Jag spinner vidare på förra inlägget som handlade om beröring.
Jag, som inte känner mig speciellt bekväm med beröring, övar.
På mig själv.
Jag har kommit på ett sätt som fungerar bra, för mig.
Att röra mig själv. (Vi snackar icke-sexuellt här, folket.)
Jag låtsas inte om min kropp så gärna.
Har aldrig gjort det.
Jag behandlar den som om den inte finns.
Möjligtvis som ett redskap.
Det är enklast så.
Senaste året har jag däremot gjort annorlunda.
Det finns ju nämligen väldigt naturliga tillfällen
då man rör sin kropp.
Exempelvis när man duschar.
Fast i ärlighetens namn så är jag ruskigt snabb att smeta på
duschkräm, så speciellt mycket beröring är det inte tal om.
Jag har medvetet börjat göra rörelserna mer långsamma.
Mer eftertänksamma. Omtänksamma.
I duschritualen funkar det inte riktigt, men väl då det är
dags att smörja in mig efter duschen.
Jag smörjer medvetet in mig med långsamma och eftertänksamma rörelser.
Vänliga rörelser, varma rörelser.
Inte alltför mjukt, utan med en fast hand, med lugna och långsamma
strykningar.
Inte det där skvabbandet som jag ägnat mig åt alla andra år,
då jag är tveksam till att jag ens fick så mycket lotion på kroppen, alls.
Nu börjar nere vid fötterna, arbetar mig upp över benen, rumpa, mage,
rygg (det mitt ubeviga jag kommer åt alltså…) bröst, armar och
slutligen axlar och nacke.
Jag låter det ta lite tid.
Det känns ovant.
Jag känner längs musklerna, med fasta och långsamma rörelser.
Det får hela mitt jag att känna mig lugn.
Min kropp mår så oerhört bra av denna lugna, vänliga och
omtänksamma beröringen.
Jag gör det för att lugna kroppen.
Jag gör det för att vänja mig vid beröring.
Jag mår bra hela jag, inifrån och ut.
Jag känner mig lugn och avslappnad.
Min kropp är bara min just då.
Minuter då ingen kan ta den ifrån mig.
Kanske övar jag också beröring,
men i själva verket är det tillit jag övar.