Det trassliga trasslar betydligt mindre nu.

God morgon!
Idag är jag på bättre humör.
Inte arg och frustrerad som senast vi hördes.
Sömn har en fantastisk förmåga att ta bort dåligt humör, eller vad säger ni?
Igår dök inget inlägg upp här på bloggen.
Jag minns inte när jag senast skippade en dag.
Nåväl, nu är jag tillbaka så nu slipper vi inte varandra.
I ärlighetens namn började jag skriva detta inlägg redan igår, men blev inte
färdig med det.
Behövde putsa på det innan jag släppte det kände jag, och igår var en mycket hektisk dag som avslutades på Casa Hawk med middag för att fira Affes födelsedag.
Därav att det välbehövliga putsningen inte blev av.
Förutom att fira Affe drack vi vin och såg rysare. (But why?!)
Ja inte Affe då, utan Erika och jag.

Men vi hade väldigt trevligt på Casa Hawk, trots rysare.
Mama Skogly hade dukat upp mycket gott till middag, vill jag lova.
Till allt det hade hon även köpt mat speciellt för mig, endast avsett för mig.
Precis hur mycket tror ni att det värmer?
Så nu sitter jag skönt tillbakalutad i den Casa Hawkiska soffan och bloggar såhär på morgonkvisten.
Vilket skönt sätt att spendera en morgon på!

Jag hoppas för övrigt även på att få nummer tvåa mig idag.
Haha jajamän, låt mig berätta om min önskan och förhoppning för er.
Det är nämligen exakt en vecka sedan senast.
Jag tycker att det börjar vara dags.
Riktigt dags, för att vara kristallklar.
Laxoberal ska strax drickas. För uppenbarligen behöver min mage och tarm lite övertalning då det gäller att släppa ifrån sig sin dyrbara last.

Nåväl, nu kör vi vidare med inlägget som var såpass viktigt att det behövde putsas på innan det släpptes.

Som jag väldigt argt och uppgivet hintade om härom dagen, innan min bloggpaus, så har jag ett pågående energiförlustsproblem i min absoluta närhet.
Min familj och jag är inte riktigt kompatibla just nu.
I alla fall inte riktigt så jag känner mig tillfreds.
Eller, min pappa och jag är det kanske inte så väldigt ofta till vardags i vilket fall.
Men vi brukar hitta ett sätt att förhålla oss till varandra som fungerar.
På sistone har det dock börjat trassla lite mer, gissningsvis för att jag
är en hel del i stugan då jag är ledig.
Vi håller oss liksom ur vägen för varandra på ett enkelt sätt, som funkar för båda.
Men på sistone har vi krockat ett antal gånger.
Vilket är tröttsamt som satan.
I alla fall för mig.
Han verkar fixa det betydligt bättre än jag, dessa krockar.
Han gör som han han alltid gjort, kräks ur sig och stormar ut.
För att 2 minuter senare komma tillbaka och vara som vanligt igen.
Som om inget hänt eller sagts strax innan.

Det fungerar inte för mig.
För mig ligger orden kvar längre än så.
Att då liksom lämna det som just sagts som om inget hänt… nej.
Ord sårar, om än de sägs under tillfällig ilska.
Och tja, min far har inte den verbala förmågan, så när jag frågar varför han sa
som han nyss sa, då blir han förbannad igen och stormar ut med några väl valda
ord. Igen.
Jag har levt så hela min uppväxt, jag gillade det inte då, och jag gillar det på inga
sätt nu heller.
Sägas bör i rättvisans namn att jag inte är bättre.
Inte ett dugg. Men på ett annat sätt.
Jag använder min verbala förmåga till att krossa honom.
Jag jävlas, jag retas medvetet med honom där han inte kan nå mig, genom att snurra upp honom på läktaren rent argumentationsmässigt.
Vanliga sådana som platsar i helt vanliga diskussioner, men syftet är elakt.
Jag gör det för att jävlas med honom.
Jag gör det för att att vinna över honom.
För att förödmjuka honom genom att visa att jag är mer intelligent än vad han är.
Vilket blir enkelt när han är underlägsen mig i att använda ord.
Jag vet ju att han inte fixar att svara på sådant. Men jag kan liksom inte låta bli.
Jag gissar att det är mitt sätt att försvara mig.
Och framförallt för att ge igen.
För en helvetes massa saker. Från många år tillbaka.
Men det leder ju självklart ingen vart.
Han kommer inte att förändra sig, tro mig, jag har försökt prata med honom
och förklara hur jag mår och känner när han gör sådär.
Men nej. Någon förändring har det inte lett till.
Och därför kan jag inte låta bli att jävlas med honom.
Liksom driva honom till vansinne när han jävlas med mamma eller mig.

Men det får inte mig att känna mig bra med mig själv.
Tvärtom.
Jag känner mig som dynga när jag gör såhär.
Jag tycker om min pappa, väldigt mycket, mitt i allt det här komplicerade.
Jag önskar och vill innerst inne ha en fin och varm relation med min pappa.
Och som jag beter mig kommer det aldrig att kunna hända.
Fast jag vet samtidigt att det inte skulle hända i vilket fall.
Men jag kan liksom inte sluta tänka att om jag bara skärpte mig och betedde mig snällt så skulle vår relation vara annorlunda.
Att vi skulle ha något mer med varandra än att liksom vara civiliserade.

