen roll att det är över något så idiotiskt som över mat.
Det kunde lika gärna ha varit över ett kliniskt rent hem, vara den som överpresterar
på arbetet och så vidare.
Hehe vänta, just de båda har jag också klockat in. Tills jag började kontrollera
maten på allvar.
Då tog den kontrollen överhanden.
Och i princip manövrerade ut andra kontroll och perfektionistsbehov.
Så starkt är ett matmissbruksproblem.
Det tar mycket av den vakna tiden och kraften i anspråk.

Kontroll över sin egen tillvaro är det finaste man kan äga.
Det är så våldsamt dyrbart, och har man saknat den, som jag, då tar man den
där den finns.

Tills jag jobbat mig fram till andra sätt. Mer sunda sätt.
För det ska vi ju inte glömma, att jag ju faktiskt gör.
Nu har inte Laget och jag träffats sedan före jul.
Vilket jag har tyckt fungerat alldeles utmärkt.
Det var skönt med ett uppehåll i arbetet där.
Men om jag tittar lite närmare på det så har mitt matkontrollerande eskalerat just under
denna period.
Och det har jag svårt att tro att det är en slump.
Att det skulle vara en slump har jag svårt att tänka mig.

Med andra ord, jag kommer att träffa dem i ett annat projekt redan i morgon,
då ska jag se till vi bokar in nya tider för enskilda samtal.
Uppenbarligen fixar jag inte mig själv så bra som jag tänkt mig.
Och då ska vi också komma ihåg att jag egentligen mår riktigt jävla bra.
Haha, så märkligt, att det eskalerar fastän jag mår bra.
Kanske kan Laget förklara det för mig.

Jag har haft en väldigt bra jul och nyår.
På många sätt jämfört med tidigare år.
Jag umgås väldigt mycket med roliga och intressanta människor, sådana som berikar mitt liv
på bästa sätt.
Och ändå, ändå, schabblar jag.
Det irritera mig.
Och gör mig förbannat frustrerad.

Det är den underliggande problematiken som inte är färdigarbetad.
Jag gissar att det är så enkelt.

Jag postade en fråga igår på en gbp-sida på Facebook.
Jag frågade hur andra gör när de dricker alkohol.
Om de drar ner på måltiderna den aktuella dagen eller om de äter som vanligt och
tar pluskaorierna som en del av en kul kväll.
Svaren blev samstämmiga.
Kanske för att ingen ville tycka annorlunda, kanske för att folk faktiskt gör dom de skriver.
Vad vet jag.
De äter som vanligt. Blev svaren.
Samtliga måltider.
Kanske till och med någon måltid mer, för att försäkra sig om att kroppen är i form
när alkoholen ska intas.
De flesta skrev också att de inte räknar kalorier sedan deras operation.
Jag läste och läste.
Och blev tjurig som satan, och hade lust att skriva snusförnuftigt att jag minsann
inte heller räknar kalorier. Så ofta.
Men jag höll tyst.
Och tackade för alla svar.
För jag insåg att det är precis det som skiljer många av dem från mig.
De är friska. Och sunda.

Och samtidigt förstår jag verkligen inte hur folk blir mätta på en banan, eller
2 ägg som mellanmål.
För där skiljer jag mig markant från dem.
När jag läser vad andra äter, och vet vad jag själv äter, så tänker jag att det
måste vara något fel på mig.
Misslyckades min operation?
Jag äter som en häst jämfört med många av dem.
Även de dagar då jag följer min matplan äter jag långt mer än vad väldigt
många verkar göra.
Men ja, jag gissar att vi alla är olika.
Här ser ni vad jag äter en alldeles vanlig dag.
Bra mat, och heller inte lite.
Men tillräckligt för att jag inser att jag äter långt mer än många andra opererade,
och icke-opererade också, för den delen.

Det jag har är fortfarande inte ett matproblem.
Har aldrig varit och kommer aldrig att vara.

