Följ med när jag låter pierca mig.

Jag klev in på Shamania bodypiercing 5 minuter före avtalad tid.
Jag gillar att ha några minuter på mig att fokusera det sista innan det är dags.
Jag trivs väldigt bra med att sitta i soffan och lyssna till proceduren då Julia
guidar folk genom vad som just ska hända.
Och efteråt hur de ska ta hand om sin nytagna skönhet.
Det är lugnande.
Så även idag.

Kunden före mig var inne på det avslutande fraserna när jag satte mig bekvämt i soffan.
Kroppen kändes förväntansfull och lugn.
Sinnet kändes lite mer oroligt, och givetvis förväntansfullt.
Julia log mot mig, jag reste mig och kramade om henne.
En perfekt inledning i mitt tycke.

Jag satte mig i stolen, och genom det steg kroppens nervositet i nivå.
Den var fortfarande inom rimliga gränser för vad som är hanterbart i det läget.
Vi pratade en del om mitt djupdyk förra helgen, hon var redan
införstådd med vad som hänt, så nu tog vi historien lite till.
Och pratade allmänt om alkohol och levnadsvanor.
Trivsamt.
Och väldigt avslappnande för mig.
Att prata med henne under tiden hon förbereder nål, tång och smycke är
väldigt avkopplande.

Förvisso att vi hade kunnat sitta och prata i några timmar till, men nu var
jag ju där å hennes yrkes vägnar, och andra kunder väntade på sin tur.
Vårt prat om livet blev tvunget att avbrytas för att diskutera anledningen till varför
jag var där.
Nämligen håltagandet.
Smyckets placering behövde alltså fastställas.
Och nu ökade min kropps stressnivå. En smula vreds den upp.
Hanterbart fortfarande.
Det är ju liksom inte på riktigt än. Inga nålar är i närheten av mig ännu.
Placeringen är viktig, som vi alla förstår.
Vilket är svårt. För mig. Att veta vart jag vill ha den.
Jag vet givetvis på ett ungefär, vilket räcker gott, sedan tar Julia över och bedömer om
det är en lämplig placering, rent anatomiskt och givetvis estetiskt.

Vilket hon gör galant.

Så precis som alltid lät jag hennes professionalism avgöra vart piercingen
skulle tas.
Hon målade ut en prick där hon tänkte sig sätta den.
Och jag tittade mig i spegeln och tänkte att fan, det här blir bra!
Så jag ok:ade placeringen med orden; det här blir jäkligt bra.

Med de orden från mig tar hon tag i min läpp med tången.
Och nu, nu mina vänner, nu gör sig kroppen helt redo.
Stressnivån skjuter i höjden.
Blodtrycket ökar kraftigt.
Jag känner när det gör det.
Nu håller Julia i min läpp med tången i ett fast grepp.
Jag kan inte egentligen prata, men hon pratar med mig hela tiden, jag försöker
inte ens svara.
Utan jag lyssnar på hennes mjuka röst.
Mer på rösten än på orden.
Tonfallet och melodin lugnar.
Hon tar fram det som strax kommer att lämna ett hål i min läpp.
Jag slutar andas.
Jag knyter händerna, jag spänner underarmarna i och med det.
Hon står mycket nära nu, och den där känslan av panik kommer.
Precis som den alltid gör, just i det här skedet.

Själva nålen genom min läpp tar en millisekund.
Det är en omedelbart och oerhört skarp smärta.
Den skär rakt genom förnuftet.
Och är över väldigt fort.

Julia påminde mig om att andas.
Vilket var tur, för jag höll andan, utan att vara medveten om det.
Så jag tog ett djupt andetag, vilket kändes väldigt bra.

Smycket ska nu sättas in.
Det gör inte ont.
Kroppen kommer tillbaka.
För nu andas jag igen. Regelbundet. Utan att behöva påminnas.
Jag känner hur blodet forsar i ansiktet.
Inombords alltså, det kommer inte en droppe utvärtes.
Julia svarar nej när jag frågar om jag är blodröd i ansiktet.
Jag är lite röd på ett ställe på halsen säger hon.
Jag ler lite och tänker att det är så märkligt, för det känns som precis allt blod jag har
i kroppen dunkar mig i ansiktet just då.

När hon satt in smycket håller hon fram spegeln.
Och jag ler.
Inombords och med ansiktet.
Det blev snyggt.
Det blev fan i mig skitsnyggt.
Satan så bra det blev.
Jag visste inte riktigt om jag skulle passa i en labret.
Men det gör jag.
Utan tvekan.
Jag säger till Julia att hon bara är så himla bra.
Hon ler tillbaka, skrattar lite, på det där varma Juliasättet.

Jag kramar Julia hej då.
Och gör mig redo att gå ut i den svala vinterluften.
Hon frågar om jag känner mig okej.
Jag svara att det gör jag.

Jag klev ut på gatan, tog ett djupt andetag av den kalla luften.
Underbart.
Jag log.
Slutade le när jag kände hur annorlunda det kändes att le med det
nya smycket som går genom min läpp.
Jag log igen, då jag kommit fram till att det inte gjorde ont att le,
det kändes bara annorlunda.
Jag tog några steg, och då plötsligt kände jag hur kroppen svajade till.
Benen kändes helt plötsligt geléaktiga.
Helt plötsligt gick tanken rakt igenom huvudet, fan benen bär inte.
Jag brukar alltid känna mig oövervinnlig när jag lämnar Shamanias lokaler.
Det gjorde jag även nu, när jag nyss tog det djupa andetaget i den friska utomhusluften.
Den här svajande känslan var helt ny.
Jag hade några hundra meter till bilen, och började alltså gå.
Kände mig något stadigare.
Bra.
Jag trängde undan oron inför risken att benen inte skulle bära.
Tänkte att jag verkligen inte hade lust att göra ett spektakel av mig själv
genom att inte kunna hålla mig på benen.
Den korta promenaden till bilen gick hyfsat bra.

