I´m not a happy camper.

Ringde till Heimdall idag och frågade sköterskan om hjälp för min sömn.
Hon sade att min läkare skulle ringa upp mig.
Vilket han gjorde.
Vi pratade ett bra tag. Han betade av en hel rad frågor.
Sådana som var enkla att svara på. Ja eller nej-svar vad oftast vad som efterfrågades.
Även en del uppskattningar i tidsperspektiv.

Han frågade hur länge jag haft problem med sömnen.
Berättade att det börjat när jag var kring 24.
Att jag inte kan somna. Och att jag vaknar många gånger på natten. Att jag ligger vaken i timmar.
Det är liksom så jag ”sovit” hela mitt vuxna liv.
Med den påföljd att jag sällan känner mig vaken och skärpt. Utan har något konstant trött i hela mig.
När jag var yngre gick ju det här bättre, just för att jag förmodligen rent generellt hade mer ork.
Men nu när jag inte riktigt är så ung längre… då går det lite sämre.

Han frågade mig om jag kände mig nedstämd. Om jag kände ångest. Om jag upplevde oro. Eller stress.
Nej, svarade jag på samtliga.
Han frågade då om jag när jag låg vaken på natten låg och funderade.
Jo svarade jag, det gör jag.
Han frågade om nattens funderingar gav mig oro.
… jo. Svarade jag. Nattens tankar ger mig oro.
Han frågade igen om jag kände mig nedstämd och orolig även på dagen.
Och då kände jag att… jo. Jo det gör jag.
Konstant.
Inte så att jag känner ångest speciellt ofta eller speciellt starkt.
Men oro. Och nedstämdhet.
De finns med mig varje dag.
Med olika intensitet.
Sedan ungefär två månader tillbaka går jag omkring i någon typ av konstant oro och nedstämdhet.
Jag vet inte varför.
Jag har inte tänkt så kring det hela förrän jag pratade med läkaren idag.
Tvärtom.
Jag har känt mig glad. Tycker jag.

Men när jag tänker på det lite mer inser jag att de gånger jag känner mig glad, och
då även orosfri, är när jag är med andra.
Jag, som alltid tyckt så otroligt mycket om att vara i mitt eget sällskap, mår inte
längre bra när jag är själv.
Jag känner väldigt lite av oron och nedstämdheten när jag är med andra.
Det är som att den aldrig funnits.
I sällskap med andra känner jag mig glad och lycklig. Avslappnad.
Just för att jag slipper mig själv.
Jag slipper allt det jag inte tycker om med mig själv.
Jag slipper allt jag inte tycker om med mitt liv.

Jag kände det redan i julas. Den högtid på året jag i vanliga fall brukar bli helt hysterisk just för att umgänget blir i alldeles för stora doser för mig.
Det här året var det annorlunda. Jag hade inte längre något behov av att vara själv, tvärtom, jag kände mig rastlös och obehaglig till mods när jag var själv.
Vilket var märkliga känslor. Just för att det inte är mitt vanliga sätt att känna inför mitt egna sällskap.

När jag är själv kommer tankarna och känslorna kring… ja kring vad?
Känslan av att vara en fuck-up?
Känslan av att inte göra något vettigt av mitt liv?
Känslan av att inte… ja vem vet…
Och endast när jag är i sällskap med andra, mildras den.
Om jag pratar i telefon med någon, om jag sitter i någons soffa, går på stan med någon.
Då släpper oron, det ledsamma.
Känslan av hopplöshet mildras.

Därför möter folk en oftast väldigt glad och leende jag.
En jag som slipper känna mig själv just då, och då älskar världen.
Intressant kontrast då jag här försöker säga att jag inte är någon glad eller tillfreds
variant av mig själv längre.

Så när läkaren idag ställde samma frågor flera gånger i lite olika
sammanhang insåg jag att mitt mående inte är bra.
Det fick mig att liksom acceptera (erkänna?) oron som sliter med mig dag och natt.
Den som får mig att känna mig så otroligt nedstämd.
Som får mig att söka mig till folk hela tiden för att jag inte står ut med mig själv.
Vad hände egentligen? Och när fan hände det?
Jag antar att det smugit sig på.
För ingenting speciellt har hänt, inte alls någon specifik händelse som jag kan adressera
till det här måendet.

Och för en månad sedan försvann alltså stora delar av sömnen.
Jag kan helt enkelt inte trött nog att sova.
Det är först framåt morgonen som den kan dyka upp. Vid 4-tiden sover jag som regel två timmar.
Då sover jag dessutom väldigt gott, vaknar endast några få gånger.
Men det räcker inte för att känna mig pigg och utvilad under resten av dygnet.
Det spelar heller ingen roll om jag haft en aktiv eller lugn dag.
Vid det här laget har jag provat alla tänkbara grejer för att öka min sömn. Olika sätt att äta,
olika sätt att varva ned inför kvällen. Avkopplande te innan sänggående. Men nej.
En del mindfulnessövningar har fungerat så tillvida att de gjort min oro mildare.
Vilket är otroligt tacksamt omän inte sömnen dyker upp.

