I mitt yrke rör jag människor, rent fysiskt.
Jag är massör.
Jag både ser många lättklädda kroppar, och rör bar hud.
Vilket är helt okej.
Jag är mitt arbets-jag då.
Jag är inte jag då.
Fast, jo, jag är ju jag, men inte riktigt jag.
Förstår ni?
Jag arbetade under flera år som receptionist.
Då lärde jag mig att ha ett väldigt socialt arbets-jag.
Att det sedan var hos ett företag där det mestadels var män,
förutom kvinnor på kontoret, så hade jag enormt
mycket kontakt med män.
Jargonen var rå och hjärtlig.
Högt i tak och mycket humor.
Vad jag anser om män, ja det vet ni sedan tidigare.
Fast det gick egentligen väldigt bra.
Jag hade skydd av mitt arbets-jag.
Den mycket sociala och rappkäftade arbets-jag:et klarade
av det.
I mitt nuvarande yrke har jag också ett arbets-jag.
Jag gissar att vi alla har det, mer eller mindre.
Hur som haver, i mitt yrke som massör rör jag alltså
människor.
På deras bara hud.
I yrket går det fint, inga problem.
Mitt privata jag rör däremot inte människor, så gärna.
Visst kan jag kramas hej och hej då.
Men det är mycket sällan på mitt initiativ, jag svarar oftast på
den andra, så att säga.
Utan att den andra förstår att jag svarar på dem,
jag är noga med att inte låta det märkas.
Nejdå, jag visar upp att jag ju är lika självklar som de på
att kramas.
Jag är rätt stel då det gäller fysisk beröring.
Det kommer inte naturligt för mig.
Däremot är jag väldigt förtjust i att bli rörd.
En kram, en hand på axeln, en klapp på ryggen.
Jag kan bli stel och konstig om jag inte uppfattat att
den andra tänkt röra mig.
Jag blir galet stel hela jag, om någon ställer sig bakom mig,
och lägger händerna på mina axlar.
Det spelar ingen roll att jag mycket väl vet vem det är som
har sina händer på mina axlar.
Jag måste kämpa mycket hårt med att sitta/stå kvar.
Behovet att rycka mig loss är enormt.
Jag måste liksom se det komma, för att kunna slappna av,
och kunna gilla det.
Jag är så fascinerad över folk som rör andra, som om det
vore det mest naturliga.
För mig är det nämligen inte naturligt.
Jag värnar liksom om mig själv på det viset
att jag håller folk fysiskt ifrån mig.
Min kropp har tagits ifrån mig för många gånger.
Den kan alltför lätt tas ifrån mig igen.
Jag gör det jag kan för att minska risken.
Jag iakttar fascinerat hur naturligt Jörgen rör vid andra.
Som om det vore det mest enkla i världen.
Får andra att trivas i och med det.
Han har inga som helst problem med att röra vid människor,
tvärtom, han rör fysiskt vid dem han träffar, tjej som kille,
gammal som ung.
Kan vara allt från en retsam knuff, en kram, eller en hand på
någons axel.
Han rör människor, så naturligt.
Jag vill också bli så.
Jag övar på det. Jobbar faktiskt aktivt med det.
Att börja röra vid människor.
Varför detta rörande? Spelar det egentligen någon roll?
Jo, för mig spelar det roll.
Jag tycker om att bli rörd.
Väldigt mycket.
När jag är beredd på det.
Det får mig att tänka att fler än jag förmodligen gillar det.
Så varm och glad som jag blir när jag blir vänligt rörd.
Om andra skulle känna en bråkdel av det, ja då vill
jag absolut vara en del i det.
Men som sagt, en använd kropp är inte så lätt att röra.
Eller få sig själv att röra andra.
Fysisk beröring blir laddad.
Hotar om något jag inte vill vara med om.
Det tar den där lilla millisekunden innan jag känner
att beröringen är vänlig.
Jag tycker om att känna värmen från någons hand på min kropp.
Mot min axel, eller en hand på ryggen.
Trygg beröring som på inget vis är sexuell.
Som bara är vänlig. Och vill vänligt.
När jag är under alkoholens påvekan, då rör jag människor.
Jag vågar röra dem vid armen, lägga handen på axeln när jag passerar,
eller bara klappa någon på ryggen.
Alkoholens fantastiska effekt som gör att man i ett visst läge
slappnar av, då helt plötsligt börjar jag fungera.
Annars är jag stel.
Inte kall alls.
Bara inte fysisk.
Om någon gråter, jag vet att jag borde röra, kanske ge
en liten kram, eller bara sitta nära.
Jag är inte bra på det.
Alls.
Men som sagt, jag jobbar på det. Iakttar min älskade, hur
naturligt han rör vid andra, försöker göra likadant.
Jag tror att det så småningom kommer att kännas mer normalt.
Att röra andra och att själv bli rörd.
När jag är mitt privata jag.
När jag är mig själv.
Då vill jag bli rörd, utan att känna behovet av att
dra mig undan.
Och jag vill kunna röra andra, sådär självklart och naturligt.