Det blir som att öppna en damm.
Det bara forsar ut.
I mitt fall är det ord, i dammens fall är det vatten.
Men det forsar likafullt.
Nu när jag väl börjat tänka om mig själv under nya omständigheter,
när jag börjat tänka om omständigheter lite mer nyktert, då kommer
behovet av att skriva om det.
Förvisso även prata om det.
Det är en viktig del i det hela.
Både prata och skriva. De fyller samma funktion.
Att bearbeta.
Jag behöver bearbeta, jag behöver betrakta.
För mig fungerar det inte att sluta tänka på det.
Det har aldrig fungerat så för mig.
Saker som för mig är obearbetade, de poppar upp hela tiden.
Jag stänger av, men de fortsätter att poppa upp.
Därför bearbetar jag hellre direkt.
Så blir det längre och längre mellan gångerna saken i sig dyker upp och stör mig.
Jag har önskat att jag bara kan stänga av.
Stänga ute.
Men det går inte.
I slutändan kommer det ikapp.
Vissa saker i mitt liv har tagit många år att komma ikapp.
Men ikapp kom de. Alltid.
Vissa saker blir kanske heller aldrig färdigbearbetade.
Utan kommer för alltid att finnas där, som en tanke, som en fundering.
Vilket i och för sig är helt okej.
Så länge det inte stör, kan jag leva med det.
Jag ska begränsa mig lite med inlägg här.
Jag behöver inte peppra oss alla fulla med vad min hjärna och mitt hjärta
för tillfället har för sig.
Vi kan skynda lite långsamt istället.
Hahahahaha, eller nej, det kan vi inte.
Hade det känts så, hade jag gjort det.
Nu känns det inte så.
Därför blir det inte aktuellt heller.
Så stryk ovan meningar.
De dagar jag har mycket på hjärtat, då kommer det mycket här.
De dagar jag har mindre på hjärtat, ja då kommer det mindre här.