En verbal och mental spya stakar ut vägen, den som leder uppåt och framåt.

Så rasade det mörka över mig.
Igen.
Jag har tappat räkningen över hur många gånger det hänt de senaste åren.

Behovet av att stänga in mig, dra för persiennerna och lägga mig tryggt
under täcket blir stort.
Överhängande.

Jag andas med lätta andetag. Kroppen hotar att gå sönder om jag skulle
våga fylla lungorna rejält med luft.

Jag flyter runt i en parallelvärld.
En som inte finns på riktigt. Som löper utmed den vanliga världen,
men låter mig flyta med, istället för att måsta gå själv.

För jag orkar inte att gå själv.
Kroppen är trött. Huvudet är trött.

Jag iakttar den verkliga världen, men har varken ork eller känner mig manad
att delta i den.
Jag liksom struntar i den. Den är ändå inte min.
Den tillhör alla andra.

Tankar om allt dyker upp.
Avlöser varandra.

Tankar om ekonomi, arbete, framtid och dåtid kör skyttetrafik fram och tillbaka
i min hjärna.
Kommer ingen vart, kör fast. Strejkar.

Det enda av nutiden som existerar är att andas försiktigt.
Så att inget går sönder.

Ett stressmoment löstes igår, toppen.
Bara för att mötas av ett nytt sådant idag.
Som jag inte hittar en vettig lösning på.

Fastnar igen.
Ångesten dyker upp direkt. Stannar kvar. Går inte intellektualisera bort.
Den sliter med mig i sitt grepp.
Mal runt med mig om vilken fuck-up jag är, och vilket skitliv jag lever.

Blir grinig och gnällig över saker jag i vanliga fall accepterar utan problem.
Som att jag inte ens får bestämma när jag ska dricka ett glas vatten, själv.
Jag måste vänta 20 minuter efter jag ätit, innan jag får dricka vatten.
VAD FAN!
Inte ens att dricka ett glas vatten styr jag alltså över själv längre.

Regler hit och regler dit. Satans skit så jävla less jag blir på allt.

Jag drar ned persiennerna. Vill ha nattsvart.

Är oanträffbar. För att jag vill.
För att jag inte vill möta någon annan på något sätt.

Kvinnoveckan, den som alltid är välkommen.
Men som leker med mitt huvud. På ett destruktivt sätt, den här gången.

Kroppen blir blytung. Magen blir min ovän, den klagar högljutt över mitt
mående. Den vill att jag ska göra på ett annat sätt.
Så den får lugn och ro.

Jag lyssnar, men ångesten river där inne.

Jag orkar inte göra annorlunda.
Utan drar ner persiennen och gömmer mig under täcket.

Jag blir osynlig.
Mina tankar kan inte hitta mig.
Skönt.

Jag blir ynklig. Tycker pinsamt synd om mig själv.
Föga smickrande.

Jag börjar om från 0 igen.
För vilken gång i ordningen har jag för länge sedan glömt.

Jag blir destruktiv, jag blir min egen fiende.
När jag borde vara min bästa vän istället.