Don´t worry about a thing, cause every little thing gonna be all right.

Jag längtar efter Vickan alldeles otroligt mycket vissa gånger.
Idag är en sådan dag.
Jag vet inte varför just idag, jag har liksom inte påmints om henne
just denna morgon.
Kanske har det med snön att göra.
Den väcker känslan av att julen är på väg.
Vickan brukar ofta tajma sina Sverigebesök till vintrarna, så vem vet
kanske är det snön som dragit igång längtanskänslorna.
Hon hade även den märkliga smaken att dyka upp i våra liv för första gången
på just julafton, för övrigt.

Oftast låtsas jag inte om henne.
Som att hon inte finns alltså.
Det är enklare så för mig. För då saknar jag henne inte varje dag.
Fast då kommer dagar som denna, då längtan liksom slår till med full kraft.
Rakt i magtrakten.
Det bildas som ett hål av längtan där inne.
Det nästan svider och förlamar.
Som om det flödar runt obegränsat med gråt där inne.

Jag är synnerligen partisk här, men hon är helt fantastisk min syster.
Vi lever så skilda liv, och har gjort så hela vårt vuxna liv.
Hon är inte ämnad för Sverige, det har jag vetat alltid.
Och själv är jag den som mår bäst av att ha kyrktuppen inom synhåll.
Vi är olika på en mängd olika sätt, helt enkelt.
Vi hade inte känt varandra om vi inte varit syskon.
Men nu är vi, som sagt det, fastän det kan vara svårt att se, för några
likheter det har vi inte.
Förutom då vi pratar, våra röster är nämligen väldigt lika varandra.
Jag tror vi har samma mamma och pappa trots alla våra olikheter, lika fullt.

Jag söker i min blogg, sökordet är Vickan.
Jag inser att jag skriver om henne ofta.
Gång på gång är hon närvarande.
Jag läste några av inläggen nu, och saknaden blir överväldigande.
Gång på gång har jag berättat om hur viktig hon är för mig.
Hur stor betydelse hon har i mitt liv.
Mitt hjärta har hon, jag tycker om henne mer än vad ord kan beskriva, och
jag vet att hon känner detsamma för mig. Och det är enormt.

Hon är för närvarande på Papua Nya Guinea och jobbar en andra runda som volontär.
Denna gång för att utbilda sjukhuspersonal i arbetet med att hjälpa våldsutsatta
kvinnor och barn.
Där är den typen av våld vardag. Inget konstigt alls. Utan normalt.
Synen på kvinnor skiljer sig i mångt och mycket från vår syn på kvinnor.
Där är de fortfarande ägodelar och arbetare.
Det har gissningsvis varit så här också en gång i tiden, men vår utveckling har
fört oss vidare.
Vilket så också kommer att ske där hon är. Det lär ta tid, men huvudsaken utvecklingen
sker. Det är det mest viktiga.
Jag förstår inte riktigt hur hon klarar av att i lugn och mjuk takt försöka
få fram förändringar där detta sätt att leva är cementerat.
Jag gissar att hon äger tålamod i mått som jag själv aldrig kommer att behöva äga.
Hon är för andra gången i ett samhälle som inte har speciellt många likheter med
vårat samhälle.

När vi pratas vid skrattar jag både förundrat och förfärat.
Hon må vara på samma jordklot som jag själv, men många gånger förstår jag att
världen där inte på något vis är som världen här.

Det gör att våra olikheter blir ännu större.
Och jag älskar att höra henne berätta hur vardagen ser ut hos henne. Den är så
annorlunda från min att den känns oerhört spännande.

Vi hörs inte ofta.
Jag minns faktiskt inte när jag pratade med henne sist.
Skype är fantastiskt.
Men trots det är det flera månader sedan vi talades vid.
Jag minns heller inte när jag mejlade sist.

Jag vet att hon läser min blogg nu och då.
Hon har även Facebook.
Så Alice har hon sett på bild, och läst om.
Det känns kul.
Hon vet att jag skaffat hund.

Däremot vet vi inte vad vi tänker på. Vad våra hjärtan fylls av.
Det får mig att bli väldigt gråtmild.
Dagar som denna då jag längtar efter henne.
Då hon blir så närvarande för mig.

För nu är snön här, och jag vet att Vickan tycker att vintern här är underbar.
Snö känns fantastiskt för henne.
Jag gissar att det blir så när man lever sitt liv på Nya Zeeland, där vintern
inte innebär varken snö eller minusgrader av större mått.
Och nu, på Bouganville, där det är sommar året om, där 27 grader ute får det att
kännas smulans småkyligt, att det blir nödvändigt att ta på sig en kofta.
Det är helt främmande för mig. Och ja, då är det lätt att förstå att
snö känns väldigt kul.

Jag vet inte när vi kommer att ses nästa gång.
Jag har ingen aning.
Kanske om ett år, kanske om några år.
Och idag, just idag känns det fördjävligt.

Jag längtar så otroligt mycket efter dig LSY.
Just idag så ser jag dig framför mig, hur du skrattar och hur du tittar
på mig med dina vackra, glada ögon.
Ditt ansikte som är så bekant för mig. Som om jag tittat på det hela mitt liv.
Du är efterlängtad, vi pratar ofta om dig. Du är alltid närvarande hos oss.
Mamma berättar om dig när ni Skypat, om hur du har det, om vad som händer i ditt liv.
Jag läser Marks blogg, hans ord får mig att skratta varje gång.
Han beskriver så klockrent det du beskrev första du var på Papua Nya Guinea.
Jag verkligen slukar hans ord.
För de får mig att komma närmare dig.
Jag städade min börs härom dagen.
Där hittade jag en liten knölig lapp, du vet de där blocken som mamma och pappa
har, där det är flera rader av lappar på samma block.
Alltså de mamma skriver sina handlingslistor på.
Där hade du skrivit ned refrängen på Bob Marleys ”Three little birds” samt ackorden.
Gissa om den lappen fick mig att skratta, haha vi var verkligen något alldeles extra där.
Låt oss ta upp gitarrerna när vi ses nästa gång.

Kram på dig, ska strax gå en runda med Alice.
Jag kommer att gå över Erikslid mot Psyket. Minns du när vi möttes där, stråket som
går genom skogen?
Jag minns hur vi kom och gick mot varandra, jag såg dig på långt håll där du kom i den
klarblå dunjackan.
Och jag kommer alltid att le glatt vid det minnet. Att du och jag sprang på varandra
då vi var ute på var sin promenad.
Jag menar, hur annorlunda är inte det, det är ju som om jag skulle gå ner på stan nu,
och stöta ihop med dig inne på Åhlens.
Hahaha, det är liksom bara saker som inte händer dig och mig.

Fina underbara du, jag tänker på dig alldeles extra mycket idag.
Just idag kommer jag ihåg precis allt med dina kvällrutiner, hur du gillar att gå omkring
när du borstar tänderna.
Hur omsorgsfullt du rengör ansiktet, och hur du gör det avslutande torkandet och
insmörjandet av det som regel på alla andra ställen förutom just på toaletten.
Små, små saker som du gör kommer upp i mitt huvud just idag.
Du betyder verkligen världen för mig.

XOXO.