Jag är ensam en hel del. På ett sätt som jag inte tycker om.
Tänker jag.
Samtidigt, när jag är i bättre balans, inser jag att jag umgås i ungefär den utsträckning jag vill och trivs fint med.
Motsägelsefullt så det skriker om det, tycker vi inte?
Tar de aldrig slut de här motsägelsefulla känslorna?
Balans nu, tack!
När känslan av ovälkommen ensamhet smyger sig på blir jag frustrerad och börjar
längta mig bort från mitt liv.
Jag umgås i stort sett bara med mina närmaste vänner Erika, Linda och Katta.
Jag pratar också en hel del med Anette.
Jag trivs väldigt bra med det här upplägget på socialt liv.
Det är inte det umgänget som skapar den då och då uppkommande känslan av ensamhet.
Inte alls.
Det är ett direkt resultat när jag hamnar i obalans. Och inte tycker om mig själv.
Då får jag en mycket stark känsla av att jag borde göra mer.
Att jag borde skaffa mig input från andra fantastiska människor jag har i min närhet.
Och samtidigt har jag inte ork eller kanske ens lust att göra det.
Vad är det för fel på mig?
Den senaste tiden har jag börjat ha mer kontakt med människor jag tycker om
och som jag haft i mitt liv förut.
Innan i höstas.
Då min graviditet högst ofrivilligt tog en annorlunda vändning.
(Fostret visade sig lida av Trisomi 18-syndromet, till er som är nyanlända här inne.)
Jag har inte speciellt mycket minnen från tiden efter den dagen.
Jag stängde av. Gjorde mig själv onåbar och stum för mig själv. Och för andra.
Den stumheten sitter delvis kvar fortfarande.
Jag tappade i den vevan lusten att umgås med människor, i mångt och mycket.
Mina närmaste fortsatte att stå mig väldigt nära.
Förmodligen ännu närmare eftersom de blev de som tog emot en fallande jag.
Jag mår givetvis väldigt mycket bättre nu. Absolut.
Men det är mörka tider likafullt.
Det mörka får draghjälp av våren, som alltid spär på det mörka som finns hos mig.
Jag pendlar mellan ljust och mörkt. Ibland är pendlandet långsamt, ibland sker
pendlandet i rasande fart.
Krasst sett befinner jag mig i någon typ av avslagenhet.
Jag tänker mig att det är höstens fasa som sitter kvar delvis, mixat med
en jag som har en tendens att bli väldigt mörk och destruktiv.
I samklang med en vår som alltid sliter.
Det tomma. Det döda. Den tyst viskande, om att jag inte borde vara här, får
helt plötsligt en annan närvaro hos mig när våren anländer.
Jag tappar helt mening och lust för livet.
Vilket gör att jag börjar tänka och leva svart.
Jag börjar se mörka filmer.
Musiken följer med i sinnesstämningen.
Den dramatiska, den våldsamma.
Death metal gärna melodisk, instrumental filmmusik, helst adresserad Hans Zimmer, och viss klassisk musik.
Dramatisk musik, kanske jag borde säga. I vilken form som helst.
För jag söker musik som väcker mina känslor.
Jag låter musiken ta över mig.
Vilket hjälper. Samtidigt som det inte hjälper.
Jag tycker om det, för jag stänger allt annat ute.
Men resultatet blir att jag stannar kvar i det mörka, och vägrar komma ut.
Jag lyssnar i timmar. Kopplar bort världen. Låter den sluta existera.
Gör det jag behöver för att döva avgrunden som blir när jag inser att jag saknar sammanhang i mitt liv.
Jag borde givetvis medvetet välja annan musik. Jag vet.
Omfokusering.
Ibland fixar jag det, ibland inte.
Inte mitt livs bästa månader allt sedan hösten. Konstaterar jag.
Däremot behövs mycket lite för att jag ska kliva ur den mörka känslan.
Det räcker med ett sms, ett telefonsamtal eller lunch med en vän.
Inga stora saker behöver hända för att jag ska snappa ur känslan av hopplöshet.
Det är tryggt att veta.
Det finns givetvis fler saker som åstakommer det.
Långt ifrån bara input från andra. Det finns mycket jag kan göra själv.
