En gång otrogen, alltid otrogen?

Nej.
Och ja.
Med andra ord, jag vet inte.
Jag tror att det kan gå åt båda håll.
Jag tror det beror på vilket sätt du varit otrogen på.
På hur du kände efteråt.
Och på hur du agerar efter det.

En del blir skrämda av sig själva, och av vad de satt på spel, när de
inser vad de kan förlora alltså.
Kanske också känner att det man gjort absolut inte är en själv, och heller
inget som man på något sätt vill riskera sitt förhållande för.

Otrohet, på fyllan, räknar jag dit.
När man under pågående fest känner sig roligt och spännande.
Det man gör under pågående fest, eller strax efter, också känns roligt
och spännande.
För att efter åt bara kännas skamfyllt och överdjävligt.
Rädslan och paniken över att bli avslöjad, och därmed riskera att förlora sin partner,
löper förmodligen gatlopp genom huvudet och kroppen, och får dig att knappt våga andas.
Katastroftankarna kanske avlöser varandra och man förbannar sin egen jävla dumhet.
Kommer min partner att få veta? Borde jag vara människa nog att säga det själv?
Tiden går, inget händer, inga avslöjanden och ingen konstig partner.

Blev du tillräckligt skrämd av ditt eget beteende, ditt eget sätt att för en natt
helt strunta i morgondagen? Ville du dö hundra gånger om tiden efteråt?
Då tänker jag mig att risken är liten att det händer igen.
Någon 100 %-ig säkerhet för att det inte kommer att hända igen kommer givetvis aldrig att finnas.
Nix, vi människor är alltför oförutsägbara för det.
Vi har en tendens att göra det som faller oss in.
Oavsett om det är klokt eller inte.

Men jag tror faktiskt att om man blir tillräckligt rädd för att förlora sin kära, eller en hel
familj, då håller man sig långt borta från den typen av situationer igen.
Jävligt långt borta.
För visst minns man med ett generat uttryck i ansiktet och ett enormt behov av att gömma
sig för skammen, timmarna eller natten med den andra.
Kanske minns man hur fantastiskt det var där och då. Spännande, varmt och egentligen inte så fel.
Bara lite fel. Eller just då kändes det ju egentligen inte fel alls, utan tvärtom,
som väldigt rätt. Men tja, dagen efter så känns det inte så himla rätt längre.
Men man glömmer nog aldrig heller det smutsiga som följde därpå, då alkoholen klingat av och
då allt blivit försent.
När rädslan och ångesten slog till lag rakt i magen, där du sitter rejält bakis.
Helt plötsligt börjar du tänka på vad som är viktigt i ditt liv.
Vad du inte vill förlora i ditt liv.
I alla fall inte för ett engångsliggs skull.

De som har parallella förhållanden, de som fixar att leva dubbelliv,
den typen av otrohet ser jag helt annorlunda på.
Jag undrar om de någonsin blir helt trogna.
Däremot kan det garanterat gå många år mellan deras behov av relationer med andra.
För de mår bitvis förmodligen väldigt gott med sin partner och med sin familj.
Sitt liv där det mesta fungerar ungefär som det ska, livet knallar på, du har familj,
kanske barn, lägenhet eller villa, kanske husvagn eller sommarstuga.
Du har vänner som ni umgås med.
Tja allt är egentligen hyfsat bra.
Och du vill på inget sätt byta ut dem för något i världen.
Förutom att du vill bli mer sedd.
Mer uppskattad.
Mer lyssnad på.
Jag tror inte att de vill bryta sin relation och starta om med något ny.
Det tror jag många är alldeles för bekväma för.
Däremot tror jag att många som sysslar med detta hamnar i någon form av
tristess i livet.
Där ett enormt behov av bekräftelse och uppskattning kickar in.
Kanske har man alltid haft det behovet lite mer uttalat än många andra.
Liksom bekräftelse utifrån blir viktig, istället för att hitta det inom sig själv.
Och att försöka få det av sin gamla vanliga partner, mitt i det vanliga livet,
det är nog inte så enkelt.
Det skulle krävas en hel del jobb.
Att hellre börja flirta med någon annan är enklare.
Och faktiskt helt oskyldigt.
För vi måste ju förstå att det ju aldrig var tanken att det skulle bli något mer an en
trevlig kopp kaffe på jobbet, eller några roliga mejl som skickades.
Intalar de sig. Kan jag tänka mig.

Men vi vet alla vart sådant slutar.
Speciellt om den andra personen svarar.
Ler sådär glatt, kommer med de där roliga svaren, utmanar dig att tänka, prestera och
som lyssnar på din historia.
Då blir det helt plötsligt jävligt mycket svårare att avstå.
För varför skulle du?
Du mår ju så gott i den andras sällskap, oavsett om den är i person eller via teknik.
Du börjar längta efter den andra.
Att det ska plinga till i mobilen. Sms eller mejl. Kanske ett litet oskyldigt meddelande
rakt på E4:an på Facebook, som bara du och hon förstår.
Helt oskyldigt givetvis. Intalar du dig själv, fortfarande.

