Dygnsrytm in the making.

En midsommar som inneburit mycket nytt är på väg att avrundas.
Den har tillbringats med människor jag i vanliga fall inte brukar
träffa för att fira midsommarhelgen med.

Annorlunda, på ett bra sätt, skulle jag vilja sammanfatta den som.

Idag har det varit en sliten Cicci som existerat.
Det beror till stor del på att jag vred dygnet galet genom att vara
uppe till 06.00 i morse, jag fixar inte riktigt sådant längre. 🙂

Blir en tidig kväll ikväll.
Jag vill verkligen vrida dygnet rätt igen, direkt.

Som ni sett på helgens blogginlägg har jag mått bra i helgen.
Inga konstiga dippar har inträffat.
Ingen sentimentalitet trots alkoholintag.
Känns riktigt bra det.

I morgon kommer jag däremot att föra oss in på lite mer mörka vatten.
Jag ska berätta för er varför jag är dödligt rädd att krascha.
Jag har nämligen gjort det tidigare, vilket var ett helvete.

Nu vet jag att något kraschande kommer det inte att bli tal om.
Det gör mig väldigt lättad och trygg.

Likafullt ska jag berätta om hur det gick till när jag kraschade för några år sedan.
Det är en sida hos mig jag inte har visat upp här på bloggen.
Nuddat vid den, absolut, men inte berättat om. Visat upp för er.
Varför jag gör det nu är att nu kan jag göra det.
Det kommer att skapa en bättre förståelse mellan er och mig.
Eller kanske en total avgrund mellan oss, om ni inte kan relatera.

Det är en hel del skam och sorg inblandat, men det är en mycket viktig
del i allt som är jag.

Så i morgon, då ska jag ta med er på en riktigt mörk resa.