Efter att ha sovit på saken kommer en långt mer mild version av gårdagens bulor på vägen.

Surmupp Degerman till er tjänst.

Det här inlägget kunde ha sett dagens ljus redan igår.
Min goda vän Erikas ord, då det gäller att agera under känslor, gjorde sig tacksamt påminda.
Hon har som åsikt att man bör sova på saken. Då starka känslor är inblandade.
Innan man agerar.
Klokt.
Starka känslor får oss, som vi alla känner till, att agera och säga saker vi sedan
önskade att vi låtit bli.
Att sova på saken ger perspektiv. Det mildrar.

Min irritation är väldigt liten nu jämfört med igår.
But still.
Vissa saker går mig på nerverna.
Och igår lyckades två incidenter inträffa på samma dag.

Låt mig presentera incident nummer 1:

The Kvinnoklinik.
Japp, ni vet det där stället där man besiktigar grejerna, bland annat.
Jag hade tid klockan 9.00 och var ute i god tid.
Anmälde mig i ”luckan” och satte mig ned för att invänta undersökningen.
… och som jag väntade.
Minuterna tickade iväg och till sist började jag fundera på om det var jag som sjabblat och
helt enkelt misstagit mig på tid eller dag.
Klockan 9.20 fick jag dock komma in. Vilket fick mig att inse att jag trots allt var där
på åtminstone rätt dag.
Möjligtvis mumlade kvinnan en ursäkt, men jag tror att det mest var önsketänkande från min sida.
Hon presenterar i samma andetag en studerande som skulle närvara vid min undersökning.
… en man.
Ni som följt med här på bloggen (innan jag valde att göra inläggen icke-synliga) vet att
det inte är aktuellt att ha en man med vid en sådan undersökning.
ÖVERHUVUDTAGET.

När hon presenterat honom ursäktade hon sig med att hon behövde tala med en kollega
som snabbast.
Jag blev ensam med denna man. I detta lilla rum.
Jag tänkte att det här händer inte mig.
Fast mitt mer sansade jag insåg att jajamänsan, precis det här händer mig.
Dels är jag ensam med honom i ett litet jävla rum.
Dels kommer jag att ha honom närvarande när jag ska lägga mig i den där stolen.
Men för fan…
Pulsen var farligt hög. Paniken låg just under gränsen för vad som går att leva med
utan att den tvingar min kropp att resa sig upp och lämna rummet.

Så satt vi i cirka 5 minuter. Han och jag.
I total tystnad.
Det kändes som en halv livstid.
Jag hade dock en klocka rakt framför mig så jag insåg att den halva livstiden faktiskt
bara var 5 minuter.
Men tro mig, de minuterna räckte för att ha gjort en blodtrycksmätning mycket intressant.

Nåväl, kvinnan kom tillbaka och det var dags att klä av sig och så graciöst som möjligt
få sig upp i den där märkliga stolen.
Väl där, just som hon skulle föra in den där kalla gräsliga saken, ringer hennes mobil.
Hon lägger ned den kalla gräsliga saken och plickar av mobilen.
Samt ber om ursäkt.
Resten av undersökningen gick dock som den skulle.
Förutom den lilla twisten att det var en man närvarande.

Så nej hörrni. NEJ!
Det där fungerade inte för mig.
Jag skrev ett brev till lassas våning 6 där jag berättade om mötet.
Jag skickade det inte förrän jag (enligt Erikas ever så kloka råd) sovit på saken.
Inte förrän i morse, med andra ord.

Jag förklarade att det är okej att man är 20 minuter sen.
Det kan jag leva med.
Jag skulle förvisso föredra att bli informerad om en försening, om möjlighet fanns.
Jag förklarade vidare att jag för fan (jag skippade svordomen) vill bli tillfrågad om jag
kan tänka mig att ha en studerande med i rummet.
Det är inte för mycket önskat. Anser jag.
Samt att jag vill bli tillfrågad redan när jag anmäler mig i ”luckan”.
För jag kan inte säga nej om jag skulle bli tillfrågad när personen är i rummet redan.
Då är det kört för mig.
I det läget säger jag ja oavsett om det är en man, en kvinna eller en hel skolklass,
ett fotbollslag eller samtliga anställda vid Rönnskärsverken.
Jag skulle le och säga att ”självklart, det går fint att de är med”.
Jag lade även till att om den studerande är en man, då vill jag inte ens bli tillfråga alls,
för det är inte ett alternativ att ha en man med i rummet där jag ska bli undersökt där nere.
Någon man ska inte se mig där ner.
(Såvida det inte är Rolf Scliker. Honom har jag bara träffat när jag varit påklädd,
men han ingav förtroende rakt av. På ett benkrossar-tydligt sätt. Han är undantaget
som bekräftar ingen-man-i-rummet-när-jag-blir-undersökt-regeln.)

Det var alltså inte en glad Cicci som gick därifrån igår kan jag meddela.
Ärendet jag var där i var uträttat.
Det var ju egentligen det enda som förvisso var viktigt.
Men likafullt. Nej.
Några fler besök på våning 6 under de där omständigheterna kommer det inte att bli.
Jag fixar det helt enkelt inte.

Jag ansåg nog att den incidenten räckte alldeles tillräckligt som tålamodsprövning
för en dag.

Men ödet ville annorlunda.
En djupdykning i byråkratins förlovade land testade mitt tålamod rejält innan
gårdagens eftermiddag var över.

Låt mig presentera gråahårståns-framkallande incident nummer 2:

Ja, jag förstår absolut. But it doesen´t make sense. Likafullt.
Förra veckan, var jag på grund av min mages krånglande, tvungen att inställa en
gruppträff jag hade i Klinikens regi.
Hörde av mig via sms till K och L och meddelade.
Samt meddelade mig på ett återbudsnummer.
En telefonsvarare där man talar in sitt återbudsärende. Mycket smidigt.

