Din snopp gör att jag inte kan umgås med dig.

Jag gillar inte män.

Japp, du läste helt rätt.

Jag gillar inte män, karlar, killar.
Har du snopp är du inte intressant för mig.

Som partner vill jag ha en man, men i övrigt klarar jag min fint utan.

Jag har inga killkompisar.
Jag klarar inte av det.
Det funkar bara inte för mig.

Jag klarar inte av den där lilla, lilla twisten som blir mellan killar och tjejer,
fastän man absolut bara är kompisar, på den mest platoniska av nivåer.

Det där som gör att man ser på varandra lite, lite annorlunda än på sina tjejkompisar.
Den roliga/flirtiga (vi snackar platoniskt flirtigt fortfarande här) jargongen.

Men framför allt fixar jag inte den där känslan av att bli betraktad.
Inte för att jag blir betraktad på det viset, men bara tanken om att evenutellt
kunna bli det får mig att vrida mig av ångest.
Det får mig att tänka på den kvinnlighet jag besitter enbart i form av att
vara kvinna. Och som jag gjort allt för att ta bort hos mig själv.

Det är lättare att bli betraktad av tjejer.
Där finns inget intresse, oftast.
Utan mer en nyfikenhet på vem du är.
Eller, om jag tänker på det lite ordentligt och lyssnar till andra tjejers
upplevelser av tjejkompisar, jag är inget hot mot dem.

Utseendemässigt.

De kan släppa in mig i sina liv.
Jag hotar dem inte genom att konkurrera om uppmärksamhet från det manliga könet.
Jag hotar dem inte som konkurrent om deras partner.

Mitt mindre vackra yttre kanske har någon fördel, när allt kommer omkring.

Tjejer kan vara vän med mig, för jag är inget hot mot dem.

En del tjejer upplever andra tjejer som lömska, plansmidande, falska och
baktalande, det slipper jag.
Jag blir därför alltid lika förvånad när jag hör tjejer beskriva andra tjejer
på det krassa sättet.
För min bild av tjejer är en helt annan.

Just för att det inte blir något problem mellan dem och mig.
Det blir det med karlar ibland. Eller har blivit för mig i alla fall.
Och eftersom jag uppenbarligen har väldigt svårt för att sätta gränser
mot den typen av problem, så väljer jag bort hälften av Sveriges befolkning.

Det känns enklare än att sätta gränser.

Jag har inga problem med att vara trevlig mot snoppägande varelser.
Däremot visar jag absolut inget av mig själv.
Hela mötet och samtalet håller jag skickligt på deras planhalva.
På det viset kommer de aldrig i närheten av det som är jag.

Visst har jag träffat killar/män/karlar (kalla dem vad du vill) som
är trevliga.
Mina vänners karlar är riktigt trevligt folk, inget snack om den saken.
Dem klarar jag av endast för att för mig är de mina vänners karlar.
Omän vi känt varandra i 10 år, så räknar jag inte dem som mina vänner,
utan som respektive till mina vänner.
Det ger mig det utrymme jag behöver för att kunna ha roligt i deras sällskap.

Om någon karl till mina vänner läser dessa rader, ha överseende med mig i detta.
Låt mig ha min benämning på er, som mina vänners karlar, det gör att jag kan
umgås med er, och faktiskt till och med gilla er.
Jag får lite avstånd till er. Vilket är ett måste för mig.

Det finns en del andra kul och trevliga karlar också i och för sig.
De i Missenträsk som kommer förbi ibland.
Jag gillar dem, de har något kul att berätta, sitta och tokprata lite.
Men de kategoriserar jag till ”karlarna i Missenträsk”, Jörgens bekanta.
Då har jag återigen skapat det avstånd som jag behöver.

Mina svågrar är trevligt folk också.
Olika varandra och väldigt kul att spendera tid med.
De är Jörgens bröder, därför går de an.

Jag skrev inledningsvis att jag inte har några killkompisar.
Det är sant. Med en liten modifikation.
Jag har faktiskt någon karl i min omgivning som kvalar in.
Men de är mycket få.

Den som jag däremot tycker om bortom allt förnuft är Patrik.
Han och jag har känt varandra sedan högstadiet.
Spenderade även flera år runt 20-strecket som flickvän/pojkvän.
Förhållandet mellan oss nyblivna vuxna fungerade inte, men väl vänskapen.
Han är fantastisk. På en mängd olika sätt.
Han är trygg och stabil.
Honom känner jag väl.
Han känner mig väl.
Vi kommer att vara vänner intill tidens slut. Om jag får bestämma alltså.

Jag litar på honom.
Det gör jag inte med någon annan man, förutom Jörgen.

Jag har en mycket komplicerad relation till män.
Grundlagd och cementerad redan som barn.
Jag vet att jag kan arbeta bort stora delar av det jag i nuläge
inte klarar av.
Jag är bara inte säker på att jag vill.

Vi har pratat om detta på Kliniken.
Vi har kartlagt.
Jag har en mycket klar bild av varför jag blivit såhär.

Jag vet bara inte om jag vill göra något åt det.
Jag har ingen lust att på något vis göra mig mer sårbar.

Samtidigt inser jag att det finns mycket att vinna i att arbeta bort motståndet
Det som gör att jag inte vill umgås med stora delar av de människor jag möter.
Jag missar rimligtvis väldigt många roliga och intressanta möten.

Mycket av jobbet på Kliniken handlar om gränssättning.
Allt eftersom det fortskrider, tänker jag mig att det skulle kunna leda till att
jag omvärderar mitt beslut att inte ha manliga vänner.

Förändringens vindar blåser ju, så vem vet?