Varje månad är jag tillbaka i det ämnet.
Hur mycket kan det ens finnas att skiva om det?
Min kvinnocykel.
Min fantastiska kvinnocykel.
Jag har tidigare berättat att jag vid ägglossning och
veckan innan mens blir väldigt känslig.
Jag är lättsårad, lättirriterad, och ja, allmänt ur gängorna.
Tack vare medicinering har det, som sagt, blivit betydligt bättre.
Jag kan leva med de symptom som finns kvar.
Jag vet ju vad det beror på, vilket gör det lättare att förstå,
när de kärvare tiderna kickar in.
Det jag däremot inte lagt märke till, förrän denna sväng,
är att jag 3-4 dagar innan mens blir rasande förbannad.
Jag blir rent djävligt arg, kan jag berätta för er.
Jag märkte det i torsdags, men drog inte slutsatsen förrän i fredags.
Hur som helst, i torsdags krattade jag på i godan ro, men blev mer och mer förbannad.
Det var då själva fan att jag skulle måsta göra det här själv.
Vem i helvete vill ha så här många vinbärsbuskar.
Och visst är det då djävligt typiskt att Jörgen inte kommer att märka ett skit
av allt mitt jobb.
Så gick jag på, för mig själv, där jag tog mig an gräsmatta och buskar.
Arg som ett bi.
Svor ve och förbannelse över Jörgens djävla lathet.
Och otacksamhet också, för den delen.
Det var då fan bara jag som arbetade på den här gården.
Jag var rasande arg i min ensamhet, trött och slutkörd.
Gick och la mig 21.30, och somnade som om jag vore klubbad.
Hörde aldrig ens när Jörgen kom hem från sin arbetsvecka.
Morgonen därpå vaknade jag tidigt och var helt utvilad.
Vi åt en lång frukost ihop på altanen, i det vackra vädret.
Satt och småpratade i dryga timmen, i lugn och ro.
Sedan drog vi igång arbetet. Vi arbetade oss genom hela dagen.
Jag kände ingen ilska.
Jag muttrade inte missnöjt för mig själv.
Jag var inte förbannad på Jörgen.
Tvärtom, jag var på strålande humör.
Tänkte gång på gång hur skönt det är att ha en karl där det
händer något omkring, som tar för sig, fixar och donar.
Som tar egna initiativ.
Det fick mig att börja fundera över gårdagens dåliga humör.
När jag var rasande förbannad på världen i allmänhet, och
på Jörgen i synnerhet.
Jag kom att tänka på att jag vissa gånger är riktigt arg på honom.
En diffus arghet som tar sig uttryck i att jag blir arg på
det mesta som har att göra med honom.
Jag har en bok som jag fått på Kliniken, där jag fyller i vilka känslor
jag haft under en dag.
En kartläggning, som jag gör varje dag.
För att se om jag upplevt några känslor alls.
Om ja, vilka känslor i sådana fall, och vad som fått mig att känna så.
Vilket jag gjort under många månader.
Började gå igenom de perioder då jag varit arg.
Och ser att 2-3 dagar efter dagen/dagarna jag varit rasande förbannad,
då kommer mensen.
Att jag aldrig gjort den kopplingen tidigare!
Det var svart på vitt. Hur enkelt som helst.
Veckan innan mens inleds med ett väldigt känsligt läge.
Dagarna innan mens läggs ett enormt raseri till det känsliga.
Och själva dagen innan mens, stannar allt av.
Jag blir lugn som en filbunke. Livet leker. Känslorna är jämna.
Humöret är glatt.
Borta är alla spår av arghet och känslighet.
Jag är lugn och harmonisk.
Morgonen där efter kommer det rött ihop med min morgontoalett.
Min kropp är som en klocka.
Den är underbart förutsägbar.
Nu, äntligen, trillade sista polletten ner.
Nu vet jag hur allting hänger ihop.
I vilken ordning.
Och vilka dagar jag ska undvika Jörgen, för hans skull.
För att göra hans liv enklare.
Jag undviker honom dessa dagar då jag är rasande arg.
Jag vet att inget bra kommer av att ha med honom att göra, mer
än nödvändigt, just då.
Men nu vet jag varför, och när det händer.
Då blir det mycket enklare för mig att hålla mig undan.
Nu måste jag ringa honom och berätta vad jag kommit fram till.
Rent gissningsvis kommer inte han att tycka att det är lika sensationellt
som jag, men det kvittar.
Själv är jag glad som en lärka över att jag lyckats kartlägga något
viktigt med mig själv.
Ännu ett mensinlägg till ända.
Fler lär följa.
Stay tuned, lyckliga ni! 🙂