Din partner börjar reagera.
Hon märker att du förändras.
Att du blir mer intresserad av din mobil helt plötsligt.
Hon frågar. Och du svarar ärligt, för i det här stadiet är det ju inget.
Och ändå känner hon att det finns något mer.
Du låter ärlig, men har en underton som gör att frågetecknet kvarstår.
Efter det kommer det att gå utför. Det garanterar jag.
För er kontakt kommer att fortsätta.
Du blir mer och mer präglad av er kontakt, och vill väldigt gärna ha den.
Din partner ser att något händer, och försöker komma underfund med vad det är.
Är hon inte lite tjatig förresten, din partner?
Som ställer frågor till dig med en underton som du inte riktigt gillar.
Tur att den andra är roligare, henne kan du vara dig själv med, du vet den där levande
och glada, uppsluppna typen som du känner dig själv som.

När det här övergår till att vara otrohet, det vet jag inte.
Det handlar helt om vart dina gränser går för otrohet.

Mina ser ut såhär.
Det är långt ifrån när den första pussen utdelas otroheten börjar.
Du har varit otrogen långt tidigare.
I mina ögon.
Känslomässig otrohet, om det nu finns något som kan kallas det, är oerhört grym och sårande
för en partner.
Den kan göra långt mer ont än vad en puss, kram, hånglande eller sex gör.
Den som tror något annat, wake up and smell the coffee.
Det är bara ett skydd vi använder inför oss själva, att vi pussades ju aldrig, och vi har
självklart aldrig legat med varandra.
Låter det bekant? Trodde väl det.
Men är du kär? Är du förälskad i den nya?
Pirrar det i kroppen när hen sms:ar eller ringer?
Är det något elektriskt mellan er när ni fikar med varandra?
Gömmer du er relation i mångt och mycket för din partner?
Ja då vet du.
Och i mina ögon är du inte trogen längre.
Ledsen om jag krossar några av er där ute som sitter tryggt på era höga hästar, men i
mina ögon är du otrogen.
För du gör något som du vet att du inte borde göra när du har partner.
Och kanske skulle du döden dö om din älskade partner gjorde så mot dig.

Men återigen, otrohet, vart gränsen går, för vad man anser vara otrohet,
det vet bara du. Vart du tycker att gränsen går, där är din gräns.
Se bara till att tajma din gräns med din partners gräns, annars kan det hända
att ni befinner er i vatten som helt plötsligt känns både djupa och mörka.
Bara för att du trodde att ni såg på otrohet på samma vis.

Så nej, ingen behöver tycka att min definition är den korrekta. Alls.
Däremot är jag tydlig med vad jag tycker här.

Givetvis kan en ongoing parallell relation också börja med sex.
Och aldrig bli mer än sex.
Absolut.

Och där tänker jag mig också att den personen som kommer undan med det kanske
för alltid kommer att falla tillbaka.
Förr eller senare.
Omän det går många långa år mellan varven.

Jag tror det kommer att handla om hur rädd man är för att förlora sin partner, sin familj,
sin trygghet.
Sitt liv, med släkt, med vänner, med de årliga träffarna varje midsommar och nyårsafton.
Med stugan man får låna av svärföräldrarna.
Jag gissar att många kanske skulle kunna tänka sig att bryta med sin partner, men
låter bli just för att man tycker så mycket om livet som följer med partnern.

Är du tillräckligt rädda att förlora din partner, eller det liv som din partner
för med sig, då kanske du låter bli att upprepa din dumhet och ditt svek.

Om man är en person som hellre söker sig utåt när livet känns pissigt trist, än inåt till
sin partner, då kommer det alltid att finnas någon annan just där, just då.
Särskilt om du aldrig blivit påkommen.
Eller om du blev förlåten utan att måsta till fullo göra allt för att förstå din partner
som du sårat så grymt.
Då tänker jag mig att det är risk att du kommer att söka dig utåt och finna någon annan.
Då och då i livet.

Eller, drömscenariot, din partner blir allt du vill ha, efter ditt snedsteg.
Vilket betyder att hon för alltid kommer att vara på topp, i alla lägen.
Glad, lättsam, rolig, spännande, sexig, förstående, förlåtande und so weiter.
Då kommer du inte att göra om det, för då har du precis allt du vill ha på hemmaplan.
Men den partnern lär nog inte existera förutom i filmens värld.
Eller fantasins.

Nej men hörrni, som ni ser går jag fram och tillbaka.
Är tydlig i ena stunden och otydlig i nästa stund.
Målar in mig i hörn för att i nästa sekund bryta mig ut.
För det här med ”en gång otrogen, alltid otrogen” är komplext.
Och jag har inga svar.
En massa frågor förvisso, men inga svar.
Utan bara en hel del tankar och känslor kring det hela.
Jag gissar att jag missat en hel del uppenbara saker i mina tankegångar,
det är mycket möjligt, kanske återkommer jag i ärendet om något mer
trillar ned som jag vill prata om.
Kanske inte.

En sak som jag däremot inte nämnt är den del jag själv blev utsatt för.
När min egen partner hade någon annan vid sidan om i flera månader.
För han kvalar inte in i kategorin här ovan.
Därför kommer jag heller inte att lägga ut texten nämnvärt om den otroheten
mer än jag redan gjort.
För det handlade om något helt annat än otrohet.
Det handlade om en relation med en, i mina ögon, egoistisk, samvetslös och
skrupelfri man.
Den relationen handlade om psykiskt våld.
Om makt.
Att otrohet kom in där är inte konstigt, men heller inte på något vis
avgörande för att jag är så hård i mina ord som att kalla honom egoistisk,
samvetslös och skrupelfri.
Av den anledningen tar jag inte upp honom och mig här.
För det är på en helt annan nivå.

Vänner, nu tar vi paus för denna gång och gör oss en kvällsmacka, eller hur?
God kväll på oss alla.