Ett fylleinlägg.

Så till vida att det kommer att handla om alkohol och berusning.
Undertecknad är inte berusad i skrivande stund.
Kanske, möjligtvis, eventuellt på god väg att bli, men tillräckligt nykter för
att kunna ha någorlunda formulerande tankar.

Jag har skrivit om alkohol tidigare.

Jag började inte dricka alkohol förrän jag var 25 år.
I princip.
Jag provade några gånger när jag gick i 8:an, men tja, det
blev några ordentliga snedfyllor, så jag la det här med alkohol på hyllan.

Det i kombination med att jag ville ha kontroll över situationen gjorde
det relativt enkelt att välja att vara nykter.
Jag trivdes finfint som nykter, saknade inte alkoholens effekt på något vis.
Var ofta på fester ihop med kompisar, ute på Etage och senare även på Statt.

Men hela tiden, under ytan, höll jag på explodera.
Jag kontrollerade mitt liv till bristningsgränsen, jag var tvungen,
för att kunna andas, men det kostade enormt mycket.

Jag behövde en ventil. Vilken som helst egentligen.
Så det blev naturligt att alkoholen till sist gjorde entré i mitt liv igen.
Jag är helt okej med det.
Jag dricker ungefär 10-12 gånger per år.
Är ofta nykter månader i sträck utan att ens reflektera över det.

Alkohol är för mig en frälsare.
Jag blir den jag trivs med.
Glad, sorglös, vänlig, känslig, varm, kärleksfull och vacker.

Jag trivs med mig själv när jag är berusad.
Jag släpper behovet av att kontrollera det som händer runt omkring mig.
Situationer som kan spåra ut till något helvete.

Så om jag kommer på fest hos dig, och faktiskt dricker alkohol,
då vet du att jag känner mig så pass trygg att jag kan tänka mig att
släppa på kontrollen, och faktiskt visa mig själv.

Det är destruktivt också.
Mycket.
För jag riskerar så oerhört mycket när jag dricker alkohol.
Jag är lika blyg och bränd som nykter, men när jag väl druckit
kan jag inte skydda mig själv.
Därför dricker jag bara när jag känner mig trygg.
För mitt, i vanliga fall mycket dåliga skydd, blir helt plötsligt obefintligt.

Det är mycket riskabelt för mig.
För jag drar till mig mycket skumma situationer.
Jag drar till mig karlar som av någon skum anledning har tänkt röra vid mig.
I mig.
Ser de på mig att jag är så menlös att jag inte säger nej, eller protesterar?
Jag har blivit rörd på många sätt som absolut inte varit okej, när jag i
berusat tillstånd befinner mig på fest.

Jag känner så otroligt väl att det händer.
Men jag fryser till is, och låtsas som att det inte händer.
Att det ska vara över alldeles strax.
Min kropp stänger av sig totalt.
Jag är där, fast ändå inte.
Jag känner vad som händer, men i tanken är jag långt bort.
Där inget någonsin kan skada mig.
Det är bara min kropp som blir rörd.
Inte det som är jag.

Förstår du?

Jag kan inte förklara det bättre.
Jag önskar att jag kunde, men jag kan inte.

Hur som helst, det är anledningen till varför jag endast blir
berusad, och släpper kontrollen, i närvaro av människor jag litar på.

Fast vänta, det är egentligen inte hela sanningen!

Jag kan, vid närmare eftertanke, med fördel även dricka när jag
känner mig osäker i ett sällskap.
För att överleva att vara ny i en redan invand bekantskap.
Då kan jag tänka mig att vara berusad också.

Fast endast om jag är med någon jag känner mig mycket trygg med.
Med Jörgen eller med någon god vän.
Jag skulle inte riskera att göra mig så sårbar annars.

Himmel, när jag benar i det inser jag att jag dricker i andra sammanhang också.
Nämligen om festen jag är bjuden på verkar kunna bli så trist att
klockorna stannar.
Då dricker jag också. För att ha kul. För att roa mig själv.
Gärna ihop med någon som hanterar alkohol i samma syfte som jag själv.

Jag har förmodligen en mycket ohälsosam inställning till alkohol.

Jag är alltför förtjust i dess effekt.

För helt plötsligt tycker jag om mig själv, kan leva med det jag blivit
utsatt för utan att måsta vända bort huvudet av skam.
Jag kan acceptera det som hänt. Tänka att det var då, nu är nu.
Jag kan släppa in andra inpå mig, på ett sunt sätt.
Låta dem vara med mig, den jag som är på riktigt och inte bara
den jag som jag visar upp inför andra.

Vänta lite, vad hände?!
Det här var tänkt att vara ett glatt inlägg.
Och helt plötsligt blev jag gravallvarlig.
Märkligt.
Nåväl, jag skriver som jag känner det.
Just detta blev en kombination av en hel del saker.

Är ni okej med det, så är jag okej med det!

Jag skrev tidigare i inlägget att jag dricker 10-12 gånger per år.

Det är inte sant. Längre.

Denna sommar och höst har det blivit betydligt oftare.

Jag är både road och oroad.
Road för att jag trivs med mig själv.
Oroad för att jag kanske dricker för ofta.

Jämför jag med mina 10-12 gånger per år tidigare, så är jag
absolut redo för torken, nu genast.

Det beror helt på vad jag jämför med.
Jag är lite kluven här alltså…

I och med min gastric bypass kan jag inte längre dricka cider.
Den är alldeles för söt och för kolsyrad.
Utan vodka blir min grej, ihop med valfri light-läsk.

Jag tappar dock minnet av sprit.
Oavsett om jag dricker 2 drinkar eller fler.
Det är oerhört frustrerande.
Jag kan ha borta flera timmar av en kväll, vilket stör mig enormt.
Jag kan inte längre snapsa, vilket jag verkligen gillade innan.
Men det bränner i min mage, som syra, så det är ett enkelt
val att låta bli.

Hur som helst, jag vaknar ofta dagen efter, minns inte mycket, men har en
känsla av att jag haft en mycket trevlig kväll.

Det är helt värdelöst. Det skrämmer mig en hel del.

I nuläge vet jag inte hur jag ska lösa detta.
Jag menar, sprit absolut, minnesluckor, nej tack.

Jag inser att jag har en komplicerad relation till alkohol.
Jag är också helt medveten om vad forskningen visar, då det gäller
oss som är gastric bypassopererade.
Vi ligger i en riskzon för alkoholism, av lite olika anledningar.

Det, ihop med alkoholism i min släkt…

Ja det är sannerligen en farlig ekvation.

Jag önskar att jag kan hitta mig själv tillräckkligt för att
inte behöva alkoholens finfina egenskaper för att kunna acceptera och
tycka om mig själv.

Men dit vet jag inte om jag någonsin kommer att nå.