Söndagskväll på gång hörrni! En bra sådan.
Måndagen i morgon kommer att kännas enkel, jag har nämligen en riktigt kort
arbetsvecka på gång.
Jajamän, Linda och jag åker som bekant till Stockholm redan på onsdag morgon, så denna vecka arbetas det bara måndag och tisdag.
Inte dumt det, om jag får säga det själv.
I vilket fall.
Har kollat över vad jag ska ha med mig.
Festivalande mår gott av lite planerande, ett inlägg om hur jag förbereder mig kommer.
Solskyddet, det obligatoriska, är numera inköpt.
Brände mig i lördags och blev med det väldigt påmind om det viktiga med solskydd.
Om jag ska kunna vara i solen mer än 10 minuter.
Å andra sidan, skugga är fina grejer det med. Inget snack om den saken.
Däremot brukar skugga vara hårdvaluta på festivalområden solstekande dagar.
Så det är bara att förbereda sig för att fixa sol.
Röstandet är också avklarat.
Ställning är tagen både angående Europaparlamentet och centrumbrofrågan.
Det enda som står mellan mig och ett antal osedda Glamour-avsnitt är detta inlägg.
Direkt det är postat åker jag till Los Angeles.
(Något märkligt har hänt angående Glamour. Förr följde jag det slaviskt varje dag,
och nu inser jag att jag har 8 (ÅTTA!) avsnitt osedda. Skärpning genast!
Jag menar, jag måste ju se hur de går för de manliga männen och de kvinnliga kvinnorna!)
Såvida jag inte totalt drunknar i den glamourösa modevärlden där familjen Forrester
regerar kommer även den gamla serien Nip/Tuck att dammas av.
Någon som minns den vassa godingen som levererade en hel del oväntade vändningar?
En lugn kväll är vad som kommer att hända, med andra ord.
Tillbaka till gårdagens inlägg.
Det mörka.
Som inte är så mörkt som det kanske verkade.
Utan som skimrar i rosa utan att man ens behöver titta noga.
Det är mer en påminnelse om vad som är min verklighet om jag inte jobbar på det.
Vad som gör att jag faktiskt har börjat vrida den sneda självbilden rätt hittar jag
enkelt förklaringen till.
Laget. Mina vänner. Och jag själv.
Japp, jag har världens bästa människor omkring mig.
Den stora skillnaden är att jag har kollat över mitt umgänge.
Det senaste året.
Vem jag umgås med. Både som jag träffar och som jag hörs med på annat sätt.
Det destruktiva i mig gillade andra destruktiva människor.
I stort och smått.
Där kan man själv göra ett aktivt val.
Om man vill.
Fortsätta eller förändra.
Om man har alternativ.
Vilket jag hade.
Ungefär de bästa alternativ ett liv kan erbjuda.
Mina vänner.
De är alternativet.
De nära vännerna jag har.
De som enkelt ryms räknade på mina båda händernas samtliga fingrar.
Jag har, av någon märklig anledning, alltid knutit starka och varma vänskapsband.
Jag tycker om vänskap på det viset.
Några få, som jag känner väl. Som känner mig väl.
Varvat med mer ytliga bekantskaper. Roliga och givande även de.
Jag kallar dem kompisar. Till skillnad från de jag har närmare mig, som jag kallar vänner.
Jag gillar väldigt många människor, inte bara de jag har närmast.
Jag är en social enstöring. Om man kan vara det?
Jag gillar att träffas på fest. Fara ut och äta. Träffas för fika.
Samlas hos någon och bara prata bort tid.
Det gör jag gärna med alla jag gillar. Inte bara de som står mig nära.
Vad jag försöker få fram med en uppsjö ord här är att jag tittade över
vilka jag ville ha i mitt liv.
De nära vännerna var givna. Självfallet.
Jag tittade över de jag hade lite längre ifrån mig.
Var lite krass med mig själv, tänkte över vilka jag mådde bra med.
På riktigt.
Och med vilka som jag förvisso hade jäkligt kul med, men som gav en
ångestframkallande bismak.
En del föll bort, och en del såg jag till att ha ännu närmare mig.
När det var gjort står jag kvar en samling människor omkring mig som jag verkligen gillar.
Allt från de jag umgås med i det närmaste veckovis, till de jag träffar för en
fika en gång i halvåret eller mejlar med med många månaders mellanrum.
Det valet, den rannsakningen, har gjort underverk.
