Det är livets maskin.

God afton!
Läget förkylningsmässigt är bättre med er Degerman hörrni, sömn gör sannerligen underverk!
Både hostan och raspandet i halsen känns mildare idag.
Och inte det minsta spår av feber överhuvudtaget.
Det verkar bestämt som det blir en kortvarig sväng i förkylningsträsket.
(Peppar, peppar!)

Humörmässigt däremot har jag lust att slakta någon!
Inget speciellt har hänt, jag antar att ”många bäckar små” till slut välte
humöret. Saker och ting ligger och stressar sinnet på ett sätt jag inte
riktigt lyckas jobba mig kvitt.

Min tanke för kvällen var att fortsätta se ”Making a murderer”, men då min
koncentrationsnivå är precis lika med noll, är det mer fördelaktigt att
vänta med den tills jag kan fokusera i mer än tre minuter i taget.

Jag har provat göra några mindfulnessövningar men det funkade inte riktigt.
Utan jag fladdrade iväg hela tiden, vilket till sist gjorde hela grejen
till ett stressmoment.

Jag är liksom fruktansvärt irriterad på allt i kväll.
Utan att något specifikt inträffat.
I det här läget blir jag väldigt ljudkänslig. Hör jag grannarna får jag
lust att stampa i golvet eller slå i väggen så att de ska förstå att de stör
och att de ska ge fan i att göra några ljud överhuvudtaget.
… vilket de givetvis inte gör, det är bara jag.
Piper Alice med sina leksaker får jag lust att slänga ut dem.
(Leksaken, inte Alicen. Eller jo den tanken slog mig också när hon för hundrafemte
gången uppfordrande lade tassen på mig för att jag skulle fortsätta klia henne,
då funderade jag även på att slänga ut henne.
Den känslan avtog dock innan Alicen åkt ut från tredje våningen, så ring inget djurskydd
hörrni, hon är safe and sound hos sin matte som besinnat sig.)

Hon, Alicen, är för övrigt mindfulness i sig.
Ibland när jag är stressad eller ledsen brukar jag ta upp henne i famnen, hålla
hennes bröstkorg i min hand och bara känna hennes hjärta slå lugnt och rytmiskt.
Det är underbart.
Jag minns hur jag som liten ibland låg med huvudet mot mammas bröstkorg,
hur jag hörde hennes hjärta slå.
Och hur hon då alltid svarade på precis samma sätt, när jag berättade
att jag hörde hennes hjärtslag.
”Det är livets maskin”. Sa hon varje gång.

Jag älskar fortfarande känslan av hjärtslag och puls.
Att både känna och höra.
Ibland håller jag mitt finger helt
lätt mot min egen handled just där pulsen är som mest tydlig.
Liksom för att känna livets rytm.
Precis så blir det när jag håller min hand mot Alicens bröstkorg och känner
hennes hjärtas rytm.
Just att faktiskt bara hålla i lillgurkan när jag är stressad, på dåligt humör
eller ledsen gör underverk.
Hennes mjuka och samtidigt lite stickiga päls, hennes välbekanta Alicelukt, hennes
lugna andetag och hennes lugna hjärtslag.
Man skulle kunna tro att en så liten hund borde ha ett snabbt pickande hjärta,
vilket inte stämmer, i alla fall inte när det gäller henne.
Tvärtom, det slår förvisso fortare än mitt, men inte mycket.
Hennes andetag är ibland precis som mina.

Kanske är det vad kvällen ska innehålla.
Att ligga i soffan, med Alicen utsträckt, halvsovandes på min mage och bröstkorg så
att hennes huvud eller nos ligger mot min halsgrop.
Det är livskvalitet.
Det är definitivt mindfulness.

Så får det bli.