Jodå, Laget har hjälpt mig enormt mycket med kartläggning angående det.
Att inte förlita mig på andra för att ändra min sinnesstämning.
Så att det ska räcka fint med mig själv för att förändra och vrida runt.
Att omdirigera fokus på vad som helst annat skulle fungera.
Som att räkna röda hus under en promenad.
Eller varför inte kolla in vad mötande människor har för skor på sig.
Eller hur linjerna i min tallrik formar sig.
Små, små saker som flyttar fokus.
Det kan givetvis lika gärna vara att läsa ett kapitel ur en bra bok.
Som att ställa sig och duscha varmt och skönt.
Hänger ni med? Fokusförflyttning. Med fördel den jag fixar helt själv.
Det är vad jag borde sikta på dagar som dessa.
Men som jag alltså struntar blankt i vissa gånger.
Vi har pratat om det här hundra gånger på Kliniken.
Och jag förstår absolut, jag måste däremot omsätta det i praktiken.
Utan praktik blir teori verkningslös. I alla fall i det här läget.
Jag blir bättre och bättre på att omdirigera mitt fokus under mörka dagar.
Jag är nöjd med framstegen.
Men jag behöver göra det betydligt bättre.
Den riktiga utmaningen är att göra det i just det här läget.
Det skarpa läget.
Där jag i det närmaste är fylld med det mörka.
Får jag det att fungera då, ja då blir de mörka perioderna varken speciellt långa eller många.
Fast vänta, det där är inte riktigt sant.
Vad det handlar om är att jag måste fånga signalerna innan det blivit
såhär mörkt. Då skulle jag ha en långt bättre chans att vända.
För jag känner ju till tecknen som visar att mörkret är på väg.
Kartläggning är Lagets styrka. Och kartlagt har vi sannerligen gjort.
Jag vet i det närmaste precis vad som drar igång det hela, hur jag börjar agera.
Hur jag slutar göra saker som får mig att må bra.
Det är när dessa små men omisskännliga tecken visar sig, som jag ska agera.
Direkt.
Då har jag klart störst chans att vända. För mörkret har då inte hunnit bita sig fast.
Jag tror att det ibland handlar om att jag nu struntar i tecknen.
Liksom orkar inte lägga någon energi på att snabbt ta tag i saken,
för att jag intalar mig själv att det kan vänta.
Eller att det kommer att gå över av sig självt.
Vilket det inte gör.
Väntar jag i det läget, är det i det närmaste för sent.
Inte riktigt givetvis, men ni förstår skillnaden i att det är långt enklare
att ta tag i det direkt än att vänta en dag med det.
Men av någon anledning väntar jag.
Stänger i och med det faktiskt dörren kring mig och det mörka.
Där jag inte har den minsta lust att arbeta bort mörkret helt plötsligt.
Ja ni hör ju hur tusan det är ställt.
Jag har svaret, vilket jag är medveten om, och likafullt gör jag inte
det som behövs.
Det behövs en förändring hos mig, där jag vid första tecken tar tag i det hela.
Så är det bara.
Och nej, givetvis försvinner inte mörkret rakt av bara för att jag gör rätt.
Det finns kvar, kanske kommer det alltid att göra det.
Men det skulle mildra, så att tillfällena blev färre och kortare.
Vilket vore det bästa någonsin.
Jag har som sagt fortfarande teori och verktyg för en livstid, då det gäller förändringsarbetet.
Men likafullt snubblar jag till och sjabblar när det är dags.
När jag ska omsätta teorin till praktik.
Då fryser jag till is och blir stilla.
När jag som bäst behöver röra mig framåt står jag plötsligt blickstilla.
Med det sagt, jag ska strax ut på promenad. Det brukar lätta.
Och kanske ringer jag faktiskt Linda och kollar hur läget är med henne.
Bara för att höra hennes röst, skratta ett tag och må gott.
Det skulle räcka väldigt bra för att mildra mörkret och den ensamhet som
alltid följer i dess spår.
Det här inlägget kommer jag förövrigt att skrivas pågående under dagen.
Det ni just läst här ovan skriver jag nu då det är förmiddag, strax lunchtid.
