En hyfsat uppgiven suck.

Det känns som ett mönster.
Att då man tar tag i förändring på ett håll får ett bakslag på ett annat.
Det sambandet känns snudd på cementerat.
Eller är det bara som man upplever det? Att man i vanliga fall är van att rodda saker och ting, delar sitt fokus på många områden, och därför inte egentligen reflekterar när ännu en sak dyker upp.
Att om man bestämmer sig för en förändring på något specifikt område därmed borde få ägna sig åt det och inte bli distraherad av annat?
Vilket givetvis trist nog faller på sin egen orimlighet.
Livet flyter på, med sina ups and downs samtidigt som man har sin prioritering.
Kanske är det så enkelt att man har mindre kraft då spiralen vrider sig åt down-hållet, i och med att ens fokus är upptaget med andra projekt.

Mitt fokus är riktat mot en specifik förändring sedan en tid tillbaka.
Och härom dagen dök något oväntat upp. Som jag inte alls är sugen på att lösa egentligen, men gör jag det inte finns risken att det återkommer. Vilket jag givetvis inte heller är sugen på.
Och helt plötsligt tappar jag fokus på den förändringen jag jobbar med sedan ett tag.
Vilket det verkligen inte är läge för just nu, utan där behöver jag fortsätta att fokusera, och samtidigt ställa in mig på att lösa det andra finfint samtidigt.
Jag låter bli att gå in på detaljer här, trots att det är osjysst att liksom skriva A och sedan helt låta er hänga utan så mycket som ett B i sikte.
Saken är nämligen generande i sig. Och kommer jag att behöva ta till hjälp för att lösa det blir det också fyllt med en hel del skam.
Bara tanken om det får mig att vilja stoppa huvudet i sanden.
Vilket självklart inte skulle hjälpa. Tvärtom. Men det skulle onekligen kännas väldigt skönt.
Självbedrägeri i sin mest ljuva strutsform.

Det inträffade kommer att ordnas upp, kanske kommer jag att behöva be om hjälp med det.
Jag ska göra givetvis försöka själv. Funkar inte det, ja då få jag helt enkelt be om hjälp.
Berätta om vad problemet gäller (det är där skammen kommer in i) och sedan få det överstökat.
Ibland är det bara att gilla läget…
Det som skaver mig just nu är något jag helt och hållet själv rår för. Vilket är en bra sak.
Då kan jag även lösa det själv. (Med hjälp om så skulle behövas.)
Jag ger det en vecka. Sedan rings kavalleriet in.
Med lite tur skulle min krossade stolthet och skam inte blåsas upp ytterligare av denne,
utan tas emot lugnt och vänligt.
Så vi kan ordna det här utan att jag känner mig ännu mer som en pissmyra.

Ledsen för att jag verkar som den mest hemliga någonsin.
Det är fånigt, jag vet. I det här läget är dock andra alternativ sämre.
Jag har en del grejer jag helt enkelt måste få nojja klart kring.
Det bästa, vilket jag försöker ha i åtanke här, är att när det är ordnat kommer det som orosmoment inte mer att kunna återkomma.

Men i nuläge… ångest och jag fungerar väldigt dåligt ihop.
Vi har en lång relation, den och jag.
Vi har dock inte setts på länge, på många månader faktiskt. Därför blev det väldigt kännbart när den dök upp härom dagen. Min redan dåliga sömn blev nu riktigt dålig.
Ångesten är liksom orons fullvuxna, våldsamma och snudd på okontrollerbara kusin.
Där oron gör oss lösningsfokuserade förlamar ångesten.
Riktigt i det läget är jag i och för sig inte. Och kommer förmodligen inte heller att hamna i, är min förhoppning.
Eftersom jag har en plan.
Och planer är väldigt bra att ha. De ger handlingskraft.
Vilket gör att den värsta ångesten därför inte kan få fotfäste.
Märkligt, att det tillstånd jag levt i under så många år helt plötsligt känns nästa främmande när
jag väl återser det.
Vilket är en bra sak att upptäcka.

Det känns också väldigt mycket bättre redan nu, bara genom att ha skrivit om det hela.
Fastän jag är så vag att det i stort sett skulle kunna röra sig om precis vad som helst i livet.
______________________________________________________________________________

Uppdatering:
Innan inlägget ens hann bli publicerat förändrades den hopplösa känslan till att bli mindre hopplös.
Fortfarande är läget något jag absolut skulle vilja slippa. Men känslan kring det är mer hanterbar.
Ämne: Vänner är finfina. Jojomänsan så är det.
Dels för att bryta negativa känslolägen, dels för att bringa ordning i oordningen.

Anette, tack för att du hängde med Alice och mig ut på promenad. Stockholm-Skellefteå är korta avstånd minsann. Det kändes skönt att tokskratta fastän jag inte alls var i humör att ens le det minsta.
Din kunskap och erfarenhet angående saker som denna ger finfint hopp.
Att du pedagogiskt även förklarade det hela utan att min skam på något sätt förstärktes…<3 Katta, tack snälla för att du ordnade fram information, svart på vitt. Positiv sådan dessutom. :) Nu går jag och lägger med ett smulans lättare hjärta. Åtminstone har jag ännu mer av en plan än vad jag hade för tre timmar sedan då ovanstående inlägg egentligen skrevs. God natt på oss alla. ... jag skulle verkligen behöva sova precis nu. Sömnkontot ligger på minussidan. (Mrs Nosleepatall, i morgon får vi ser hur vi lyckades med våra sömner.)