Att jag medvetet hoppar över 3 av dagens 8 måltider (numera 7 måltider om jag ska vara ärlig.)
Ni kanske minns att jag la till en 8:e måltid just för att jag tappade precis all ork ett tag.
Nu har jag i min fiffighet tagit bort det 8:e målet, då jag har fått tillbaka orken.,
För det medförde nämligen 1 kilo plus på vågen som jag inte kunde leva med.
Och nu när min mens har kommit tillbaka, så tog jag det som ett tecken på att kroppen
är i balans igen.
(Ska vi kanske gissa att orken kommer att försvinna inom 1 månad eller 2?
Kanske också mensen?
Bra jobbat Cicci, verkligen!
Men jag kan inte hjälpa det!
Det är här jag inte kan förklara hur ett matmissbruk fungerar.
Jag vet innerst inne precis vilka fel jag gör, men gör dem ändå.
För alternativet är värre.
Ångesten blir total om jag inte gör det.

Så, tillbaka till lösningen på alkoholintagsdilemmat.
Jag hoppar då alltså över 3 av dagens mål.
För då förgås jag inte av ångest över alla de kalorier som vinet ger.
Om jag under en kväll dricker 1 liter vin betyder det 1000 kalorier.
Matten har jag gjort.
Och löst det med mindre mat.
Och kanske även mer motion.

Samtidigt inser jag att mitt sätt att tänka här inte är gängse ens i gbp-kretsar,
där många med mig har matstörningar.
Jag har ingen statistik alls på det.
Utan det är min egen åsikt om det hela.
Jag är helt övertygad om att många av oss inte ätit på oss vår övervikt genom att vara lite
farliga med kvällsmackor eller lite för stora portioner.
Knappast.
I en gbp-grupp lär du hitta en väldigt stor procent matmissbrukare.
Men det talar man inte gärna om.

Det finns mycket sunt folk där också.
Och den sundheten ihop med den typen av operation torde bli en fullträff.
Tänker jag.

Igår var jag ute med ett gäng glada tjejer.
Vi åt middag på Verandan.
Förutom jag är Sophie också gbp-operarad.
Och med henne får jag känslan av att hon gör det här sunt.
Det nya livet alltså.
Hon fixar det bättre än vad jag gör.
Innan vårt gäng kommit fram till vilka rätter vi skulle beställa, diskuterade vi livligt
de olika alternativen.
Ni vet, när mycket ser så gott ut att man inte riktigt vet vad man ska välja.
Givetvis diskuterades tänkbara efterrätter i samma veva.

Sophie frågade mig om vi skulle dela en efterrätt om det var så att vi skulle orka
något mer efter avslutad varmrätt.
Jag log lite vänligt och svarade att efterrätt inte är något för mig.
Och blev samtidigt chockad inombords över hennes fråga och förslag.
Föreslog hon actually att vi ska äta efterrätt?!
Hon kunde lika gärna ha frågat om vi skulle gå på toa och dra en lina kokain.
Eller vänta, det hade varit större chans att jag dragit i mig en sådan än ätit efterrätt.

Det var där och då jag insåg att hon har skapat ett sunt liv efter sin gbp.
Vilket jag inte har gjort.
Det gjorde mig väldigt ledsen.
Inte för att hon lyckats. Absolut inte, jag är otroligt glad för hennes skull.
Men kanske hellre för att jag däremot inte lyckats.

Visst, ser man mig skulle man förmodligen automatiskt tänka att operationen varit
lyckad för mig.
Men kroppsstorlek säger absolut inget om sundhet.
På något vis.
56.5 kilo till 59.5 kilo rör jag mig mellan, det är bra siffror till mina 165 centimeter.
Det ligger tryggt i mitten av bmi-gränsvärdena.
Däremot visar det absolut inget av det jag harvar runt i varenda dag.
Räkenskaperna i mitt huvud.
Jag vet inte hur många gånger jag rabblar de mål jag ätit under dagen.
Bara för att försäkra mig om att jag ligger inom det jag bestämt är normalt för mig.
20 gånger kanske, vissa dagar uppemot 40 gånger.
Jag minns speciellt om jag tagit en extra husmans, som låg utanför min budget.

Vad gör jag de dagar då jag inte håller måttet, utan faller igenom varenda skyddsbarriär jag
byggt upp?
Jag har ett mycket färskt exempel.
Från igår, närmare bestämt.

Jag hade hållit min budget hela dagen och nästan hela kvällen.
Middagen på Verandan, en ubergod kycklingburgare, klarade fint det jag tyckte
var okej.
Jag tog bort pommesen och delar av brödet. Samt en del av själva kycklingen.
Jag kände mig utan tvekan både mätt och belåten när jag ätit klart.
Belåten ända tills jag såg Sophies tallrik.
Vi hade beställt samma maträtt, hon och jag.
Och hon hade lämnat mer av sin mat än vad jag hade gjort.
Då insåg jag att jag ätit för mycket.
Och den tanken kunde jag inte släppa.
Alls.