Och det ni kommer att kunna läsa här nedan kommer att skrivas under
eftermiddagen, aftonen eller kvällen.
Eller kanske under alla tre. Beroende på hur det känns.
Nåväl, nu gör jag paus.
Det är dags för lunch.
Och efter den är intagen tar jag Alice med mig för en motionsrunda.
Där jag tänker njuta av det vackra med naturen, samt ringa Linda.
På återhörande!
_____________________________________________________________________
Nu är jag tillbaka. Klockan är kväll när jag nu sätter mig vid tangenterna igen.
Jag vill alltså att ni ska hänga med under en hel dag.
Så ni får en chans att se hur det är när känslorna går upp och ner.
Hur de sliter fram och tillbaka.
Låt oss alltså fortsätta, så ska jag berätta hur saker och ting förändrades
i och med promenaden tidigare idag.
Let´s go!
Direkt jag tog de första stegen ute kändes det annorlunda.
Tio steg tagna och känslan förändrades helt.
Den kalla och klara luften i mina lungor. Jag kände mig ny.
Efter några hundra meter kom både andningen och hjärtat igång rejält.
Jag log för mig själv där jag gick. Njöt av det jag älskar.
Jag visste vart jag ville gå.
Jag hade under en längre tid undrat vart en viss väg/stig i skogen leder,
och tänkte ta dagen i akt att ta reda på det.
Tillsammans med Alice drog jag alltså iväg.
Hon och jag fungerar väldigt bra ihop i skogen.
Och under eftermiddagen kom vi att följa både kända som och okända stigar och vägar.
Vi avverkade en mycket lång runda på tre timmar. Fantastiskt!
Den gjorde underverk med humöret.
Både där vi gick och även fortsatt under eftermiddag och kväll, skulle
det visa sig.
Det blir så när man befinner sig i skogen, att man snappas ur ett mörkt läge.
För det är omöjligt att inte iaktta det som finns runt omkring sig nämligen.
För mitt fokus hamnar på den vackra omgivningen, och på att veta precis
vart jag har Alice.
Den fokusförflyttningen gör underverk, precis som jag skrev om tidigare i inlägget.
Funderingarna blir inte lika mörka, utan färgas av det vackra omkring mig.
Mitt hjärtas ökade slag ihop med lungornas fulla användande är
fokusförflyttande bara i sig.
När vi avslutade vår runda, Alice och jag, kände jag mig väldigt tillfreds.
Dels hade jag fått mig en rejäl genomkörare av kroppen, samt landat i en
helt annan sinnesstämning.
Att jag också pratade med Linda gjorde sitt till.
Vi pratade om allt och inget och om festen nästa lördag.
Japp, det är läge att börja peppa och se fram emot den redan nu hörrni.
Nu är klockan klart och tydligt kväll.
Och jag känner mig fortfarande på strålande humör.
Jag åt god middag tillsammans med mamma och pappa. Sedan har jag legat i soffan
och tagit det lugnt ihop med riktigt bra musik i lurarna och med Alicen sovandes på min mage.
Samt surrat som snabbast med Erika textvägen.
Den ljusa känslan har definitivt funnits hos mig hela eftermiddagen och kvällen.
Jag känner knappt av den ensamhet som dominerade morgonen.
Självvald ensamhet är något helt annat än den ensamhet man inte valt själv och heller inte vill ha.
Lustigt, här skrev jag alltså igår om hur snabbt det svänger.
Och så svängde det bara en gång denna dag.
Från mörkt till ljust. För att fortsätta i det ljusa resten av dagen.
Bra givetvis. Skönt och precis som jag önskade mig.
Men förvisso lite missvisande då jag igår pratade mig varm om vändningarna,
de många och de våldsamt snabba.
Nu blir det strax sänggående för mig.
Jag kommer gissningsvis att sova gott i natt.
Och vakna med ljust humör.
När jag går och lägger mig i den här ljusa sinnesstämningen brukar den
hålla i sig till morgonen därpå.
Jag håller tummarna för att den gör så även denna gång.
Sov gott hörrni, och tack för att ni läste detta långa inlägg!
Långa rundor i skogen får mig att må fantastiskt.