Farligt hög puls ger farligt oreflekterade inlägg.

Alvedonen börjar göra sitt.
Nu kan jag lyssna på musik i lurarna utan att det gör ont i
huvudet längre… bara det i sig sätter guldkant på kvällen.

Hur som helst. Jag har förvisso mindre ont i huvudet, men jag
är likafullt en grinig gammal jäkel ikväll känner jag.

Därför skriver jag följande inlägg.
Som en mer välbalanserad och gladare jag förmodligen låtit bli att
skriva, eftersom det inte är min ensak hur andra väljer.

Jag läser ibland inlägg på Facebook, där jag förundras över författarens
beslut att faktiskt lägga ut det i sin logg.
Arg, rasande, förbannad, sviken, besviken, sårad eller lurad, absolut.
Däremot ryggar jag tillbaka en del mot att skriva inlägg i stundens hetta.

Jag förvånas över att man ibland kan läsa argumentationer, tillika bråk,
mellan partners, kompisar som har någon gås oplockad med varandra,
eller allmän spya på offentliga institutioner.

Arga sådana.
Ibland mycket hårt skrivna.
De vittnar absolut om de känslor författaren känner.
Precis i skrivande stund.

Jag blir förvånad de gånger jag tar del av det. På bästa sändningstid.
Jag befinner mitt i vardagsrummet hos det bråkande paret. Sitter
mitt i telefonkonversationen mellan kompisarna eller sitter vid din
sida när du argt bankar ned tangenterna i ren ilska över någon
oförrätt som du blivit utsatt för.

Jag menar inte de som är balanserade, väl avvägda, eller väl genomtänkta sådana,
utan det jag pratar om här är de som verkar hamna på nätet i realtid.

Utan till synes någon reflektion överhuvudtaget.

Läste en sådan idag.
Eller tja, kanske var den ytterst väl genomtänkt.
Välformulerad var den i alla fall.
Personen var arg som satan. På en mycket närstående.
Skrivit en lång och målande status om dennes tillkortakommande.
Skrev att sonen, som det handlade om, var en jävla parasit som
kunde dra åt helvete.

Självklart har jag inte hela bilden framför mig.
Som med allt annat finns det garanterat en lång historia bakom.
Ämnet det handlade om var även mycket befogat att gå i taket för.
Utan tvekan.
Det var befogat att mamman såg både rött och var besviken och arg.

Däremot ryggar jag mot offentligheten i det arga.
Något som endast rör några väldigt få läses helt plötsligt
av så många fler.

Det får mig att tänka att många postade statusar får mig att rygga tillbaka.
Ibland står det rakt ut vad det arga eller besvikna inlägget handlar om.
Men oftare hintas det bara.
Som om författaren vill skrika ut för världen, men inser att det inte
är egentligen så lämpligt.
Att en konflikt som är mellan ett ytterst begränsat antal personer
inte hör hemma i ett forum som exempelvis Facebook.

Det får mig att tänka på saker jag postat.
Både här och på Facebook.
På de inlägg jag har i huvudet, som kommer att knattras ned och alltså
publiceras.

Vart går gränsen?
Jag vill kunna vara tillräckligt öppen för att lyckas förmedla mina
känslor.
Utan det skulle den här bloggen inte vara den jag vill att den ska vara.
Men gränserna är lika hårfina som tydliga.
Beroende på vad inlägget handlar/kommer att handla om.

Det kan vara så att några av er känner att jag tullat på gränserna
redan nu, till vad som känns acceptabelt.
Genom att jag skriver någorlunda öppet om mina upplevelser av livet.
Vilket jag accepterar. Vi har alla våra gränser på vad som känns okej och inte.

Jag kommer att skriva om mig själv och människor i min omgivning.
För de har en oerhört viktig roll i mitt liv.
Och beroende på vad jag tänkt berätta är rollen de nära och kära har
av väldigt olika betydelse.
Positiv som negativ, precis lika viktig.

Däremot måste det göras respektfullt.
Oavsett vad jag känner och hur det gått till, så handlar det om
att behandla den andra med värdighet och respekt.
De har absolut inte bett om att bli föremål för några blogginlägg.
Men kan, i och med egenskapen att vara vän/familj med mig,
likafullt hamna mitt i ett inlägg.

Det jag postar kan jag leva med.
Jag kan utan att ljuga till och med påstå att jag inte heller skäms
för något jag lagt ut.
Tvärt om, jag är stolt över det jag skriver.

Däremot är det av absolut största vikt att jag kan behålla en någorlunda
klarsynt hållning till det jag skriver om.
Till de jag skriver om.

Tappar jag den självkritiken, ja då tappar jag värdigheten inför mig själv,
inför dem, och även inför er.

Här hade jag velat ha en snyggt formulerad och lite klipsk avslutning.
Någon sådan dök dock inte upp i huvudet när jag behöver den som mest.

Nåväl, snajsig avslutning eller inte, inlägget tar officiellt slut här.