Jag vet inte riktigt hur.
Jag vet bara att.
Och det räcker.
För vad jag egentligen är att använda mig av dem.
Att glida lite på vetskapen om att de gillar mig.
För att hitta något med mig själv att gilla.
Förstår ni?
Något hos dem gillar mig.
Uppenbarligen.
För de vill umgås.
Liksom helt vanliga saker gör vi.
Promenerar, pratar i telefon, sms:ar idiotiska saker, mejlar, dricker vin, ligger
i soffan och pratar, går på stan, äter lunch, ja men liksom allt man kan tänka sig.
Och det gör de för att de gillar att umgås med mig.
Och jag gör det för att jag gillar att umgås med dem.
Jag använder den vetskapen för att ta steget ur den jävla sörjan jag försökte förklara
i mitt förra inlägg.
Jag använder oss.
Och det fungerar fantastiskt.
För det är med dem jag kan öva gränssättning.
Det konturskapande K och L jobbar så hårt med mig om.
Gränssättning låter skarpt.
Konturskapande låter mildare.
Vad det handlar om är att jag övar mig på att säga vad jag vill.
Vad jag tycker. Vad jag tänker. Vad jag känner.
Och jag gör det där jag är som mest trygg.
Med de människor jag redan vet tycker om mig.
Familj. Vänner.
För ett år sedan skulle jag exempelvis inte frågat Erika om det skulle passa att dricka vin
till helgen.
Jag skulle ha väntat att hon frågade mig istället.
Med resultat att det kanske inte blev av. Eftersom ingen av oss visste att den andra
ville träffas och umgås.
Eller som att fråga Katta om en promenad en vacker lördag eftermiddag.
Nix.
Jag var rädd att hon inte ville.
Haha, vi pratar om Katta. Den snälla Burebon, och inte någon annan.
Inte ens där klarade jag av att föreslå något.
Och Stina, haha ja men herregud, hade hon inte frågat mig om Amon Amarth i Stockholm
för ett halvår sedan, ja då hade det inte blivit av.
Och Linda, som jag känt sedan jag var 4 år… låt mig bara säga att det
inte är min förtjänst att vi åker till Stockholm tillsammans.
Jag har precis hur många exempel med fler personer iblandade som helst att välja ur.
Där jag förr inte kunde förmå mig att föreslå vad jag ville, med risk för att de inte
skulle vilja umgås med mig.
Mina egna jävla nära vänner.
Då förstå vi precis hur knepigt det blir när självbilden är på glid.
Så mycket har hänt det senaste året.
Jag är fortfarande väldigt försiktig.
Ofta.
Men framförallt har jag lärt mig att bli mer tydlig.
K och L, mitt Lag, har jobbat målmedvetet med mig om min tydlighet.
Det har gett resultat.
Jag är långt mer tydlig nu än någonsin.
Med rätt personer kommer tydligheten nästan enkelt.
Då säger jag vad jag vill, vad jag önskar.
Och lyssnar på vad den andra svarar.
Det här ska inte förväxlas med att jag inte kompromissar.
Tvärtom.
Jag är tydligt, och den andra blir ofta tydlig tillbaka.
Och utifrån det styr vi ihop så det passar båda.
Det fungerar bra tycker jag.
Det fungerar bättre och bättre.
Det är helvetes ovant och många gånger sliter det till i magen av den välbekanta
ångesten som alltid kom då jag var tvungen att göra mig till en sittande måltavla
genom att vara tydlig.
Jag förundras nästan varje dag över de val jag numera göra för mig själv.
De saker jag tar mig för.
På hur jag umgås med människor.
Det rädda har mildrats.
På ett fenomenalt sätt.
Kanske att jag alltid kommer att vara lite försiktig.
På ett inkännande sätt.
Men min tydlighet är något jag gillar.
Det gör att jag mer aktivt formar det jag vill ha, det jag strävar efter.
I stort och smått.
Det var inte ett alternativ förr. Men det är det nu.
Och det här sammantaget har gjort att de skeva självbilden börjar vridas rätt.
Jag lånar andras ögon. Andras känslor.
Tills jag står själv med rak rygg, avslappnad kropp och med blicken lugnt framför mig.
Tills jag känner att jag faktiskt går att tycka om.
Nu ni, nu är det såpoperornas flaggskepp som hägrar.
Låt oss alla ha en härlig söndagskväll.