Förändringar som landat, och modighet av sällan skådad kaliber.

Idag fortsätter livet med vissa förändringar.
Jag har planerat om mina måltider, mer näring, mer genomtänkt.
Kortade ned dagens promenad från 60 till 50 minuter.
Såg däremot till att en rejäl uppförsbacke lades till, till min något
modifierade sträcka.
Jag var tvungen, annars hade det inte känts okej att
korta av sträckan.

Jag åkte hem till Missen mitt på dagen.
Kunde inte lämna stan fort nog.
Längtade till det tysta och ensamma, har längtat hela
veckan.
Den känslan blir väldigt stark när jag känner mig stressad.

Huvudvärken har slagit rot hos mig idag.
Varken litervis med vatten, sömn eller Alvedon får den
att vilja ge sig av.
Den får huvudet att kännas trångt, samtidigt som det känns som
om näsblod ska börja forsa.

Märkligt.
Fast, sett från den ljusa sidan, den borde vara försvunnen
när jag vaknar i morgon bitti, om inte annat.

Jag har sms:at Jörgen om gårdagen på Kliniken.
Jag är inte så bra på att prata med honom då det gäller mig
själv och mitt mående.
Jag är rädd att han ska tycka att jag är vek, och jag
är rädd att tråka ut honom genom att prata om mig själv.

Det kändes däremot viktigt att han tar del av det som händer där, så ett sms innehållandes
det jag redan skrivit om här, samt en del annat som pratades om på Kliniken, som är lite för
privat att skriva här, fick han.
I vanlig ordning kom ingen kommentar eller något svar tillbaka.
Det tog lång tid att vänja mig vid det, men nu är jag nöjd om han läser och tar del.

Det betyder väldigt mycket för mig.

Någon av er kanske undrar om han läser min blogg.
Svaret är nej, det gör han inte.
Han vet att jag har en, han har varit inne på den någon gång.
Men nej, han är ingen frekvent besökare.
Han sa något om den förra veckan, kallade den svart-NOSENS,
vilket jag fritt tolkade som att han verkligen aldrig hälsar på här numera.
Jag fnissade till för mig själv, gick efter honom till
köket, knackade honom på axeln och när han vände sig
om och tittade ner på mig, sa jag, den heter Svart nonsens, vet du.
Då var han tvungen att skratta till också.

Ibland tänker jag att jag skulle gilla om han läste den.
För jag uttrycker mig lätt här.
Å andra sidan är det lika bra att han inte är här,
för jag vill ju förändra mitt sätt att vara mot honom.
Jag vill göra honom mer delaktig i mitt liv, mina tankar och mina funderingar.
Och den förändringen handlar om att jag ska prata och berätta.
Inte att han ska läsa ut det från min blogg.

Dit har jag uppenbarligen inte kommit än eftersom jag
alltså sms:ar det jag inte fixar att ta öga mot öga.

Jag är minsann ett modigt lejon jag!

Nåväl, jag jobbar på det.