För mig är du större än livet självt.

Min mamma förekommer ibland här på bloggen.
Som given medlem av Dårhus Degerman, men även i andra sammanhang.

Det här inlägget kommer uteslutande att handla om henne.
Som min mamma. Som min bästa vän.
Den människa jag beundrar mest.

Jag var ett efterlängtat barn. Kanske till och med lite mer efterlängtad än de flesta barn.
Mina föräldrar hade nämligen försökt få barn i 10 år utan att lyckas.
Det skulle nämligen visa sig att den migränmedicin min mamma tog, hade en
missfallsframkallande bieffekt.
När det uppdagades slutade hon med den, och storken fick inom kort ett uppdrag.

Två månader innan jag var beräknad gick dock vattnet.
Nu för tiden är det inga problem för sjukvården, men 1974 var det ett helt annat läge.
Mamma och pappa fick veta att fostret förmodligen inte skulle överleva.
Och de undrade om mamma ville föda fram det senare, eller om hon ville
chansa med ett kejsarsnitt.
Beslutet som togs då var förmodligen ett av de enklaste någonsin.

Så ett kejsarsnitt senare och jag såg dagens ljus.
Mamma berättar alltid om hur liten jag var. Att jag rymdes i pappas ena handflata.
30 cm, när de sträckte ut mig till bristningsgränsen, och vägde 1500 gram.

Jag fick stanna länge på Skellefteå lasarett.
Sköterskorna kallade mig Sara, vilket gjorde att mamma och pappa valde det namnet
som mellannamn till mig.

Sara, Anna, Cecilia.

Anna, efter både mormor och farmor.
Cecilia, efter dottern till en danspedagog från Boliden. (!)

Jag har alltid tyckt mycket om mitt namn.
Jag tycker om både Cecilia och Cicci.
Mamma är nästan den enda som säger Cecilia.

Hur som helst.
Eftersom jag kom lite tidigt till världen och som sagt hade tagit 10 år att få,
så stod jag mamma redan från början mycket nära.
Det skapades ett enormt starkt band.

Som har följt med ända fram till nu, 38 senare.

Mamma var både min mamma och min vän redan från början.

Jag hade, precis som många andra, också en period i tonåren där jag skulle bryta mig loss.
Bli vuxen.
Jag var inte en vänligt tonåring. Revolten gick våldsamt till.
Jag hade mycket ilska i mig, av olika anledningar.
Ord som hora, fitta, kärringjävel och liknande trevligheter skreks ur min mun,
kastat mot henne.
Jag har garanterat kallat min mamma alla de ord som man bara kan använda för att
spy ut sitt hat.

Det får mig inte att känna mig stolt eller värdig på något vis.

Min mamma hanterade det hela rätt bra. Lät mig reagera.
Och när jag fick henne att gråta, grät även jag bakom stängd dörr.

Jag betedde mig verkligen förjävligt under några år.

Kanske för att hon var den enda jag känt älskar mig så nära villkorslöst som man kan komma.
Jag vågade hata henne, för jag visste att hon skulle fortsätta älska mig.
Och alltid förlåta mig.
Jag har bett om ursäkt för det hela, som vuxen.
Mamma skrattar bara och säger, att det var väl inget.

Hon är min bästa vän. Och jag är hennes bästa vän.

Jag kan berätta allt för henne. Hur pinsamt, hemskt eller vansinnigt det är.
Jag undrar ofta vart hon fått den underbara förmågan ifrån, den som gör
att hon lyssnar, utan att falla död ner när jag berättar saker för henne.
Hon kan förvisso se lite lagom förskräckt ut, men flippar verkligen aldrig någonsin ur.

Hon är så otroligt tolerant mot människor.

Det är inte bara en fördel. Utan kan även vara en nackdel.
För hon tar skit utan att markera.
Inte på arbetsplatsen, utan privat.
Vilket gör väldigt ont hos mig. Att hon tar emot och tar emot.
Utan att trycka tillbaka.
Jag förstår vart många av mina mönster kommer ifrån.
Jag har lärt mig av henne att inte sätta tydliga gränser.

Min pappa och min morbror har genom åren bitvis behandlat henne som skit.
Sårat, förminskat och förlöjligat.
Det har gjort fruktansvärt ont att se.
Många av de konflikter jag haft med pappa har varit för att jag tagit
striden, när mamma inte gjort det.

Mamma och jag har pratat en del om det. Hon förklarade för mig att hon inte
trycker tillbaka för att hon redan ser sig stå över dem.
Jaha…bra för henne, men de orden tar inte bort det hemska jag upplevt
genom att se dem behandla henne utan respekt.

Hon är nämligen grymt verbal. Hon skulle inte ha några problem i världen att
sätta kristallklara gränser eller ta en diskussion.
Men hon använder det inte. Vilket gör mig rasande.

Jag har fått min kärlek för ord och samtal direkt från henne.

Hon har berättat att redan när jag var väldigt liten pratade hon mycket med mig.
Läste mycket för mig. Fick mig att intressera mig för böcker.