När jag satte mig ned kändes det bättre.
Mycket bättre.
Jag testade mimiken lite.
Vred och vände på ansiktet och läpparna, liksom för att känna efter hur det nya kändes.
Det kändes mycket ovant. Och väldigt bra.
Inget blod överhuvudtaget.

Åkte iväg och gjorde några ärenden.
Läget kändes fortsatt bra, omän den geléaktiga känslan i benen inte riktigt ville
lämna mig ifred.
Åkte hem till föräldrarna, där Alice var, och kände mig lite lättad när jag
kom dit, nu var jag framme och kunde liksom pusta ut.

Ni som piercat er vet att adrenalinet flödar i kroppen.
Gissningsvis var det precis det jag kände.
Ihop med en anspänning som släppte.
Och kanske att en mycket intensiv vecka spelade in också.
Jag tänkte medvetet i morse att jag skulle korta ned dagens motionsrunda något,
just för att vara helt fit när jag skulle pierca mig.
Men jag hade ett grymt flyt under den rundan, att då begränsa mig kändes inte det minsta
lockande, så jag lät bli.
Nåväl. Det gick alldeles finfint att ta mig till föräldrarna.

Jag gjorde mig ett mellanmål och satte mig för att äta.
Då kände jag hur tunga armarna kändes.
Jag sa det till mamma, att armarna känns väldigt tunga.
Att lyfta smörgåsen till munnen krävde viss ansträngning.

Det var helt nytt för mig.
Jag är van att kroppen samarbetar till fullo.
Nypiercad eller inte.
Nu kändes den lite sliten.
Jag gissar den inte har så stor buffert av energi efter den här våldsamt intensiva
veckan helt enkelt.

Nu sitter jag framför datorn.
Kroppen är trött, huvudvärken bearbetas just nu med en Alvedon.
Middagen, en väldigt god kycklingpasta recept ala mama Skogly är intagen.
Och fasen så försiktigt jag åt.
Hahaha, jag är uppenbarligen mycket rädd att piercingsmycket ska fastna i tänderna och slitas.
Jag vet inte ens om det är fysiskt möjligt, men jag kände mig klart besvärad och försökte
vara så försiktig som bara möjligt när jag skulle äta.
Ni vet rädsla för rädsla. 🙂
Jag tänker mig att det kanske är en period innan jag lärt känna det senaste tillskottet,
hur det fungerar i olika situationer typ.

Jag är trött och samtidigt oerhört nöjd, nu när jag sitter här och skriver.
En helt okej kombo faktiskt.
Lycklig, om man så vill till och med. 🙂
Jag har kollat mig i spegeln en sisådär 15 gånger sedan jag kom till föräldrarna.
Och varje gång tänker jag att fan så bra det blev.
En chansning som gick hem.
Det var lite på vinst och förlust hur den skulle komma att fungera ihop med de 3 piercingar
jag redan har i ansiktet.
Hit eller shit typ.
Och ja, jag tycker att det fungerar alldeles utmärkt.
Jag ser mer eller mindre ut som en nåldyna i ansiktet numera.
En fin nåldyna, that is. 🙂

Nu följer en period då koksaltlösning är min bästa vän.
Efter varje intag av något ät/drickbart ska munnen sköljas med koksaltlösning.
1, max 2 gånger per dag, ska den tvättas utvändigt med samma koksaltlösning.
Morgon och kväll ska munnen dessutom sköljas med Corsodyl.
Jag brukar vara oerhört noga med att följa föreskrifter.
Jag tänker att läkningen hänger till stor del på mig.
Och det gillar jag, jag har ansvaret för min egen läkning.
Mycket bra!

Däremot skrämmer jag folk med min uppenbarelse för tillfället.
Om inte annat sticker jag folk i ögonen.
Ja, rent bokstavligt talat till och med.
För staven genom läppen är lång. Mycket lång.
Det är meningen att den ska vara överdimensionerat lång.
Den står ut från läppen helt enkelt.
Av den enkla anledning att läppen ska kunna svälla, vilket den gör när man gör
hål rakt igenom den.
Men lugn bara lugn, det är en kort period då jag alltså går omkring och ser allmänt
märklig ut.
Snart är den läkt och jag får byta till en kortare stav, som gör att slutresultatet
kommer att se väldigt bra ut.
Och rimligtvis inte skrämmer folk längre.

Jag är bara så otroligt nöjd.
Gick just till spegeln och kollade. Igen.
Och jag log för mig själv.
Det blev jättefint.
Och gör i skrivande stund inte det minsta ont.
Det känns märkligt, mycket märkligt när jag äter eller pratar, men inte ont överhuvudtaget.

Erika, anse er förvarnade att jag kommer att ha något som sticker ut ur läppen i morgon.
Alla bör passa sina ögon, risk finns för utstickande av dem om någon kommer inom 1 meter av mig.
Jag tänker såhär, låt oss köra på lite givande och tagande.
Jag ser Mello och gillar det, du låtsats som om jag ser ut precis som vanligt.
Deal?

Afton och kväll kommer att bli mycket lugn.
Jag är trött och känner för att mysa ihop mig totalt med mamma och Alice.
Och tadaaaa, det är precis vad jag ska göra.

Låt oss alla ha en härlig fredagskväll!