Jag fick mig en ny erfarenhet igår.
Detta utspelade sig för några år sedan, men jag kan försäkra er alla om att
det river upp djävligt djupa sår.
Erfarenheten jag fick handlar om hur det känns att få veta J varit otrogen under
någon månads tid.
Under vårt pågående förhållande, för att vara övertydlig.
Alltså inte något engångsfummel på fyllan.
Utan beräknande.
Med ord om att det var slut mellan honom och mig.
För att fullfölja månader av utmanande och triggande via mobilen.
Jag är helt på det klara med hur det gått till.
Och jag är förvånad över hur fantastiskt skicklig han är på att veta precis vad han ska säga för att få det han vill ha.
Uppmärksamheten.
Att han ljög för henne förvånar mig inte ett dugg.
Jag har, som sagt, hört allt förr.
Däremot krävdes det att han skulle vara singel.
Och här bröt han ny mark, genom att säga att han var det.
Det tog någon månad innan hon förstod att han aldrig varit singel.
Utan att han hela tiden varit tillsammans med mig.
När hon även förstod att han inte alls tänkte göra slut med mig, drog
hon sig ur situationen.
Jag känner ingen ilska mot henne.
Jag gjorde det igår kväll.
Men när chocken lagt sig och min hjärna började fungera igen så
kunde jag sortera bättre bland känslorna.
Kanske att det kommer att dyka upp arga, besvikna och ledsna känslor inför henne det är möjligt.
Men innerst inne vet jag att han lurade henne också.
Hennes del gör fortfarande ont, men jag är inte dum.
Jag ser klart på situationen.
Men kommer alltid att tänka att hon mycket väl borde ha vetat
att han var ihop med mig fortfarande.
Det kan inte ha varit svårt att ta reda på, om hon velat.
Tyckte hon inte att han bara ville träffa henne på märkliga tider, inklämt en sen vardag och aldrig vilja träffa henne på helgen.
Hon borde lätt ha kunnat göra ekvationen.
Men, det är mina sårade och ledsna känslor som tänker så.
Mina mer människovänliga sådana känner till mer om människors
längtan och sårbarhet än så.
Hon sa förlåt igår.
Och ja, jag förlåter hennes del i det här.
Utan tvekan.
Och utan ånger.
Jag har haft en mestadels sömnlös natt.
Hela känsloregistret har körts igenom.
Jag har gått igenom situationer i mitt huvud.
Hans ord.
Mina känslor.
Hur jag känner mig så satans sviken.
Hur jag är förbannad på mig själv. Besviken på mig själv.
För att jag levt så rädd att jag inte satt gränser eller kunnat prata med honom på ett jämlikt sätt.
Jag visade vad jag kände då det gäller denna tjej.
Han avfärdade mig som svartsjuk och paranoid.
Sa att det inte fanns en chans att han skulle göra något sådant med henne.
Samtidigt som han alltid såg till att hålla min osäkerhet vid liv.
På ett sätt som jag inte kan förklara.
Men jag vet att han aktivt såg till att min rädsla och oro var
vid liv.
Det garanterade nämligen en flickvän som gjorde allt för honom.
Samtidigt som han smickrade sitt ego med någon annan.
Självföraktet har varit stort.
Han svek mig på ytterligare ett sätt.
Hur många gånger kan denna person egentligen döda mig?
Tårarna lyser med sin frånvaro.
De är inte ens i närheten.
För när morgonens timmar väl var här, då fanns även ilskan.
Eller rättare sagt någon typ av triumf.
Jag var inte helt paranoid, utan det jag upplevde då var korrekt.
Det betyder att i all min svartsjuka fanns något som ville skydda mig själv från någon som utan skrupler använde mig.
Han är skicklig, den gode J, det ska jag gärna och även imponerat tillskriva honom.
Men så är även jag.
Min styrka sitter i mitt sätt att använda ord.
Man kan säga att orden och jag är vänner.
Vi förstår varandra. Vi roar oss med varandra.
Den delen av mig ska jag bjuda J på.
Det må vara år sedan detta svek från hans sida.
Men innebörden, det skrupelfria och egoistiska, det gör ont
som satan lik förbannat.
Så mina ord om hur jag upplevt åren med honom,
de ska jag bjuda honom på.
Jag må vara en pinsamt svag person, men när det kommer till användandet av ord, då är jag stark.
Och som ni vet skriver jag inte när jag är alltför fylld av känslor.
Så inte heller denna gång.
Utan jag har bearbetat i natt.
Vaknat på ett beslutsamt och mycket bra humör.
Mejlet till honom har tagit form i mitt huvud.
Under dagen kommer jag att skriva ned det.
Jag kommer att sova en natt på det.
Läsa igenom det i morgon, göra ändringar om det finns några
jag vill göra.
Sedan trycker jag på skicka-knappen.
Jag är på det klara med hur han reagerar.
Jag känner J mycket väl.
Så det finns ett par klart tänkbara alternativ på hur hans reaktion-ickereaktion lär bli.
För mig spelar det ingen roll hur han hanterar det.
Hur han responsar.
Om han ens responsar.
Jag skriver till honom för min skull.
Oavsett om han håller med mig eller inte så läser han mina ord.
Det är min avskedsgåva till avslutet på många, många år av
oerhört psykiskt våld.
Att min lojalitet, där jag hållit honom om ryggen och varit hans främsta vän genom allt, är borta.
Jag har ingen lust att ge den till honom något mer.
Han och jag är inte ovänner.
Vi är heller inte vänner.
Vi är ingenting med varandra.
Däremot hade jag klarat mig finfint utan erfarenheten
som uppdagades igår.
Han tog sin skitighet till en ny nivå.
Även för mig.
Och det händer inte ofta.
Jag kanske låter bitter i det jag skriver nu.
Men jag är faktiskt mest förvånad.
Över hans nya lägsta-nivå.
Jag är inget offer.
Jag är delaktig i allt som har hänt, utan tvekan.
Min totala oförmåga att sätta gränser.
Jag ville så gärna få höra till.
Jag har absolut inte glömt det.
Jag tycker inte synd om mig själv.
Det är som det är.
Det förflutna går fortfarande inte att ändra på.
Men jag kan ändra mitt sätt att tänka om det.
Och jag kan ändra mitt sätt att vara nu.
Jag står upp för mig själv alldeles för sent här.
Men lika fullt, nu fan kommer jag att stå upp för mig själv.
Orden är min styrka.
Dem ska jag använda för att stå upp för mig själv.
Det blir mitt sista möte med honom.
I eftermiddag ska jag pierca mig i läppen.
Det är så jag roar mig.
Kroppsmodifikation, jag gillar det så otroligt mycket ska ni veta.
Jag längtar massor.
Jag mår actually bra just nu.
Hur skumt och oväntat är inte det?
Jag väntar, alltsedan igår på den totala kraschen.
Den mentala härdsmältan, där jag går under som människa.
Nu fan borde jag ju gå under.
Än har den inte kommit.
Det får mig att undra om den kommit på villovägar, eller
om den faktiskt inte kommer att dyka upp.
Jag står upp fortfarande.
Beslutsam på något sätt.
Ont gör det, utan tvekan. Ångesten drar förbi nu och då.
Men jag mår bra.
Jag känner mig liksom lätt.
Driven och motiverad på något helt märkligt och totalt oväntat sätt.
Det är nog dags för lobotomi, lika fullt!
Haha, det ni, Cicci, den modiga lilla musen.
Det är jag det!
God fredagsförmiddag på oss alla.