Vi är vänner. Men också mamma och dotter.
Jag berättar allt om mitt liv för henne, hon gör inte detsamma med mig.
Där kommer hennes mammaroll in. Den gör att jag för alltid kommer att vara
den av oss som kan berätta mer för den andra.

Det känns otroligt bra att ha någon som känner mig så väl.
Att veta att någon verkligen känner mig.
Hon ser direkt när något är galet, eller bra.
Jag behöver bara kliva innanför dörren. Eller rättare sagt, hon behöver
bara se mig komma gåendes för att veta i vilken sinnesstämning jag befinner mig i.
Hon säger ofta att jag har det mest tydliga kroppspråk som finns.
Det är skönt att inte behöva dölja eller förställa sig.

Vi umgås gärna. Sitter och pratar om allt och inget.
Viktiga saker, oviktiga saker.
Lagar mat ihop.
Hon har lösningar på allt. Lyssnar när jag funderar över något.
Träffas vi inte, så skickar vi som regel något sms per dag.
Vi håller liksom kontakten, på något vis, då vi inte ses.

Ibland har jag funderat om det är pinsamt eller fånigt att vara bästa vän med sin
mamma.
Nu när jag är vuxen har jag kommit fram till att det är helt okej.

Hon och hennes mamma var bästa vänner.
Mamma säger att när min mormor dog, då dog hennes mamma och bästa vän.

Jag säger ofta till henne att jag inte vill leva en enda dag utan henne.
Fast jag vet att det förmodligen blir så.
Om livet har sin gilla gång, ja då kommer hon att gå bort före mig.
Det är den enda tanke som gör mig rädd i djupet av vad som är jag.

Klockan tickar. Och jag vill vara den av oss som slipper leva utan den andra.

Jag har en syster, Vickan.
Hennes och mammas relation ser helt annorlunda ut än vad mammas och min gör.
Inte bättre eller sämre, bara annorlunda.
Det har den alltid gjort.
Vickan föddes med äventyret i blodet. Hon drog ut i vida världen och tillhör den numera.
De står varandra nära. Har en väldigt bra relation. På det sätt som passar dem båda.
Jag tror Vickan uppskattar att mamma och jag står nära varandra.
Det gör henne både trygg och glad, hon vet att vi har det gott i varandras sällskap.

Mamma har en så krass och ironisk humor.Hon är så vansinnigt rolig.
Får mig att skratta hysteriskt ibland.
I text är hon finurlig och smårolig.
Fast det jag tycker bäst om hos henne är hennes förståelse för andra.
Hennes tålamod med andra.
Det får mig att vilja jobba på mitt eget tålamod.

Förutom kärleken till orden har vi även musik gemensamt.
På inget sätt i form av att vi gillar samma typ av musik.
Nej, det handlar om det genuina musikintresset.
Så vi kan lätt relatera till hur vi känner inför musik,
fast vi känner det för olika musik.

Fortsätter jag i den här tonen så tror ni förmodligen att jag ser på min
mamma som om hon innehar både gloria och cape.

Riktigt så är det inte.

Det inte så att vi är vänner jämt.
Nejdå.
Det finns ingen som jag kan bli så tvärförbannad på som på mamma.
Ibland räcker några ord från henne och jag blir arg.
Jag vågar bli det. Hon tycker om mig oavsett.
Vilket gör det tryggt att våga bli förbannad på henne.
Jag kan bli absolut galen på henne.
Rent gissningsvis blir hon det på mig också, men hon är en seg typ, som inte
blir varken arg eller irriterad i första taget.
När hon väl blir det, ja då är det inte roligt. Alls.

Vi är långt ifrån ense om allt.
Båda gillar att diskutera, så där vi har olika åsikter, där diskuterar vi.
De kan bli många, långa sådana.
Oavsett oense så finns ändå stödet där.
Ett lysande exempel på det är min relation till kroppskonst.
Inget som min mamma delar på något vis.
Piercingarna går med nöd och näppe an, de går ju faktiskt ta bort.
Tatueringarna därmot är vi inte ense om.
Med henne kan jag inte sitta och spåna om nya tänkbara motiv, utan det
blir hellre så att jag berättar vad jag tänkt mig. Och inte får så
mycket till svar.
Jag gissar hon tycker de är för många och för stora i nuläge.
Och kanske ett och annat motiv som inte riktigt faller henne i smaken.
Men visst, hon är en good sport, och följde med på en sittning för att
kolla in vad det är jag gillar.

Jag kommer att sakna henne mer än vad det finns ord för, den dag hon inte
finns längre.
Mitt livs rädsla.

Någon av oss kommer att uppleva förlusten av den andra.
Mitt egoistiska jag hoppas att det är jag som slipper.

Jag säger till henne att jag älskar henne.
Men i själva verket finns det inte en chans att det jag känner för
henne någonsin kan rymmas i de orden.

Blir jag någon gång mamma själv, då kommer jag förmodligen att förstå
vidden av kärleken vår mamma känner för Vickan och mig.

Den som är så nära villkorslös kärlek man någonsin kan komma.