Egnahemsgatan då, Lidträsket 20 år senare.

När jag var tonåring, och jag var en ARG tonåring, så dög inte mamma och pappa alltid.
De fanns, absolut, men tja, föräldrar/tonåringar, njaeee, inte en helt lyckad mix alltid.

Jag hade extraföräldrar på den tiden.
Vuxna, förutom mina föräldrar, jag tyckte väldigt mycket om.
Högstadietiden och delar av gymnasietiden.

Jag träffade dem idag.
Jag kände direkt hur mycket jag verkligen tycker om dem.
Och hur mycket jag tyckte om dem då.
De såg ut precis som jag mindes dem.
De hade inte åldrats en dag.

Anette, Linda och jag hade en surströmmingslunch-date idag nämligen.
Där vi åkte jänkare, modell glidare, åt fantastiskt gott, satt på altanen
och myste utav bara den.
Det var, i mina ögon, en perfekt träff oss emellan.
Vi tre ungdomsvänner.

Extraföräldrarna jag pratar om är alltså Anettes mamma och pappa.
Som jag träffade när det var dags att släppa av Anette i familjens sommarstuga.
Som jag tyckte så oerhört mycket om på den tiden det begav sig.

Aina var alltid en cool mamma. Hetsade inte upp sig över småsaker.
Hon var även en mycket förnuftig kvinna som insåg att regler och förbud inte lämpar
sig att följa alltför hårt, då man har tonårstjejer som bryter sig loss.
Hon hade ett stort och varmt hjärta, som tålde 2 tjejer som bitvis var mycket arga.
Jag kände förtroende för henne.

Jag drar paralleller mellan rebelliska tonårsdöttrar med suveräna mor/döttrar-relationer
i vuxen ålder.
Anette har nämligen samma typ av relation till sin mamma som jag har med min.

Kanske gav vårt sätt att agera våra föräldrar många grå hårstrån och sömnlösa nätter,
men när vi väl är vuxna, då har vi istället väldigt varma, nära och ärliga relationer.
Intressant hur det kan bli.

Och Åke, han drog sig ofta uppgivet i håret när vi satt i köket och pratade.
Han log, insiktsfull nog att förstå att tjejer pratar på ett helt annat sätt än killar.
Och att det är klokt att låta det vara så.
Han var god och glad och hade alltid ett skämt redo.
Vart han än gick hade han även familjens hund Cilla som ständig följeslagare.

Nu träffade jag dem under fem minuter.
Jag kramade dem, tittade noga på dem, och insåg att jag gillade dem lika mycket
nu som då.

Så dagen, so far, har bjudit på jänkarglid, surströmming, fantastiskt vännerhäng och
en påminnelse om hur otroligt fina människor jag vuxit upp med.