Jag borde förvisso ha märkt långt tidigare att jag inte mår bra.
Haha, jag som anser mig ha fantastisk självkännedom borde kanske ta mig en titt på självinsikten…
Tecknen är många på ett sämre mående.
Att jag inte sköter min hygien längre exempelvis.
Och det stör mig inte det minsta, tvärtom, jag kunde inte bry mig mindre.
Jag slutar läsa. I vanliga fall gillar jag att läsa. Men i lägen som detta är jag för stressad
för att kunna sitta stilla och läsa mer än någon minut.
Jag kan inte sitta stilla och se en film själv. Utan jag pausar gång på gång, eller ser
den samtidigt som jag surfar runt.
Jag slutar lyssna på musik i mångt och mycket. Zappar bland massor av låtar innan jag hittar
någon som jag fixar att lyssna på.
Jag tappar humöret och skriker rakt ut i frustration när jag tappar bestick på golvet.
Jag har svårt att hålla spåret i en mening, jag tappar ord, stakar mig där talet borde flyta.
Jag har inget som helst minne längre. Saker som sägs mig ena dagen är borta nästa. Jag hör vad
folk säger till mig utan att lägga det på minnet, viktigt som oviktigt spelar ingen roll.
Vilket är våldsamt frustrerande. Det får mig att på allvar känna mig väldigt ointelligent.

Alla de signalerna är jag bekant med sedan många år tillbaka.
Och likafullt har jag inte dragit den röda tråden mellan dem.
Kanske för att jag sett till att vara omgiven av folk väldigt mycket den senaste månaden.
Så jag inte kunnat se sambandet, den röda tråden.
Eller så har jag kanske bara bestämt mig att mitt, sedan några år, nya liv bara ska innehålla
finfint mående…

Jag funderar kring döden en del.
Inte på det vis att jag tror att jag ska dö. Haha, nej då.
Jag är övertygad om att jag kommer att bli åtminstone 80 år.
Och likafullt bäddar jag min säng omsorgsfullt varje morgon. Dels för att jag tycker om när
den är bäddad givetvis, men också för att om jag skulle dö så vill jag att den som kommer
till min lägenhet ska mötas av en fint bäddad säng.
Jag gillar inte tanken på att någon skulle mötas av mina oordnade sängkläder.
Jag plockar och rensar ofta hemma. Mest för att jag tycker om att ha det så.
Men också för att om jag skulle dö så är det ingen som behöver rensa upp i en total röra.
Men likafullt, jag tror på inget sätt att jag kommer att dö inom någon överskådlig framtid,
jag går inte omkring och oroar mig för den delen av döden.
Däremot fylls ibland nattens tankar med ångesten av att någon jag tycker om skulle dö.
Jag klarar inte av den tanken.

På julafton när det var dags att åka till stugan färdades familjen i två bilar.
Mamma, pappa, Vickan, Mark och Emil i en bil, jag i den andra.
Jag hade en fruktansvärd tanke och känsla i hela mig tills vi alla hade landat i stugan.
Att om föräldrarnas bil skulle förolyckas skulle hela min familj i ett enda
ögonblick vara borta.
I en och samma sekund skulle jag förlora alla…
Jag ligger också och saknar mina vänner mitt i natten, att de skulle ha dött.
Fastän de givetvis ligger väldigt levande i sina sängar och sover gott…
Ja ni hör ju.

Allt det här berättar för mig att jag inte är på någon speciellt bra plats just nu.
Det som började i höstas har långsamt ökat i intensitet.
Och nu när sömnen i stort försvunnit är det svårt att ignorera.

Jag vet heller inte vad jag ska göra åt det.
För de gånger jag träffar Laget och den grupp jag ingår i (senast igår) känner jag mig på
väldigt bra humör.
Just för att jag då inte är själv.
Vilket gör att jag inte kan berätta hur det är när jag är själv och sitter helt trött
på livet i soffan.
Just för att när jag träffar dem finns inte den där ledsna personen. Hon existera inte då.
Så det är inte konstigt att jag ser glad ut när någon möter mig.
Just för att jag då är glad. Mitt bra:iga mående blir till i ert sällskap.
Förstår ni?

Min läkare skrev idag ut Atarax.
Vi pratade fram och tillbaka om andra tabletter som skulle kunna hjälpa min sömn på traven, men ju längre vi pratade kom Atarax att bli det bästa alternativet.
Han poängterade att den skulle kunna hjälpa mig att sova bättre samtidigt som den mildrar min oro.
Vilket låter väldigt bra, tycker jag.
Dels kanske jag kan sova. Men framför allt slipper jag den så förlamande oron och ledsamheten om jag skulle fortsätta ligga vaken.
Vem vet, kanske är det här den draghjälp och knuff jag behöver för att kunna börja hjälpa mig själv?

Jag vet inte längre vad jag vill säga med det här inlägget.
Nåväl, strax helg hörrni.
Fredagen kommer att spenderas på Vallan, lördagen på Casa Hawk (lite beroende på hur magsjukeförloppet utvecklas på den sidan älven.)
På söndag kommer Vickan och Emil tillbaka till Sverige efter en vecka hos Marks familj och vänner i London.
Kul!