Igår damp en faktura ned för ett uteblivet besök på Kliniken.
Blev smulans irriterad, men tänkte att jag får ringa dit och klara upp situationen.
Sagt och gjort, jag ringde.
För att bli meddelad att avbokning samma dag debiteras.
Det räknas som ett uteblivet besök. Oavsett om jag ringt in och avbokat.
Och debiteras därigenom även med en faktureringsavgift på 50 kronor.
Besöket kostar 100 kronor.
Så en total på 150 riksdaler, precis som min faktura meddelade mig, var vad jag
skulle betala.
Jag frågade om hon på fullaste allvar menade att jag skulle betala för ett besök
som jag faktiskt avbokat.
Jo. Eftersom avbokningen skett samma dag.
Men snälla du, sa jag, jag blev sjuk samma dag, hur skulle jag kunnat ringa dagen före?
Hon hade inget svar på det.
Självfallet.
För det finns inget bra svar.
Och det var helt idiotiskt av mig att ens ställa henne den frågan.
Både hon och jag visste att hon var tvungen att ta emot min irritation utan
att kunna säga ett skit.
Jag sköt budbäraren.
Vilket verkligen aldrig är okej.
Beslutet om att ha denna regel var inte hennes. Hon levererade det bara.
Så den frågan skulle jag utan tvekan ha skippat, inser jag i efterhand.
Ett skolexempel på vad som händer när man är irriterad och tar ut det på någon.
Just don´t.
Jag sa att jag gärna ville ha numret till någon som faktiskt kunde prata med mig om det här.
Vilket jag fick.
Som tillhörde en mycket vänlig kvinna, som berättade för mig vad detta sätt att
hantera uteblivna besök baserades på.
Jag gissar att hon var van att prata med arga människor som undrade om folket där
borta totalt tappat förståndet.
Jag var dock noga med att berätta att det inte på något sätt var henne jag var
irriterad på, utan att det var saken i sig som jag hade svårt med.

Hon berättade att de tagit detta beslut då avbokningar samma dag var ett stort
problem för deras verksamhet.
Det skapar luckor i bokningarna som inte går att fylla.
Hon sa att man inte kunnat lösa det på något annat sätt än att debitera den typen
av avbokningar som uteblivna besök.
Jag förstod.
Jag förstår.
Absolut.
Men jag gillar det inte.
Inte för fem jävla öre.
Jag sa att det är helt vansinnigt.
Att om man blir sjuk samma dag finns inget annat att göra än att se sina
150 kronor försvinna.
Särskilt som jag, som alltså har frikort.
Ja, svarade hon, så är det tyvärr.

Det fanns inte mer att säga efter det.

Hon var mycket vänlig och pratade med mig på ett sätt som gjorde att det arga hos mig
inte var argt längre.
Jag kände mig mest bara uppgiven.
Hon sa att hon förstod att det blir fel, men att man kommit fram till att det här
är det enda de kan göra för att komma runt problematiken med dessa avbokningar
som stör planeringen, och som kostar enorma summor.

Vi lade på luren, på inget sätt ovänner.
Det slog mig då, att så är det ibland.
Man förstår. Men håller inte med.

Och nej, det handlar inte om 150 kronor.
Det handlar om möjligheten att få avboka om något akut händer.
Som sjukdom eller som något annat som inträffar och gör det omöjligt att närvara.
Utan att bli debiterad.
Jag har inget förslag på en bättre lösning, kanske jag ska tillägga.
Men det gör likafullt inte att jag gillar deras lösning.

Jag förstår problematiken ur deras synvinkel på ett privat sätt.
Jag är nämligen egen företagare själv. Som lever på andras bokningar.
Jag tampas absolut med avbokningsproblematik. Den kostar mig mycket pengar, utan tvekan.
Det kostar mig en del grå hårstrån också, då det gäller schemaläggningar som går i stöpet.
Så jag är inte okänslig eller okunnig inför problemet.
Jag kan givetvis inte förstå vilka miljarder denna problematik
genererar en stor aktör som landstinget. Självfallet inte.

Men jag undrar i stilla sinne hur många av mina kunder som skulle återkomma till mig om
jag debiterade dem avgiften för deras uteblivna besök.
För att de gör min verksamhet knölig genom att ibland måsta boka av sina besök samma dag.
Gissningsvis skulle ingen av de kunderna komma tillbaka till mig.
Någonsin.
Jag gillar inte att det är så, när jag står på den sidan, när jag är den som förlorar
inkomst på grund av avbokningar som jag inte kan fylla.
Men jag vet också att lösningen, för mig, inte ligger i att debitera mina kunder i det läget.

Nu har er något taggiga och bitiga Degerman, efter moget sovande på saken,
berättat vad gårdagens bulor på vägen handlade om.

Tilläggas bör även att gårdagen, förutom ovan nämnda incidenter, var en riktigt bra dag.
Intensiv, utan tvekan, men najs likafullt.
Många funderingar cirkulerar för tillfället i min sfär.
Jag gillar det faktum att jag har de bästa vänner ett liv kan erbjuda.
De jag har omkring mig, i vilken form de än är, är underbara, vackra pärlor.
Jag har turen att vara väldigt rik på det viset. När det kommer till vänskap.
Jag har gjort så helvetes många fel i mitt liv, tro mig på den, men då det kommer
till att ha varma människor omkring mig, där har jag gjort något alldeles rätt.
I tider som dessa är det mycket tacksamt.

Låt oss alla ha en riktigt fin onsdagskväll.