Det här med piercingar.

Nu ska vi prata kroppsmodifikation.
Jag gillar både piercingar och tatueringar.

Först ut är piercing.

Jag är alldeles för gammal för att hålla på med sådant.
Det är jag fullt medveten om.
Men jag kan inte låta bli.

Mitt första möte med det hela var som 6-åring, tror jag, eller
var jag 4 år..?
Hur som haver, min mamma tyckte att det var jättegulligt med hål i öronen
på små flickor.
Jag tyckte förmodligen också det, för Indiska fick ett besök av oss.
Efter första hålet storgrinade jag, men det andra togs självklart också.
Sedan följde några slitiga år där mamma försökte byta örhängen på mig då och då,
det var samma gråt vareviga gång.
Så de fick växa igen.
Tills jag var 11 år, då provade jag trycka igenom de gamla hålen, vilket
gick hur bra som helst, så efter den dagen har jag hål i öronen.

Jag började alldeles för sent med de mer ”avancerade” piercingarna.
Ända sedan gymnasiet hade jag velat ha hål i näsvingen.
Men jag är som bekant av en smulans harhjärtad karaktär,
så jag vågade inte förrän jag var sisådär… 22 år, tror jag.
Då hade jag funderat på det länge, i flera år som sagt.
Men riktigt på allvar, några veckor.

Sagt och gjort, fina vännerna Erika och Linda slog följe med mig ned på stan.
(I själva verket var det jag som slog följe med dem, för utan dem
hade jag bara passerat affären som skulle komma att stå för håltagandet.
Jag hade aldrig vågat om de inte styrt in mig.)

Väl inne på affären var kvinnan mycket trevlig och pedagogisk.
Vilket jag inte märkte ett smack av, för jag hade en nära-döden-upplevelse där och då.
Jag kan inte minnas när jag varit så skräckslagen liksom.

Hon tog hålet med ”vanlig pistol”, och det kändes knappt.
Kan vara så att jag var absolut fullpumpad med adrenalin, så det var nog rent
fysiskt omöjligt att känna smärta just då.

Gladast i världen gick jag därifrån med smyckad näsa.

Dagen efter vaknade jag och ploppen låg på kudden.
I vild panik åkte jag till Linda som gjorde sitt bästa för att sätta tilbaka den.
Jag, som inte gillar smärta, fixade det inte.

Tillbaka till affären på stan, kvinnan där gjorde ett försök, vilket
inte heller gick.
Så hon tog helt enkelt om hålet, och den här gången gjorde det fruktansvärt ont.

Men, slutet gott, allting gott, hål i näsan det hade jag.

Sedan har det rullat på.

Nästa kroppsdel att få ett smycke i sig var tungan.
Nu stiftade jag bekantskap med Julia på Shamania bodypiercing, här i stan.
Henne ska jag strax beskriva lite närmare, men låt oss ta historien om hålet
i tungan först.

Jag var RÄDD.

Nu var det blodigt allvar.
Min tunga skulle få en nål rakt igenom sig.
Men tack vare Julia, kom det hela att gå alleles utmärkt.

Tack och lov hålls kroppsdelen fast med tång, i ett rejält grepp dessutom.
Vilket är en himla tur, för annars hade nog behovet att dra tillbaka
tungan blivit enormt.
Vilket nu alltså var helt omöjligt. Den satt som i ett skruvstäd.

När det hålet var taget kände jag mig oslagbar.
Jag har älskat det ända sedan den dagen.

Hålet i tunga följdes av ett till hål i tungan.
Jag har alltså 2 stycken där.
Jag gillar det osynliga med dem.
De syns i princip inte. Folk vet inte om att jag har dem.
Vilket är helt okej för mig.
De ger en visuell och skön krydda vid oralsex dessutom.

Tog hål i naveln, men en utlandsresa två veckor senare gjorde
läkningsprocessen snudd på omöjlig, så efter massvis med smärtsamt
krångel tog jag ut den.

Läppen fick sig ett smycke lite senare.
Jag tyckte, och tycker fortfarande, att det var oerhört snyggt.
Jörgen däremot tyckte något helt annat, så jag tog ut det.
Just för att jag inte ville ha något, mitt i ansiktet, som jag visste
han tyckte var kräkfult.

