… och tron är ofta den som ger oss styrka”.
Den lilla, lilla handen i min.
De pyttesmå fingrarna mot min hud.
Alldeles för liten, och ändå den finaste någonsin, låg han framför mig.
Snälla, stanna hos mig.
Jag berättade för honom hur mycket jag längtat efter honom.
Hur saknad han är.
Jag berättade saker för honom som jag ville att han skulle höra från mig.
Jag ville att han skulle veta hur mycket jag tyckt om att vara hans mamma
de här få månaderna han bott i min mage.
Så overkligt. Och så verkligt. På en och samma gång.
Han som alldeles nyss legat mjukt inbäddad och skyddad i min mage.
Att nu ha honom alldeles framför mig, mjukt nedbäddad i en liten ask.
Omsorgsfullt omstoppad.
Tänk att ha blivit given möjligheten att hålla hans lilla hand i min.
Det var helt oväntat att något så vackert skulle inträffa under en av mitt livs
absolut värsta dagar.
Den vackerheten tar jag med mig.
Jag håller hårt i den när det svarta slukar mig.
Ikväll faller mina tårar för dig älskade starka du.
Jag har inga ord. Men jag har en axel om du behöver och en telefon som alltid är på – den dagen du vill och behöver!
Kärlek och styrka till dig!
Tack finaste du!
Kram.
Finns inga ord till tröst. Känner med dig så mycket i denna svåra stund ❤️
Ja, det är knepiga tider det här.
Tack.
Kram, min vän!
Tack och lov för dig.
Kram.
Tänker på dig, kram
Tack. Kram.
Så otroligt fint att du fick hålla lilla handen i din!
Och att du gjorde det!
Kram <3
Ja det var ett ögonblick som jag alltid kommer att minnas.
Kram.
Pingback: Lättnad. Att valet att välja bort inte var ett misstag. | Svart nonsens och prunkande rappakalja