Så vad som gäller är att jag måste hitta ett sätt att klara av de här
situationerna där vi krockar.
Utan att de gör ont och utan att det ligger kvar hos mig.
Så är det bara.
Däremot har jag inte lyckats lösa den biten i nuläge.
Jag känner att jag till slut liksom håller mig ur vägen.
Så att vi inte behöver mötas eller umgås.
Vilket är trist, för det är min pappa.
Och jag vill verkligen ha en fungerande relation med honom, sagt än en gång.
Jag vill att han ska tycka om mig. Vara stolt över mig.
Jag vet att han tycker om mig, det glimtar till ibland så att jag förstår det.
Och mamma säger att han gör det. Tycker om mig alltså.
Hon säger att han frågar efter mig, om hon hört om jag ska hälsa på dem
under dagen.
Jag blir alltid lika förvånad när mamma berättar det för mig.
För jag ger honom inga skäl till att tycka om mig.
Jag undviker ju honom, och pratar artigt med honom.
Eller jävlas i någon av alla sammandrabbningar.
Men jo, jag tänker mig att han tycker om mig, på sitt sätt.
Men det hjälper liksom inte.
Det är liksom för många hårda ord och skit som hänt under åren för att
jag ska fixa det.
Jag behöver en permanent förändring från honom för att jag ska kunna
möta honom med ett annat sätt.
Jag känner liksom att jag kommit till en gräns där jag tappat orken och kanske även lusten att förbättra vår relation.
Den blir tillfälligt bättre absolut, tills nästa gång jag säger eller gör något som inte funkar med hans sätt att se på det.
Då är vi tillbaka på ruta 1.
Och nu har jag kommit till det stadiet då jag inte längre vill lägga
mer energi på att försöka.
Utan hittar vi bara ett sätt att samexistera på samma ställe utan att
bråka alltför mycket, omän det betyder att vi i mångt och mycket utbyter artigheter vid ett middagsbord, är det okej.
Det kan ju faktiskt vara trevligt det med.
Samexistens, ja gärna.
Relation som fungerar som jag önskar, nej gissningsvis inte.

Samtidigt som pappas och min relation har blivit mer gnisslig, så har mammas och min relation också börjat trassla en del.
Det gjorde den även förra sommaren, jag gissar att det sammanträffandet på att vi ses långt mer på sommaren, eftersom jag gärna spenderar min lediga tid i stugan.
Det beror på ett antal faktorer för oss båda.
Till väldigt stor del beror det på mig.
Jag måste skärpa mig. Så är det bara.

En del av sakerna som trasslar kommer jag att kunna skriva om, eftersom det
riskerar att såra. Samt lämna ut på ett sätt som inte är vänligt eller okej.
En aspekt som jag inte nämnt här på bloggen, som har en avgörande roll i det här.
Det är inte hemligt på något vis, men jag kommer inte att prata om det här
liksfullt.
Det är av respekt för min mammas rätt till integritet och privatliv.
Jag har, som sagt, missat det vid några tillfällen, då det gäller henne, under de år jag bloggat.
Gånger då jag varit arg och besviken.
Och därmed skrivit om den här faktorn.
Men då har jag fått några vänliga och varma rader skrivna till mig från Vickan, som på ett mjukt sätt fått mig att se det ur mammas perspektiv, och då har jag ändrat min text, eller tagit bort den helt.
Just för att jag gjort det katastrofala misstaget att skriva när jag varit
arg eller besviken.
Vilket jag har som tumregel att inte göra, så länge det handlar om någon
annan än mig själv.
Handlar det om andra i relation till mig, då ska jag alltid vänta tills
de arga eller besvikna lagt sig.
För jag tappar nämligen perspektivet när jag skriver i det läget.
Och då tycker jag helt plötsligt att jag minsann får skriva vad jag vill,
så länge personen jag skriver om skulle hålla med om att det inte är någon
osanning jag kommer med.
Men så är det inte.
Givetvis.

Jag har inte rätt att skriva om andra med en perspektivlöshet.

Därför är jag glad de gånger då Vickan liksom fått mig att se att jag
gått längre än vad som är okej.
Det är så det ska vara.
Jag kan vara uppriktig här på bloggen, men det är fortfarande bara min synvinkel som kommer till tals.
De jag skriver om har ingen chans att säga sitt eller svara på det jag skriver.
Och att då skriva med mina ögon som är färgade av en frustration, besvikelse eller ilska blir inte bra.
Då är det bra om någon kan få mig att läsa om mina ord med ett vänligare inställt jag.
Vilket oftast får mig att vilja ändra min text, eller rent av ta bort den helt.

Likafullt, jag kommer att kunna skriva om trasslet som ibland på sista
tiden rispar i mammas och min relation.
Utan att det blir galet för någon av oss.

Hon och jag pratade länge härom kvällen.
Det kändes väldigt bra.
Nu förstår vi varandra bättre.
Och jag känner mig otroligt mycket gladare.
Kanske räcker det alldeles utmärkt med det samtalet.
Det kan mycket väl vara så att vi faktiskt förstod varandra så pass att
trasslet faktiskt upphör.
Vi hade det här samtalet förra sommaren också.
Då tog vi det i ett långt senare skede i trasslet, vilket jag är glad att vi inte gjorde den här gången.
Hennes och min relation är viktig för mig, hon betyder världen för mig.

Samtal, ärliga och uppriktiga sådana, är fantastiska.
Så mycket som vinns genom att lyssna.
Och så mycket som vinns genom att bli lyssnad på.
Samtal är verkligen the shit hörrni!

Det här kommer att bli bra.
Jag känner mig förvissad om det.
Annars så sätter vi oss i var sin del av soffan och fortsätter att prata.
Svårare än så behöver det inte vara.

Låt oss alla ha en härlig lördag.
Och ja, jag försöker ignorera att det pågår langos i vår stad i helgen.
Japp, Stadsfesten är synonymt med langos. För mig.
Och nej, friterat och jag går inte ihop.
Så denna festivalhelg undviker jag stan.
Just för att langos pågår där.