…sagt och gjort, klockan började närma sig min avfärd så vi
åkte iväg från loppisen på Rosenhill.
Min kompis Anette har kört samma sträcka tidigare och hade bra
koll på läget.
Däremot var det osedvanligt mycket trafik och ett antal proppar
vi fastnade i.
Att Elitloppet gått av stapeln denna helg, kan förklara en del av det.
Lägg därtill ett regn som började falla.
Nåväl, vi drog iväg mot Arlanda.
Det tog lång tid tyckte Anette, men vi är i god tid, så vi skulle
hinna likafullt.
Jag kände mig helt lugn. Fortfarande.
Hon berättade att när vi väl kommer ut på E4:an, då går
trafiken betydligt snabbare.
Klockan blev mer och mer, och vi var ännu inte ute på E4:an.
Så, äntligen kom den efterlängtade europavägen.
Klockan var då 40 minuter från att mitt plan skulle lyfta.
Vi passerade en skylt som meddelade ”Arlanda 22 km”.
Då insåg jag att jag troligtvis skulle missa planet.
Inte för att det tar 40 minuter att avverka 22 kilometer.
Däremot skulle jag checka in bagage, passera säkerhetskontrollen
samt hitta min gate.
Och jag visste inte hur långt innan avgång gaten stängs.
Anette ringde till Arlanda, för att meddela att jag var sen.
Vilket inte gick, då det inte gick att bli kopplad till gaten.
Jag sms:ade Jörgen och berättade att jag troligtvis skulle missa planet,
men att det inte var någon fara, utan att jag skulle ta mig hem ändå.
Och försjönk i funderingar om hur mycket pengar jag hade på mitt kort, skulle
det räcka till en resa hem? Tänkte även att Umeå och Luleå var tänkbara
städer att åka till om Skellefteå inte var möjligt.
Väl framme vid terminal 4 tog Anette och jag århundradets snabbaste
avsked. Kramades och tackade för en underbar helg.
Jag sa aldrig hur imponerad jag var över hennes körning, så läser du detta
vännen, då vet du.
Jag har aldrig åkt med någon som kryssar så säkert mellan bilar i den
hastigheten! 🙂
Du har en helt annan karriär du är klippt och skuren för, om du blir less
ditt nuvarande jobb, vet du!
Ambulansförare eller förare åt något välbetalande Formel 1 stall…
Sprang in med mina väskor i högsta hugg.
Fumlade i stressen, skrev fel nummer när jag skulle checka in, naturligtvis.
När man är stressad har man liksom en tendens att krångla till saker.
Åtminstone jag.
Nåväl, boardingkort samt flärpen fastsatt på väskan, iväg till inchekningsdisken.
Sprang upp för trappen där säkerhetskontrollen är.
Av med skärp, jacka, mobil och blev fast.
Bakom en herre som avslappnat stod och pratade med säkerhetspersonalen.
Han hade gissningsvis hela dagen på sig.
Men det hade inte jag.
Då steg min stress till farliga nivåer.
Innan karln hade fått fram sin dator, tagit av sig sitt skärp och pratat
glatt med personalen, hade ett blodkärl i mitt öga spräckts.
Kändes det som.
Då var det 12 minuter tills mitt plan skulle lyfta.
Nåväl, genom kontrollen, slet åt mig mina saker.
Glömde skärpet, insåg jag när jag sprang mot min gate med byxorna farligt
långt nere.
Framme vid gaten satt det massor med folk, men jag sprang direkt fram till
personalen, som vid min vildsinta uppenbarelse förklarade att Skellefteplanet
var försenat.
Att det just landat, och att ingen fått gå ombord än.
Vilket förklarade allt folk som satt vid gaten.
Tittade mig omkring. Hittade Jörgen och hans kusiner.
Gick fram och satte mig ner.
Min kropp var helt stum. Jag tappade liksom känseln i den.
Förklarade snabbt vad som hänt.
Sedan gick jag i sakta mak tillbaka till säkerhetskontrollen och hämtade
mitt kvarglömda skärp.
Väl tillbaka vid gaten kunde jag inte varva ner.
Det gick liksom inte.
Ringde Anette och berättade att det gått finfint, och att jag skulle
hinna med planet.
Jörgen, som känner mig tämligen väl, tyckte att jag skulle gå på toa innan
vi klev på planet.
Boardingen hade just börjat och han sa att det tar lång tid, så du hinner lätt
gå på toa.
Ställde mig i en lång toalettkö. Blev vansinnigt stressad när jag stått
i några minuter.
Klev ur och gick tillbaka till gaten.
När Jörgen försökte skicka iväg mig igen, tittade jag allvarligt på honom och
förklarade att jag inte klarade av någon mer stress nu.
Jag kunde lätt hålla mig till Skellefteå.
Flygresan hem gick finfint. Men någon avslappning infann sig inte.
Väl på Skellefteå flygplats kom absolut ingenting när jag gick på toaletten.
Min kropp vägrade. Den var alldeles för stressad fortfarande.
Det tog lång tid innan den började slappna av.
Det var först i bilen, på väg mot Missen, som jag slappnade av.
Jag sjönk djupt ner i sätet, halvsov hela vägen.
Väl hemma gjordes middag, och vi åt i lugn och ro.
Gjorde veckans förberedelser i ett snigeltempo. Skönt.
Till sist, just innan jag skulle gå och lägga mig, då kunde jag gå på toa.
Då hade det gått några timmar, och min kropp hade varvat ned tillräckligt.
De få minutrarna jag låg vaken innan sömnen kom, tänkte jag på vilken otroligt
härlig helg jag haft.
Den var fantastisk.
Jag insåg också att jag heller aldrig kommer att klaga igen, på att vi är
ute på Arlanda i alldeles för god tid.
Den uttråkningen det innebär är lindrig, vid jämförelse med andra alternativ.
Haha ja herregud…. en sådan pärs! Tilläggas bör att jag INTE är tidsoptimist och även själv började tappa tron att kunna leverera dig tll Arlanda i tid! Nästa gång kollar vi alla Stockholmsevent som kan tänkas ställa till det innan vi ger oss ut på vägarna 🙂 Stor kram!