Katta pratade medans vi gick.
Jag tror att hon genom det räddade oss från något fruktansvärt.
Vi hade just avslutat lunch och var på väg in mot stan.
Bussen hade stannat för oss vid det oövervakade övergångsstället. Vilket gjorde att vi börjat gå.
Kanalgatan är tvåfilig vid det aktuella övergångsstället och en buss hade alltså redan stannat för oss i ena körfältet.
Precis nu gissar jag att ni vet vad som kommer att hända alldeles strax.
Katta pratade alltså. Och jag tittade mot henne medans hon gjorde så.
Samtidigt som vi tog sista steget förbi den stannade bussen uppfattar jag rörelsen alldeles vid henne.
Jag måste ha stannat samtidigt som jag skrek.
För plötsligt befann sig Katta ett halvt steg före mig, och jag stirrade som fastfrusen hur bilen passerade henne i samma ögonblick som hon stannade.
Sedan vände jag mig om efter bilen, Katta sade regnumret, jag hörde henne säga det, men uppfattade inget av det.
För jag var så chockad att jag inte ens kunde säga vilket bilmärke det var, och jag känner mig vanligtvis rätt bekant med bilmärkens logos. Men allt jag kommer ihåg är att bilen var mellangrå, nyare modell och rätt liten, en halvkombi. Typ. Om ens det.
Trots att jag tittade flera sekunder efter bilen som blev fast i ett rödljus en bit bort uppfattade jag inget bilmärke överhuvudtaget, min hjärna hade blivit stum, den fungerade liksom inte.
Katta och jag reagerade olika.
Hon blev arg men fortsatte att tänka rationellt. Tack och lov.
Själv blev jag stum. Inte i talet, för prata kunde jag, utan stum i tanken.
Vi kollade upp regnumret, men någon siffra eller bokstav hade blivit fel så bilen vi fick upp var inte den aktuella.
Vilket gör att vi inte kommer att få en chans att prata med föraren, eller låta denne prata med polisen.
Jag har skrivit till Skelleftebuss, som en sista chans att få regnumret.
För kanske, liksom genom ett under, kommer deras chaufför ihåg incidenten och även regnumret. Ett klent och alldeles för långt skott, men likafullt det alternativ som finns kvar.
Efter att Katta och jag skildes började jag vandra omkring planlöst på stan.
När jag varit med om något som gjort mig väldigt rädd eller chockad blir jag alltså stum i huvudet. Samtidigt som jag behöver röra kroppen. Som om energin behöver få utlopp. Så jag gick och stirrade blint i affärernas skyltfönster.
Jag uppfattar saker omkring mig, men jag befinner mig i någon slags parallell värld, där det är väldigt tyst. Och där allt utanför känns skrikande högt.
Precis den känslan hade jag när pappa dog i somras, eller rättare sagt när jag trodde att pappa dog.
Den där stumheten, det tysta inom mig, där jag tappat sammanhanget.
… som om jag klivit av världen, och nu istället står bredvid och iakttar den.
Nu när jag sitter i soffan kan jag liksom inte sluta se det hela framför mig.
Jag ser för mitt inre Katta ett halvt steg framför mig.
Jag ser hur fruktansvärt nära bilen passerar henne.
Jag vet inte vilka skador en bil som kör minst 50 km/h utan ansats till att stanna orsakar en människa.
Men jag är väldigt säker på att risken finns att jag aldrig mer skulle ha fått höra min väns röst igen.
Som ni givetvis redan förstått gick det bra för oss. En jävligt skrämmande upplevelse, men som inte orsakade tillstymmelse till skråma.
Men min fantasi leker grymma lekar med mig, får mig att falla fritt, får mig att tänka
tanken tänk om?
För mitt inre ser jag mig stå kvar på övergångsstället. Själv. Utan henne.
Den tanken, fastän den bara finns i min fantasi, öppnar en avgrund.
Att en av mina allra bästa vänner inte längre skulle finnas.
Jag har gråtit okontrollerat i eftermiddag bara jag nuddat vid den tanken.
Allt gick fint, jag borde känna mig glad och lycklig för att det gick så bra.
Istället känner jag mig bara stum och ledsen.
För tänker jag bara snäppet längre inser jag att det var precis lika nära att ingen av oss stått kvar på övergångsstället.
Utan henne undrar jag vart jag befunnit mig ikväll.
Kanske inte alls?
Nu, när aftonen övergått till kväll, gråter jag inte längre.
Utan jag har bara den där stumma känslan. Den kommer givetvis att övergå till det glada och lättade, men det verkar ta ett tag. Vilket är okej, antar jag.
(En steg till och jag hade sett en av mina allra bästa vänner köras över rakt framför mina ögon.)
Tack gode Gud att hon pratade i just det ögonblicket. Det gjorde att jag såg en bil jag annars inte skulle ha sett.
Vi är ibland en synnerligen lyckad kombination hon och jag. Konstaterar jag än en gång.
Jag behöver avsluta det här inlägget med något positivt, vilket en bild på Vickan och Emil skapar hos mig.
Vi Skypade i kväll, och helt surrealistiskt är det att vi inom kort kommer att sitta i samma soffa och prata istället för att ha precis halva världen mellan oss.
Den tanken ger värme. Den ger mening.
Och kanske gör den att jag kommer att kunna somna i natt.