Det står en främmande människa i min spegelbild.

Min spegelbild.
Är inte jag.
Det kan den omöjligt vara.
För om den var jag skulle jag väl känna igen mig.
Vilket jag inte gör.

Förändringen som pågått i 8 månader har trots sin längd varit snabb.
Den har inte nått huvudet, den huserar bara i kroppen.

Den 20 februari 2012 befann jag mig på Ersta sjukhus i Stockholm för att göra en Gastric by pass (gbp).
Med en ögonbedövande utsikt över vattnet och Stockholms stad låg jag på ett operationsbord vid 15-tiden på eftermiddagen.
Och var vansinnigt rädd.
Fullproppad med lugnande var jag alltså både drogad och rädd, märklig kombo det där, vill jag lova.

Operationen gick alldeles utmärkt.
Vilket jag innan varit helt övertygad om att den skulle göra.
Jag var på benen någon timme efter.
Och resten är historia, som man brukar säga.

Men det är där, i innebörden av att ”resten är historia” jag önskar att jag varit mer påläst innan jag blev opererad.
Jag hade förvisso läst på, samlat fakta och kände mig oerhört väl förberedd.
Däremot hade jag helt missat patientens berättelse. Helt.
Förutom någon blogg jag läst, men som allt som oftast avslutas någon vecka efter operationen eftersom bloggaren fått ett nytt, fantastiskt liv och därför inte har behovet av sin gbpblogg längre.

Nu, när jag tillhör de som är på ”den andra sidan” så vet jag att den riktiga historien börjar strax efter man gjort om kroppens funktioner och kommer hem till vardagen igen.
Det är liksom först då det är skarpt läge.

För mig innebar det att ändra mycket stora delar av mitt liv.
Allt från att skaffa rutiner till att bli målinriktad.
Och sisådär hundra miljarder saker där emellan.

Och det går bra.
Jag ska inte tråka ut er med att berätta allt jag gjort nytt i mitt liv.
Eller hur många gånger jag ska äta per dag (7) eller storlekar på portionerna (mellanmål 2 dl, lunch och middag 2.5 dl)
Haha, nej allvarligt, jag skulle kunna skriva många sidor om just det, men jag nöjer mig med ovanstående.
Får jag behovet av att fördjupa er i det hela, ja då får det bli i ett helt annat blogginlägg.

Det jag egentligen vill prata om här är resultatet av förändringarna.
Nämligen viktnedgången.
Målet för mitt beslut att söka denna operation.
En mycket behövlig viktnedgång för att spara min kropp, för att öka chansen för den att
hålla ett helt liv.

Den var självklart väntad. Vad annars?
35 kilo på 8 månader. Det är helt okej. Följer allt som är ”normalt” för denna operation.
Men nu, nu börjar det dra ihop sig till kärnan av detta inlägg.
Nämligen att jag inte känner igen mig själv.
Jag har tappat bort mig själv totalt.

Jag ser mig i spegeln och det är inte jag som tittar tillbaka.
Det är någon annan.
Som i ansiktet liknar mig, men som har en annan kvinnas kropp.
Den är helt okej, kanske lite mjuk, den har fortfarande några kilo för många, men på det hela taget ser den faktiskt mycket okej ut.

Problemet är bara att den inte är min.
För jag ser inte ut sådär.
Jag är överviktig, inte ”normalviktig”.

Mitt huvud förstår inte.
Jag tittar på bilder av mig själv.
Hur jag såg ut före operationen. Och hur jag ser ut när 8 månader passerat.
Jag skäms oerhört för hur jag såg ut innan, och undrar hur fan jag kunde låta mig bli så.
Jag känner mig oerhört glad för det jag är nu.
Men kan fortfarande inte ta in att det är jag.

Jag går omkring i stora tröjor.
Jag fixar inte att ha på mig något som sitter åt runt kroppen, såvida jag inte är berusad.
När något sitter åt, som den huvtröja som införskaffades igår, då känner jag mig oerhört
naken och utsatt.
Jag är van att ha ett skydd mot folk.
Nu finns det inget skydd. Utan jag står liksom spritt språngandes naken inför alla.
Och jag får ett enormt behov av att gömma mig.

Som kraftigt överviktig var jag helt osynlig.
Som mer normalviktig är jag helt plötsligt mindre osynlig.
Den förändringen känns verkligen helt… annorlunda… och väldigt hotfull.

Sådana här tankar och känslor hade jag behövt läsa om innan jag opererade mig.
För jag är långt ifrån ensam om att ha dem.
Numera är jag med på forum, som ger en långt mer nyanserad bild av hur livet
efter en gbp är.

Jag tyckte som sagt att jag var så påläst och förberedd.
Men endast de opererades berättelser tillsammans med medicinsk fakta hade kunna
förbereda på ett realistiskt sätt.

Nu springer jag liksom efter hela tiden. Jag försöker jaga ikapp mig själv.

Låt mig förtydliga mig, så vi alla förstår vad jag känner.

Jag är mycket, mycket nöjd och oerhört tacksam över operationen.
Den är helt rätt för mig.
Vår sjukvård är för mig helt fantastisk.
Jag fick precis den chans och möjlighet just jag behövde.

Det här är naturligtvis en resa resten av livet för mig.
Så 8 månader in på resten av mitt liv vore lite våghalsigt att spå framtiden an.
Men jag känner mig glad och lyckligt lottad, och ser mycket ljust på framtiden.

Det vore mycket uppskattat om min hjärna fort som tusan kunde komma ikapp min kropp.
Så jag till fullo kan njuta av det jag åstadkommit.