Först är jag på, sedan är jag av.

Har du frågat mig om en fika, lunch eller fest?
Eller har du bett mig om synpunkter eller åsikter på något du funderar på?
Eller frågat efter lite reflektioner eller input på något du har på gång?
Och fått ett ja från mig.
Och sedan inget mer.
Förutom avbokning alternativt uteblivna åsikter, input eller kommentarer?

Då är du i gott sällskap av många andra.
Det är ett under att jag har kvar folk i min omgivning överhuvudtaget.
Jag är ruskigt besvärlig att ha att göra med inser jag.

Jag har en förmåga att bli väldigt intresserad och väldigt intensiv
på kort tid.
Ett förslag eller en förfrågan av vilken typ som helst, och jag kan
gå igång totalt.
Och med glädje tacka ja, säga att jag ska fixa det, säga att jag
gärna vill vara med eller bidra, lite beroende på vad förfrågan eller
förslaget rör sig om.

Det kan vara precis allt mellan himmel och jord.
Allt från en förfrågan om en promenad, en lunch, ett fika, eller fest.
Det kan vara så att du vill ha synpunkter, input på något som du håller på med
för tillfället, eller funderar på att satsa på.

Jag blir glad över att bli tillfrågad.
Och känner att självklart vill jag ge dig det du vill ha, om det är i form av en
träff eller om det är mina åsikter du vill ha.
Jag kan känna en intensiv glädje, och tacka ja direkt, utan betänketid.

Men, har jag då inte tid att göra det direkt, utan vet med mig att jag
måste skjuta på det till dagen efter, veckan efter eller till två månader
senare.
Då är risken stor att jag inte kommer att fullfölja.
Jag hinner helt enkelt tappa fokus.
Det som brann så intensivt alldeles nyss hinner tappa fart hos mig.
Och helt plötsligt gör jag det bara inte.
Jag kan fortfarande tycka att det är en lysande idé eller ett toppenförslag,
eller en intressant fråga som jag blivit tillfrågad att ta ställning till.
Men likafullt, blir glappet i tid av, vilket det självklart ofta blir, är risken stor att
jag tappar mitt brinnande och mitt fokus på det hela.

Det här är oerhört frustrerande.
Både för mig själv, och för de människor i min omgivning som drabbas av mitt sätt att
tappa såväl driv som fokus.

Det är inte illa menat på något vis.
Det finns inget elakt eller beräknande i mitt sätt att inte återkomma i ämnet på det
vis jag dagen/dagarna/veckan innan sagt att jag ska göra.

Men likafullt, det är oerhört frustrerande.
För mig själv, på det sätt att jag har något liggandes över mig som jag sagt att
jag ska utföra.
Som jag, i det läge jag nappade, verkligen ville göra.
Men som nu alltså blivit skjutet på, och då även tappat min fokus.

Och självklart är det irriterande för andra, det förstår jag mycket väl.
Jag var nyss så helt klart med, så på, till att inte höra av mig som jag sagt.
Det gör att jag givetvis riskerar att uppfattas som ointresserad, oseriös, ombytlig och
allmänt opålitlig.

Jag behöver se över detta mönster hos mig.
Att tänka över saker och ting både en och två gånger innan jag hakar på något,
tackar ja till något som jag egentligen inte har tid med. Kanske heller inte lust med heller
för den delen, när allt kommer omkring.

Det går tackla på lite olika sätt, tänker jag mig.
Låter det kul, vill jag självklart vara med, vilket betyder att jag tackar ja utan att
tänka på saken.
Men vis av hur jag fungerar borde jag kanske ändå be att få återkomma.
Genom att säga att det låter kul, intressant eller vad det nu känns som, och att
jag absolut ska fundera på det. Och att jag återkommer inom en given tid.
Då får jag en timme eller en dag på mig att tänka igenom det hela.
Är det så roligt som det verkar? Har jag tid? Fungerar det ihop med mitt schema eller
med övriga planer?
Vill jag det här?

Jag trivs inte med mig själv när jag gör såhär.
Det är inte den person jag vill vara.
Det lämnar alltför många potentiellt roliga saker att kosta mig energi i och med
att jag låter bli att göra dem.
Det hade varit en sak om jag återkommit i frågan och förklarat att jag inte har
möjlighet längre, att jag inte har tid eller att jag inte har någon bra
reflektion att bidra med.
Men nej, inte jag inte.
Utan jag gör min vana trogen, strutsen.
Stoppar huvudet i sanden. Låter det gå lite tid. Hoppas att den andra inte är arg
eller besviken på mig.
Men liksom oförmögen att möta den andra och förklara mitt läge.

Med mitt huvud placerat i sanden har jag givetvis skapat mig ännu en surdeg som tar
min energi, den jag inte har speciellt mycket av redan inledningsvis.
Mönster är till för att brytas.
I alla fall de dåliga och destruktiva.

Ännu en sak jag ska förändra och förbättra med mig själv.
Tar det aldrig slut?