Den senaste piercingen i samlingen är den som tagit längst tid att
komma fram till om jag borde göra eller inte.

Ringen i näsan.
En septum-piercing.

Det kom att ta 1 år att bestämma mig för att göra den.
Eller, beslutet att göra den var relativt enkelt, att sedan få mig för
att genomföra det tog 1 år.
Av 2 anledningar.

För det första: Min ålder.
36 år och göra en sådan piercing.
Den är nämligen rätt attitydsmässig. Den sticker ut.
Många tycker den är direkt ful.
Jag var lite fundersam över hur jag skulle hantera folks
eventuella reaktioner.

För det andra: Smärtan.
Jag hade, av någon outgrundlig anledning, fått för mig att det skulle
göra riktigt ont.
Rejält ont, till och med.

Mellandagarna för precis 2 år sedan följde jag med Jörgen till Julias studio.
Han hade fått håltagning samt töjning av mig i julklapp, och nu
skulle han dit och inleda det arbetet.

Jag hade sagt till Julia att jag skulle följa med enbart som sällskap.
Att jag skulle komma tillbaka senare och pierca näsan.
Hade tidigare frågat henne lite om den piercingen, så hon visste
vad jag var ute efter.

Men, på sitt charmerande Julia-vis, så ler hon mot mig och säger,
vad säger du tjejen, är du redo för ett hål i näsan?
Av någon märklig anledning sa jag, okej.

De följande 10 minutrarna toknojjade jag totalt, medan hon förberedde instrument och smycke.

Sedan satte jag mig i stolen.
Tången höll, än en gång, tacksamt ett fast grepp, och så kom sticket.
Jag andades till rejält, och kände att jag fortfarande levde.

Hon satte in smycket, och jag fick titta mig i spegeln.

Jag kunde ha gråtit av lycka.

Få saker har gjort mig så själaglad som just den piercingen.
Jag visste direkt att jag gjort rätt val.

Den var bokstavligen jag.

Den är i mina ögon så otroligt snygg.
Samt att det är lite piss-off-attityd över den, den håller folk på avstånd.
Vilket jag gillar.

Jag har heller inga större problem med folk som tittar eller
kallar mig Ferdinand. Ja, det har actually hänt…Nåväl.

Men, tillbaka till hon som faktiskt gör verklighet av mina drömmar.
Julia alltså.
Jag hade hört en massa saker om henne, hon är välkänd i Skellefteå.

Jag kontaktade henne, vilket visade sig vara en mycket bra sak att göra.

Jag möttes av en varm och glad tjej.
Med ögon som strålar på det där lite ovanliga sättet, som om hela hennes inre lever.

Jag var så nervös vid första besöket hos henne, hålet i tungan, ni minns.
Det kunde verkligen inte ha gått bättre.
Helt lugn och vänlig guidade hon mig, mycket pedagogiskt, i hur det hela
skulle gå till.

Hon är sååå grym på det.
Att prata med människor, alltså.

Jag har tillbringat en del tid i hennes studio, och hört henne prata till
såväl tonåringar, som deras medföljande föräldrar, som till en gamling som mig.
Hon når fram. Till oss alla.
Jag är enormt imponerad över det.

Det är hennes människovärme som gör henne så bra på att prata med folk.
Det måste det vara.
Hon är en av de varmaste människor jag träffat.
Jag har gillat henne sedan första gången jag klev in i hennes studio.

Att hon sedan är oerhört professionell och kunnig, det är ju inte dumt alls. 🙂
Vid något tillfälle har jag fått problem med någon piercing, och ja, då är
hon oslagbar.
Hon vet precis hur eventuella komplikationer tas omhand.

Ingen kunde vara gladare än jag att jag mött henne, hennes värme
och hennes skicklighet.

Jag kommer att kontakta henne igen, inom kort.
Den här gången handlar det om en intimpiercing.

Däremot måste jag först försäkra mig om att jag kommer att kunna se Julia
i ögonen efter att hon sett mig där nere.

Haha, jodå, det kommer att ordna sig.