Det är tyst omkring mig.
Eller vänta nu, jag har igång min Spotify, men det är liksom tyst ändå.
Bruset har tystnat.
Inga mer måsten för denna vecka. Jag har med andra ord gjort helg.
Det jag kommer att göra under helgen är saker som jag vill göra.
Sådant som gör mig glad, antingen genom att aktivt göra det, eller av det
resultat det ger.
I veckan har jag känt mig sliten. Energin har inte funnits. Och heller inte låtit sig
fyllas på av en god natts sömn.
Jag behöver ta itu med mina matvanor. Jag får i mig för lite näring och för lite energi.
Det går inte blunda för det längre.
Eftersom jag skriver ned det jag äter varje dag, blir det lätt för mig att göra en
sammanställning av de senaste tre veckorna. Det ska jag maila till Gunnel, den
mycket barska dietisten på Ersta sjukhus.
Jag vill ha hennes reflektion över det hela. Samt tips och råd över förbättringar
på mitt intag.
Jag har börjat dricka proteinshaker, för att försäkra mig om att få i mig
tillräckligt mycket protein.
Sådant pulver som man blandar antingen i vatten eller i mjölk.
Hemskt bara att de är så söta, jag mår kräkdåligt efter att jag druckit en sådan.
Illamåendet håller i sig sisådär en timme, i nuläge är det bara att bita ihop och gilla läget.
Proteinet behövs, däremot ska jag försöka hitta ett proteinpulver utan smak.
Jag tar tacksamt emot tips om sådant!
Näringsbrist och energibrist, ja det leder till en sliten känsla helt enkelt.
Jag både vill och måste styra upp det här.
Enkelt hade det varit om min trötthet endast berott på näringsbrist.
För lösningen på det, är inom räckhåll.
Däremot är det något annat som stjäl min energi.
Jag var inne på det i mitt förra inlägg.
Min snudd på totala oförmåga att sätta gränser.
Eller, som jag föredrar att kalla det, visa mina konuturer.
Min snudd på totala oförmåga att skapa tydliga konturer.
Det kostar ruskigt mycket energi. Att flyta med.
Jag trodde jag hade läget under hyfsad kontroll, K oc L på Kliniken såg det på ett annat sätt.
Ju mer vi pratade om pågående situationer, desto tydligare blev det även för mig.
Jag glider tillbaka i gamla mönster. Börjar göra undvikanden, precis som jag alltid gjort.
Hellre det än att måsta visa vad jag vill.
Visar jag det, då kan jag även bli utesluten.
Ekvationen går ihop i mitt huvud.
Jag förstår precis varför jag inte visar vem jag är eller vad jag vill.
Priset är alldeles för högt.
Rent teoretiskt och intellektuellt förstår jag att risken att bli utesluten ur gemenskapen
är försvinnande liten, om jag har en åsikt alltså.
Men känslan, som slår förnuftet varenda gång (L, jag ser dig framför mig precis
nu när jag skriver just de orden, haha.) säger mig något helt annat.
Den viskar om risken.
Påminner mig om att vara neutral.
Påminner mig om att vara medgörlig.
Påminner mig om att vara till lags.
Påminner mig om att alltid erbjuda mig.
Det gör mig tom. Det gör mig trött. Det gör mig arg.
Eftersom jag tycker att ordet gränssättning är ett hårt ord, ett ord som får mig att känna
mig hopplöst liten som en myra, så pratar jag hellre om konturer.
Konturer i smått. Konturer i stort.
Ett lysande exempel, som jag själv aldrig på en miljon år skulle ha gjort, står Vickan för.
Vi spenderade förra helgen i fjällen ihop.
Vi spånade lite på mat att ta med inför husvagnstrippen. Kom naturligt in på frukost.
Jag berättade vad jag brukar äta, samt vad Jörgen och Krille brukar äta.
Helt enkelt och självklart berättade hon vad hon gillar att starta sin morgon med,
och la till att hon skulle handla med sig det.
Enkelt och självklart, eller hur?
Inte för mig.
Hade det varit jag som följt med henne på en tripp, då hade jag ätit det hon ätit.
Omän det hade krävts att svälja och svälja trots att måltiden på allvar hotar att
vända i magen och vilja se dagens ljus igen.
Jag hade alltså inte sagt vad jag föredragit som frukost. Jag hade ätit det hon tagit med.
En så enkel sak som att säga vilket sätt man föredrar sin frukost på, hade orsakat
panik hos mig. Och fått mig att direkt att hävda att jag givetvis äter allt du äter.
