Er Cicci som hundägare.

Det händer synnerligen bra saker i mitt liv nu.
Så där bra saker som får mig att undra om det verkligen händer på riktigt.
Ni vet Alice, Jack Russeltiken jag berättade om igår?

Hennes ägare, tillika min kompis, frågade mig idag om jag vill bli fodervärd åt henne.
Det betyder att Alice blir min.
Fast ändå inte.
Jag äger henne inte, utan min kompis fortsätter att äga henne samt betala för
hennes veterinärkostnader, om några sådana skulle uppstå.
Själv får jag ha henne som min.
Jag betalar inget för henne utan betalar hennes mat.
(Och allt annat jag kommer att ha lust att skämma bort henne med, givetvis.)

Det här är egentligen bästa tänkbara deal för mig.
Jag får testa på hur det är att ha hund, utan att behöva köpa en för att ta reda på det.

Min kompis berättade att hon och karln hade pratat om detta, och kommit fram till
att det var en väldigt bra lösning på den situation de har med en valp där hemma,
som snart blir unghund som de har mycket att lära och träna i.

Jag får behålla Alice alltså!
Jag visste redan igår att jag ville behålla henne.

När Gina berättade detta blev jag först glad, underbart glad.
Sedan blev jag rädd. Som fan. Herregud, det här fixar jag aldrig.
En fjärilsfarm i min mage, 10 sekunder senare, och jag kände mig sådär vansinnigt
glad, upprymd och förväntansfull igen.

För en sekund hann alla ”tänkt om?”-tankar ikapp mig.

Jag förklarade för henne det hon redan visste, att jag inte har någon hundvana.
Hon sa att det här kommer att gå alldeles utmärkt.
Hon sa, gör en massa fel, du lär dig eftersom.

Alice är alltså en Jack Russell på 3 år.
Bara att hon är en sådan typ av terrier skulle kunna innebära problem.
De är huvudstarka. Viljestarka.
Men eftersom jag har osedvanlig tur vissa gånger så är Alice av en de mjuka för att
vara av sin ras.
Hon är intresserad. Hon vill vara till lags.
Jag kan förvisso skrämmande lite. Men Alice kan mer.
Hon är väldigt bra på kommandon.
Hon är klipsk och skärpt, har jag märkt endast efter en dags bekantskap.
Hon lär sig snabbt.
Vi har redan skaffat oss lite rutiner hon och jag.
Hon är social, tycker om människor.
Hon fungerar fint hemma själv.
Hon trivs bra med att bli lämnad i bil, utan att alltså tugga sönder inredningen.

Det finns ingenting som talar emot mig att ha henne.
Förutom min totala ovana av hund då.
Men tja, jag känner mig liksom inte orolig. Utan känner att det kommer att gå
fint det här.
Spännande och utmanande förvisso.
Tack och lov jag har kompisar med hund eller med stor vana av hund, så när alla frågor
poppar upp har jag flera att ställa alla dessa till.
Vilket är en enorm trygghet.

Jag är helt införstådd med att det är jag som bestämmer.
Än så länge är Alice helt införstådd med det också.
Vilket jag alltid ska se till att vi båda förstår.

Jag är fortfarande livrädd.
Frågor och frågeställningar poppar upp i huvudet i tid och otid.
Det oroar och skrämmer mig.
Och samtidigt känns det bara så jäkla bra.
Jag tittar på Alice och blir löjligt glad när hon tittar tillbaka på mig, eller
när hon hoppar upp i soffan och sätter sig alldeles vid mig.

Jag berättade för Gina att jag vill kalla Alice för ”min hund”.
Fast hon ju i lagens mening givetvis inte är min.
Självklart, svarade Gina.

Så nu vet ni hur det ligger till.
Alice är inte min.

Samtidigt som hon faktiskt är det.

Herregud, kära nån, jag har för fan gått och blivit med hund!
Inte undra på att jag har lite svårt att smälta det hela!

Så oväntat och så rätt.
Mitt liv har verkligen blivit så annorlunda.
Det har blivit mitt.

Snälla, nyp mig inte i armen!
Jag vill verkligen inte vakna upp, om det här bara är en dröm.