Nu blev det mörkt igen.
Av ingen anledning.
Fast det är ju självklart inte sant.
Benar jag i det ser jag precis sambandet och anledningen.
Räcker med en liten trigger, så är det igång.
Känslan och tanken kom över mig.
Att jag borde göra mer.
Hitta nya saker att engagera mig i.
Göra de åtaganden jag redan har till både roliga och intressanta.
Det leder till de smulans blytunga tankarna att jag står still och slösar med livet.
Utan nyfikenhet.
Utan riktigt mål.
Som om det brinnande hos mig just nu bara är en kolhög.
Allmänt död.
Jag vill brinna, ha mål, känna mig passionerad, intresserad och levande.
För vad spelar ingen större roll.
Utan bara någonting.
Inte detta vakuum.
(Behövde för övrigt googla ordet vakuum, för
jag hade ingen susning om hur det stavades, då samtliga av mina
stavningsförsök förkastades ilsket rött av stavningskontrollen…)
Jag vill känna kraften som driver framåt.
Jag är för levande för att vara död.
Och jag är för död för att känna mig levande.
Kanske svart ute, men inte svart inne. Den där förmågan du har att med få ord måla ett helt landskap, dess skiftningar och ljus är omöjligt att finna utan passion för orden.
Att brinna är överskattat. Det är sjukt jobbigt att se till att tillförseln av bränsle är konstant. Att sätta upp mål kan vara att ta sig ur sängen. Eller att öppna ögonen. Allt är relativt. Och måste man vara intresserad av allt hela tiden eller kan det få vara okej att inte vara ett dyft intresserad av någonting ett tag? Acceptera mörkret som tillfälligt lägrar? För ljuset kommer. Ljuset kommer alltid. Tänk, kanske redan i morgon …
Peppar Camilla
Du har den där fenomenala förmågan att skriva precis de ord jag behöver läsa.
Tack för det vännen.
Strålande! Då ger du mig energi och jag dig. För energi kan varken skapas eller förstöras. Bara omvandlas från en form till en annan.