Att man vill starta dagen på olika sätt är knappast någon ögonbrynshöjare.
Lik förbannat hade det krävts mycket för att få mig att klämma fram vad jag vill äta
på morgonen.
Kanske skulle jag i vilket fall som helst säga det och sedan hänvisa till min
mages känslighet.
Så att jag liksom inte själv måste ta något ansvar för mitt val.
Där satt vi alltså förra helgens mornar och mumsade i oss den frukost var och en av oss gillar.
Utan att någon blev utesluten ur vår gemenskap.
Jag ser andra visa sina konturer, alltså visa vad de tycker om och tycker mindre om.
Själv gör jag mig osynlig.
Tycker om det andra tycker om. Tycker mindre om det andra tycker mindre om.
Det är anledningen till en stor del av min trötthet.
Inte bristen på att tydligt välja frukost, utan bristen på att visa mina konturer.
Jag tänker att jag är ensamvarg, eftersom jag får ett skrikande behov av att vara själv.
Gå undan dit det är tyst och bara jag befinner mig.
Förvisso att jag kan gilla det. Huvudskälet till mitt undandragande är dock ett helt annat.
Det kostar helt enkelt för mycket av min energi att vara följsam.
Att inte ha någon röst.
Att inte ha någon egen vilja.
Jag flyr alltså fältet, för att tanka energi i min ensamhet, där jag själv avgör vad
jag vill göra och på vilket sätt jag vill göra det.
Det är inte några gammstintefasoner, som jag varit rädd att jag skulle ha utvecklat.
Senaste veckorna, nu när Vickan är på Skellefteåmark, har detta blivit ubertydligt.
Jag bänder och böjer mina mattider, även vad jag äter.
Vilka affärer vi besöker, hur vi ska duka till matbordet, hur jag ska lägga upp mina
timmar på dagen.
Märkligt hur få situationer jag kommer på när jag sitter och spånar i det.
Saken är förmodligen som sådan, att det är så små situationer, att jag i missar dem.
Däremot fångar jag upp känslan. En smärre stress, en trötthet och en irritation som
smyger sig på.
Som tycker att det skulle vara grymt skönt att bara låsa dörren och lägga mig i soffan.
Jag struntar helt i det viktiga med att berätta vad jag vill, vilken tid jag vill äta middag,
vad jag vill äta till middag, när det passar mig att åka och handla, und so weiter…
K och L pratade idag mycket om vikten av att göra sig konturer.
Att visa vem man är. Vad man tycker. Vad man känner.
Det skulle spara mig en massa kraft.
Det skulle göra mig lättare att umgås med.
Förmodligen skulle det göra mig lättare att tycka om.
Min känsla av att vara en bluff, en fake, skulle garanterat mildras.
Det är liksom smulans omöjligt att känna mig genuin när jag vet att jag anpassar mig efter situationen.
Kompromisser, givande och tagande, det skulle göra underverk för mitt liv och min ork.
Men då är det också ett måste att visa sina kontuerer, att visa vart de egna gränserna finns.
Och helt plötsligt blev det komplicerat igen.
Vi utgår ifrån att en förändring är möjlig. Vart börjar man förändra?
Där det är som enklast.
I de mest trygga av miljöer.
I mitt fall handlar en trygg miljö om mamma. Hon tycker om mig oavsett,
så att skapa kontuerer och sätta gränser i hennes närvaro, är ultimat.
Hos K och L på Kliniken skulle det funka också.
Det är en helt trygg miljö för mig.
Öva, öva och öva.
Att ta beslut.
Att välja mellan Earl Grey thé eller rabarberthé.
Att säga att klockan 15.30 passar mig bättre än 15.00.
Att säga nej, i afton är jag upptagen, vad sägs om att äta surstömming på onsdag istället?
Att säga att jag föredrar den röda halsduken istället för den lila.
Att säga att jag gillar American dad, när du berättar att du är ett Simpsonsfan.
Att säga, kan vi stanna till på Ica, jag vill handla en banan.
Vad som helst kan det handla om. De allra minsta situationer andas valmöjligheter.
Möjligheter till att aktivt göra val och skapa sina konturer.
Så länge jag inte utvecklar någon hybris borde jag rimligtvis kunna behålla vänner, partner och familj.
Även om jag säger att jag hellre äter korvstroganoff till middag när du just föreslagit lasange.
Eller?
I vilket fall, arbetet med att skapa tydliga konturer underlättas av energi.
Påfyllnad av sådan, i form att bra och energiriktig mat är vad helgen ska
handla om.
Bland mycket annat.