Jag spinner vidare från gårdagens aftoninlägg.
Jag tror inta att J är en djävlig person.
Jag förstår att hans beteende är en mix av mönster från det förflutna.
Precis som det är för oss alla.
I kombination med mig, som saknar självkänsla, blev det riktigt galet.
Han och jag triggade, utan tvekan, varandras sämre sidor.
Så ser jag på saken.
Allt annat skulle göra för ont, nämligen.
Nu på sistone har jag äntligen kunnat uttrycka mig om att han varit en djävla
skit mot mig.
På ett omoget och ickeanalyserande sätt är det skönt att kunna kväka ur mig den meningen.
Att äntligen kunna säga att hans beteende mot mig har varit djävligt skitigt, är förlösande.
Ilskan har äntligen väckts ur sin medvetslöshet.
Men låt oss påminna oss, än en gång, om att den person jag beskriver honom som,
knappast påminner om den person ni känner honom som.
Just för att jag kände honom som partner, ni känner honom som kompis, granne eller släkting.
Varför han har blivit som han blivit har jag spenderat alltför mycket tid på att
försöka förstå.
Nu bryr jag mig inte längre. Jag konstaterar att det är som det är.
Kanske för att jag äntligen accepterat att oavsett vad jag kommer fram till,
är det ändå bara spekulationer från min sida.
I grund och botten spelar det ingen roll.
Oavsett vilka mönster vi har, ger det oss inte rätten att vara djävliga mot andra.
Mönster kan ge en välbehövlig förklaring, men de ger oss inte fri lejd till att
bete oss hur som helst mot andra.
Mitt förflutna ger mig ingen rätt att vara en skit mot dig.
As simple as that.
Här vill jag fokusera på mig och på hur jag fungerar, läs; inte fungerar.
Däremot blir J omöjlig att hålla utanför, eftersom många av mina berättelser
involverar honom.
Det är beklagligt, men att göra det annorlunda, att skriva ut honom helt ur det
jag berättar går inte.
Resultatet skulle bli alltför märkligt.
Samt att jag är jäkligt less på att censurera mig själv.
Min blogg, mina tankar.
På ett respektfullt sätt absolut.
Censurerandets tid är dock förbi.
Tillbaka till inlägget från igår afton.
Jag har gjort till vana att inte behöva andra människor.
Ibland kan det inte undvikas, men jag gillar det inte.
Jag tycker inte om att visa mig sårbar.
Jag tycker inte om att behöva be någon annan om dennes tid.
Jag tycker inte om att utsätta mig för att få ett nej, eller bli avvisad
när jag visat att jag behöver hjälp.
Av den enkla anledningen att jag känner mig absolut värdelös om jag blir
nekad hjälp.
Jag drar vilda paralleller i huvudet, där jag inte duger för den andra.
Att jag inte är värdig nog att hjälpa.
Mot den bakgrunden är det nog betydligt lättare för oss alla att förstå
varför jag är så känslig för det hela.
Ett par svängar med J och jag visste att ju mer hjälplös eller hjälpsökande
jag var, desto större avstånd tog han från mig.
Min lösning blev att helt enkelt inte behöva hjälp.
En strategi som inte fört något gott med sig.
Eller visst, jag har blivit en jäkel på att fixa och klara mig själv.
Men samtidigt gått miste om en hel del saker, då jag inte velat vara
till besvär eller last för andra, och då hellre låtit bli att göra vissa saker.
Jag är såpass osäker på mitt eget värde att jag inte vill utsätta mig för
att bli bortvald om jag visar någon svaghet.
Att bli nekad hjälp, helt utan skäl, det gör ont.
Men det föder inga direkt arga tankar hos mig.
Mest besvikna sådana, besvikna på mig själv, att jag inte fixade grejen själv.
Jag slår på mig själv, tycker att jag är värdelös som inte klarar mig själv.
Samtidigt som jag vet att de flesta andra också behöver hjälp vid vissa tillfällen.
Men det spelar ingen roll.
Det arga, besvikna och ledsna känslorna vänder jag inåt.
Sväljer djupt inom mig, där de förvandlar magen till brinnande, svidande lava.
Det gör fysiskt ont, ska ni veta.
Men hellre det än att konfrontera personen.
Ifrågasätta varför den inte vill hjälpa mig, när den både har kunskapen och har tid.
Samt att jag hjälpt denne vid åtskilliga tillfällen.
Nej, de frågorna och den besvikelsen gömmer jag djupt inom mig.
Den vånda det innebär att behöva be om hjälp, är sällan värd hjälpen.
Här kan ni läsa om en sådan gång, då jag behövt J:s hjälp.
Och hur jag våndades över att be honom om den.
Ni läste det kanske då, om ni väljer att läsa det igen, då gissar jag att
orden får en helt ny innebörd.
Så psykiskt drar det här igång en massa tankar och känslor om att sakna värde
och vara oälskad.
Samt en hel uppsjö frågor om varför han gjorde som han gjorde.
Det snurrar på friskt inne i huvudet när detta drar igång.
Fysiskt händer det också saker.
Brännande och svidande mage kommer först. Omedelbart skulle jag vilja säga.
Sedan blir jag oerhört stel i kroppen.
Gör så små rörelser som jag bara kan. Allt för att inte dra till mig någon uppmärksamhet.
Som jag vill skydda kroppen mot något farligt.
Jag böjer ned huvudet, låter blicken vila i golvet.
Andas kort och stötvis, högt, högt uppe i lungorna.
Mina händer och fötter domnar liksom bort.
Jag får ett enormt behov av att kissa.
Huvudvärken kommer också.
Inget utlopp hittar jag för allt detta.
Utan jag sväljer det tyst. Låter alla känslor bli kvar inne i kroppen.
Ger inte utlopp för det ilskna, arga, sårade eller ledsna.
Jag kan ibland prata med någon vän om det.
Men det samtalet kommer ofta med en fördröjning på några dagar, vilket
gör att det tappar mycket av det jag upplevde då.
Jo, en annan fysisk sak jag gör när ovan inträffar är att le.
För mig själv, jag går alltså runt i min ensamhet och ler.
Jag ler med munnen, men gråter inombords.
Jag förstår verkligen inte varför jag gör så, men det händer när jag är
rejält sårade och tillplattad.
Då kommer leendet, som om jag vill trösta mig själv kanske.
Så, kontentan av det hela blir, att jag ser till att hålla mig till saker som jag fixar själv.
Där jag inte behöver blanda in någon annan.
För att slippa visa mig sårbar.
För att slippa bli ignorerad i min sårbarhet.
För att slippa känna mig oälskad.