Konturer, gränser och känslokyla.
Vi kör vidare på inslagen väg.
Jag funderade på ett passande exempel.
Tänkte ta ett ur minnet. Det visade sig helt onödigt, då ett praktexempel
dök upp framför näsan på mig.
Tidigare idag, pratade Jörgen och jag aftonens middag.
En köttbit.
Vad göra med den? Förslagen jag kom med var att antingen grilla eller göra en gryta.
Han sa att båda blir bra.
Den djäveln.
Vill han grilla köttbiten, eller föredrar han att jag gör en gryta av den?
Jag frågade vad han ville, Jörgen svarade att det blir bra oavsett.
Jag funderade hela förmiddagen på vilket alternativ han helst skulle se på tallriken i afton.
Jag vet vad jag skulle föredra, jag är nämligen sugen på att göra en gryta av köttet.
Men vill han verkligen det? Eller sa han bara så när jag pratade om grytalternativet?
Lät det inte som han var sugen på att grilla?
Nu kanske någon av er undrar om jag ätit några roliga, men högst olämpliga piller.
Då detta alltså är ett problem för mig.
Jag kan dock försäkra samtliga om att några sådana tabletter inte är knaprade på.
Hade varit roligt, men tja, både hälsovådligt och opassande, gissar jag.
Olagligt också, vilket kanske kan vara ett problem as well.
Det här är alltså ett av alla de massor av dilemman jag möter varje dag.
Att ha möjligheten att göra ett eget val, men hellre väljer det andra väljer.
Eller som idag, måsta gissa mig till vad andra vill ha.
Och än mer komplicerat blir det alltså när den andra säger att det inte spelar någon roll.
Det leder, som ni ser, inte till att jag blir glad för att då helt kunna välja själv, nej det
leder till att jag istället vrider in och ut på mig själv i försöken att lista ut vad den
andra egentligen skulle föredra.
För Jörgen sa ju faktiskt att vi kan grilla, i samma veva som han sa att gryta blir gott.
Vad fan ska han ge ut dubbla budskap för?
Vad fan ska jag inte ge ut något budskap alls för?
Jag förstår precis varför jag blir så ruskigt trött.
Både mentalt och fysiskt.
Trött på mig själv helt enkelt.
Jag vill inte göra fel. Inte göra någon missnöjd.
Jörgen är den sista jag vill göra missnöjd.
Han vet inte om dessa tankar, som susar omkring inom mig. Som stör mig.
Nej, jag kan inte prata med honom om det.
Jag är rädd att han ska förakta mig, för min svaghet.
Risken finns att han skulle förakta min önskan att höra till och vara medräknad.
Den som är så så tydlig och stark att jag hellre struntar i vad jag själv vill.
Knappast något jag vill berätta för honom.
Knappast någon attraktiv egenskap.
Så starkt är alltså mitt behov av att vara medräknad.
Därför kämpar jag så hårt för att visa mig neutral. Känslolös.
Glädje visar jag absolut, men inte för mycket.
Jag blir lika sårbar om jag visar hur glad jag är eller hur mycket jag trivs med en sak.
Då kan det tas ifrån mig, om någon vill göra mig mindre glad.
Jag visar inte när jag är arg eller irriterad. Eller ledsen.
Jodå, det syns givetvis ändå, men det blir genom dubbla budskap.
Jag säger en sak, och mitt kroppsspråk säger något annat.
Det säger sanningen.
Jag har aldrig lärt mig kontrollera mitt kroppsspråk till fullo.
Det avslöjar mig.
Jag har jobbat intensivt på att se neutral ut.
För att göra mig mindre sårbar.
Vet du inte vad som gör mig arg, ledsen eller sårad, ja då kan du inte använda det mot mig heller.
Har jag uppenbarligen resonerat.
Och nu kommer jag inte ur det.
Eller jo, men fan vilket jobb det krävs.
Jag gör mig neutral per automatik numera.
Så till den milda grad att jag tappat delar av mina känslor.
Jag är van att inte ta hänsyn till dem, så jag hör dem inte längre.
Känner dem inte riktigt längre.
Känner jag för mycket, då stänger jag av helt.
Blir tom i hjärtat.
Tar inte in, känner ingen empati eller sympati.
Lyssnar till saker som berör, utan att beröras.
Skrämmer mig själv, gör mig själv ledsen.
För jag vill vara varm.
Det är den egenskap jag är så otroligt förtjust i hos andra.
De människor jag tycker om har samtliga den människovärme jag fängslas av.
Jag vill också vara varm.
Inte sätta upp min mask, som är precis rätt avvägd mot den andras behov av mig.
Jag visar precis det jag önskar jag kände, men inte känner.
Förutom då det gäller en liten skara människor.
Jörgen, min familj och en handfull vänner.
De berör mig.
Där känner jag.
De jag litar på, de känner jag för.
Där finns inte behovet av att stänga av känslorna, utan de får finnas.
Jag känner för dem.
Men visar mig inte gärna.
Ibland absolut, men allt som oftast kickar behovet in, det att passa in.
Så jag blir konturlös.
Har åsikter javisst, sålänge de är ungefär som dina.
Eller möjligtvis inom gränsen för vad som är acceptabelt olika.
Det gör mig arg, trött och less på mig själv.
Jag är trygg med dessa människor, men uppenbarligen inte trygg nog att visa mina konturer.
Så gärna vill jag höra till dem.
Jag vet att de gillar mig.
Men jag tar inga risker.
Ni förstår varför jag behöver hjälp av K och L på Kliniken, eller hur?
När något så grundläggande blivit fel, för så länge sedan, blir det av största vikt
att få hjälp att förändra.
Annars lär jag ägna mig åt just detta mönster resten av mina dagar.
För övrigt blev det gryta till middag.
Jag frågade Jörgen, ledande, eftersom jag ville äta gryta.
Jag är som sugen på gryta, funkar det för dig?, frågade jag.
Han sa ja.
Och så blev det.
Jag behöver uppenbarligen hjälp.
Alternativt lobotomi.