Det är inget lallande, det är ingen promenad i parken.

Idag var mitt Lag fulltaliga för första gången sedan semestern.
Det kändes bra.
Och jag blev minsann varm i kläderna direkt.
Ingen rast och ro där inte.
Vilket är bra, det passar mig utmärkt.

Jag blir utmanad.

Idag kände jag att mina ord inte riktigt kunde beskriva det jag ville beskriva.
Det är en hyfsat frustrerande känsla.
Det händer nämligen inte mig speciellt ofta.
Jag brukar som regel kunna beskriva det jag vill beskriva.
Idag gick det lite sisådär med den saken.

Ska sova på det och mejla K och L i morgon, då kanske orden jag söker finns där.

Jag önskar att ni kunde få en inblick i hur ett besök på Kliniken kan gå till.
De skiljer sig givetvis vida åt, beroende på vad vi pratar om.
Däremot tror jag många skulle bli förvånade över hur krävande det är.
Jag blir krävd. Utmanad.
Det är på inget sätt något lallande där vi bara sitter och hummar med.
Haha, långt ifrån.

Jag vet att K och L gillar mig.
De har mitt allra bästa för sina ögon.
Och då kan jag utan tvekan köpa att de kämpar hårt med mig.
Såpass att jag kan känna mig både trängd och oerhört frustrerad.

Idag var ett bra möte med dem.
Vi kollade av vart jag befinner mig i nuläge.
Efter en sommar och höst som inte liknar någon annan.

Jag fick mig ett par rejäla ögonöppnare tillika tankeställare.
Genom att höra hur jag pratar om vissa saker agerar de.
Vi pratade bland annat om att min besatthet av att promenera kanske faktiskt har
övergått till att bli ett missbruk.
Man ställer brukandet av det man gör mot frågeställningen ”hur svårt/jobbigt skulle
det kännas att sluta göra det”.
Och när de ställde den frågan mot mitt promenerande var svaret givet.
Jag skulle må skit om jag inte fick gå min runda, på mitt sätt.
Det skulle orsaka en hel del mindre bra tankar hos mig, bara tanken om det hela
triggar mig.
Att inte promenera är uteslutet.
Varje dag vill jag göra det.
Annars blir jag rastlös, jag börjar fundera på viktuppgång, på försämrad kondition,
ja det stör mig helt enkelt oerhört mycket, om jag inte gått en dag.
Jag vet redan den dagen att jag följande dag kommer att kompensera det med att gå
en längre runda.

Ovanstående skulle gå leva finfint, många som tränar har det gissningsvis som ett
beroende.
Men ställt mot min orkeslöshet förstår jag snabbt det destruktiva i det hela.
Är jag trött en dag, då kroppen känns stum och inte pigg, då pushar jag mig ännu
hårdare.
Säger till mig själv att det bara är att bita ihop och sluta fjanta på.
Att bryta innan rundan är klar är inget alternativ.
Utan jag biter ihop och glädjer mig åt att det är få rundor som är dessa slitrundor.

Istället för att backa, lyssna på kroppen och agera därefter.
Nope, det är inget alternativ.
Vilket resulterar i en ork som vissa dagar är obefintlig.
Därav att man kan börja fundera om dessa promenader övergått till att ha blivit något
riktigt osunt.
Till att bli ett beroende.

Vi pratade om det idag.
Vi pratade om självmedkänsla. Den som ska kicka in en sådan gång som ovan,
och helt enkelt avbryta promenaden om jag känner att kroppen slits hårt.
Vi pratade om att vikten av att lyssna på kroppen.
Vilket inte kommer att bli lätt. För jag har ju bestämt mig för hur jag vill göra det här.
Och samtidigt känner jag att det blir fel någonstans.
Vilket den uteblivna orken är ett kvitto på.
Jag behöver fundera kring detta.
Hur jag kan styra upp det hela från att vara något osunt till något sunt.
Där jag har självmedkänsla, och helt enkelt lyssnar och reagerar på kroppen signaler.
Och slutar upp med att misshandla den.
Helt enkelt börja bli snäll mot kroppen istället.
Börja tänka på hur jag vill använda min energi, för att leva gott.
Också om det är så att jag behöver börja äta mer.
Kanske att jag vågar börja laborera lite på förändringar och alternativ
till dagsläget.
Fastän stora delar av mig skriker nej.
Jag vet ju innerst inne att K och L har rätt i vad de säger.
I hur de tänker och resonerar kring detta.
Själv blev jag tjurig.
För jag vill innerst inne inte förändra mitt promenerande.
Hur goda skäl det än finns till att jag borde göra det.
Jag kunde till och med ha pratat betydligt mer kring mina förberedelser kring
promenerandet, ångesten som blir när det av någon anledning inte blir av, eller blir
som jag tänkt mig.
Jag fixar inte den ångesten. Den river i mig tills jag kan gå ut och gå, och
om det behövs, alltså kompensera för gårdagens uteblivna eller förkortade runda.
Men er Cicci blev tjurig, satt och lyssnade absout, men lät bli att lägga
ut texten ännu mer, som endast skulle ha bekräftat precis hur rätt de har.
Hmmmm, ska som sagt mejla dem i morgon, då ska jag ta upp det också.

Så självmedkänsla pratade vi om.
Vi pratade om förändringar, om att göra på ett nytt sätt.
Om vikten av att ta taktpinnen i sitt liv, att sätta gränser.
Och om skam.

Japp, inget slappande här inte.
Men å andra sida, då hade det heller inte varit mitt Lag.

Det känns mycket bra att vara igång igen.