Idag stormar det i mitt vattenglas till liv.
Känslorna är lite överallt, skulle man kunna säga.
Fick en total tokdipp tidigare idag.
Då jag på allvar satt och berätta för bästaste Katta att jag mer
än gärna skulle vilja fortsätta vara tillsammans med Jörgen, i det förhållande
vi hade. Att skulle han ändra sig och vilja vara ihop med mig skulle jag säga jajamän,
fortare än kvickt. Rakt av.
Jag fick sådan ångest att lunchen jag just avslutat hotade att komma upp.
Men Katta är en sund jäkel. Hon har ett grymt klockrent fokus.
Trots att hon varit ute och svirat till tidigt i morse, och kanske inte exakt kände sig som sitt
allra mest pigga jag idag, var hon lika sund som alltid.
Sund och fokuserad så det skriker om det.
Hon pratade med mig på sitt Katta-vis.
Tog det på mitt sätt. I lugn och ro.
Och helt plötsligt kändes det bättre.
De kolsvarta tankarna blev ljusgrå. Och hanterbara.
Ett litet tag senare sa jag att nu har känslan vänt.
Hon svarade att det syns i mitt ansikte.
Hon sa, det syns direkt det vänder. Från mörkt till ljust, från ljust till mörkt.
Fast jag, som ni minns, gör allt för att dölja vad jag känner.
Men för de mina är jag hur synlig och tydlig som helst.
Helt plötsligt var mina känslor synkade med min hjärna igen.
Jag vet inte riktigt varför känslorna drog iväg med mig sådär.
Det är ett sorgearbete jag är inne i.
Av många olika anledningar.
Jag hoppas det ska vara klart och bearbetat typ nu direkt
Fast det verkar att ta lite mer tid än så.
Det kommer att gå fram och tillbaka.
Jag vet att det är normalt, men jag gillar antingen eller.
Det har jag alltid gjort.
Antingen mår man bra. Eller så mår man dåligt.
Inget djävla pendlande för min del.
Jag vet att världen inte är svart eller vit.
Utan att det handlar om en gråskala.
(Alternativt en rosa skala, jag tycker nämligen om färgen rosa.
Den färgen gör mig glad. Det är helt omöjligt att vara ledsen eller arg
när man är omgiven av färgen rosa.)
Så jag tänker mig hellre livet som olika nyanser av rosa.
Jag vänjer mig liksom inte med att dippa.
Jag förstår rent intellektuellt att det är en del i processen, men jag fixar det inte.
Förutom att bli ledsen blir jag rädd och mycket orolig.
Att bli ett vrak till människa.
Att kraschlanda.
Dipparna är sällan långa, allt från en minut till en kvart.
Idag blev det dock en djupare variant.
Jag var liksom helt oförberedd.
Och den tog mig så djupt att ångesten till och med kickade in.
Det har inte hänt tidigare.
Nåväl, det vände, och nu känns det riktigt bra igen.
Borta är den svarta dysterheten som drar igång tankar och känslor som
inte är sunda. Som absolut inte är verklighetsbaserade.
Utan som mitt inre lurar mig med.
Jag känner mig intresserad av aftonen och kvällen som kommer.
Jag bjöd in mig själv till Patrik och Anna i Kåge.
Det blir grillat och vin.
Tänker att det blir trevligt. Soft och otvunget.
För att inte tala om gott!