Väl hemma gick jag förbi föräldrarna för att hämta Alice, och för att umgås en stund.
Det var även dags för kvällsmål vid det laget.
Jag tog mig en av de goda västerbottensostskorporna jag fått av Erika.
Jäkligt goda är de förövrigt.
Men en skorpa räckte inte så jag tog även en skiva med Wasa frukostbröd, samt smör.
Jag tycker bäst om dem utan ost eller pålägg.
Den smakar nämligen väldigt sött, smakar nästan som en god kaka, där ost eller skinka
skulle förstöra det.
Och helt plötsligt hade jag ätit i mig 3 knäckeskivor.
Då kom mamma förbi och sa att jag kommer att dumpa om jag fortsätter.
Vilket är sant.
För vi ska komma ihåg att det tar 20 minuter innan kroppen signalerar om den är mätt.
Såvida man inte trycker i sig en pizza på 10 minuter, då kan jag garantera att kroppen
kommer att signalera mätthet också innan utsatta 20 minuter.
3 skivor frukostböd och en vb-ostskorpa tar inte tillräckligt lång tid för att bli mätt
medans jag äter dem.
Men mamma känner mig, och vet att jag kan äta betydligt fler när jag väl drar igång,
och blir givetvis då liggandes när jag alltså tokdumpar som följd.

Men skadan var redan skedd.
Jag hade ätit mer än min budget, som är 2 skivor knäckemacka med pålägg
som mellanmål.
Det faktumet ihop med att jag mycket tydligt mindes att Sophie blivit nöjd på mindre
middag än jag, drog igång mig rakt av.

Väl hemma blev det först 3 husmans och 1 burk makrillfié som slank ner.
Nu började jag känna mig illamående.
Men fortfarande inte nöjd.
3 husmans till på det, med keso, ost och paprika.
Sedan var festen över.
Och jag mådde så dåligt att jag toksvettades och hade galet ont i magen.
Det enda som går göra då är att lägga sig ned.
För man blir otroligt trött av detta.
Vilket jag alltså gjorde.
Och somnade direkt.

Och idag kompenserar jag gårdagens haveri med att äta 5 måltider istället för 7.

Precis så kan det se ut när jag tappar kontrollen.
Man kan tycka att det är harmlösa saker att förlora kontrollen över.
Men för mig är det lika allvarligt som om det varit godis, snacks, chokladbollar,
princesstårta eller chokladkakor.

Det är precis samma sak.
Men än så länge har jag inte gått över den gräns jag bestämde mig för när jag
opererade mig.
Nämligen den där jag lovade att ge mig själv en bättre fortsättning på livet.
Utan missbruk.
Den gränsen har jag hållit i betydelse att jag inte ätit något i stil med godis,
snacks, kakor, bullar, pommes, pizza och liknande.

Vilket är bra.
Jag tycker om att leva med en ren kropp.
Vissa gånger, läs ägglossnings och menstider, då klättrar jag på väggarna bitvis.
Men på det hela taget är det inga större problem.
Vilket är en enorm befrielse för mig som levde på allt som inte var sunt.
Någon gång ska jag skriva hur jag åt innan operationen, då kommer ni att förstå
precis vad jag menar.

Förutom när Sophie kom att fråga en vänliga och egentligen bra fråga, om vi orkar, ska
vi dela på en dessert då?
Då gjorde det ont.
Då gör det ont.
För då påminns jag om att jag gjort val som inte är grundande i något sunt.
Utan jag har gjort mina val grundade i det osunda.
Där intaget och kontrollen av mat, godis, snacks och shit inte handlar om något
annat än kontroll.

Det handlar om att jag fortfarande inte känner att jag har kontrollen över mitt liv.

Så, den slutsats som jag alltså inte riktigt fått tag i, blir alltså den tröttsamma återigen.
Att jag har jävligt långt kvar innan jag arbetat mig till att bli en hel människa.
Med känsla av att ha kontroll över mitt eget liv.
… jag blir väldigt frustrerad ibland.

God kväll vänner.
Tack för att ni just tagit er tid att läsa ett väldigt långt, väldigt spretigt, väldigt
ostrukturerat, väldigt komplicerat och väldigt personligt inlägg.